På tyska heter knekt "Untermann". Talande nog tillverkar Esselte fortfarande Öbergskortlekarna "Royal" och "Ambassadör" - men inte "Futurum".
I internationella tävlingssammanhang gäller alltjämt den anglosaxiska standardkortleken, populärt kallad träsnittkortleken. Lekens figurkort ser ut som vore de hämtade direkt från 1400-talets trästock. Blekögda och med ansikten inramade av hårlockar lika stela som i den bysantinska konsten blickar kungar, damer och knektar fram ur strama klädpaket vars uppluckrade spår av heraldiska sköldemärken, islamiska ornament och indiska kastsymboler ingen längre förstår.
I de internationella standardkortlekarnas värld tycks tiden ha stannat någonstans i sen medeltid och tidig renässans. Hur kommer det sig att så lite hänt sedan spelkorten slog igenom vid 1300-talets slut?
Svaret ligger dolt i en kortspelshistoria som forskningen inte riktigt vet hur den började. Från tiden före 1400-talet finns nämligen inga spelkort bevarade. Däremot uppgifter om att den kinesiske kejsaren Mutsung år 969 spelade kort med sina hustrur och att stor moralpanik under perioden 1377-1397 utlöste förbud mot kortspel i Paris, Zürich, Florens och Barcelona.
Spelpassionen fanns alltså redan, liksom de förenklade spelkort som troligen ersatte det än mer förbjudna tärningspelet. Fråga inte varifrån kortleken kom. Den kom inte. Den växte fram.
Enligt spelkortshistorikerna fick spelkorten och kortspelen sin form i mötet mellan muslimska köpmän, kinesiska papperstillverkare, kristna korsfarare och judiska kabbalister, mellan lantarbetare, humanister, munkar och soldater, romska spåkonstnärer, franska, italienska, spanska och tyska kortmakare, mellan kyrkans påbud och folkets frihetskrav.
Här i korselden mellan asiatiska, arabiska och europeiska symbolsystem cirkulerade spelkort och spåkort med djupnande innebörder. Men den äldsta esoteriska och divinatoriska kunskapen ligger inte i första hand nerbäddad i de förenklade kortlekarna utan i den tarokkortlek som de både utgick och skildes från.
Efter skilsmässan dem emellan behöll de folkliga spelkorten taroklekens fyra världsliga figurkort och fyra svitmärken: mynten, pokalerna, svärden och klubborna, men lämnade själva tarokerna, det vill säga de 22 bildkorten med emblemen för exempelvis döden (den hängde), för kärleken (Venus) eller begynnelsen (dåren/barnet) bakom sig. Denna särskiljande operation betydde dock inte att de vanliga spelkorten förlorade sin mystik. I varje kort finns en tänjbar gåtfullhet som kan göra knekten till en sinnebild för jaget, rutern till en symbol för det kvinnliga och spadern till bild för det genomträngande intellektet.
Spelruset inspirerade till fyndiga kortspel, medan spelkorten mot 1400-talets slut stannade i växten. Varför? Enligt John Bernströms nyktra och ansedda studie "Spelkort" (Nordiska museet 1960) utvecklades spelkorten varken genom evolutionär förädling eller hemliga läror utan av så triviala ting som tillverkningsvillkor, spelarnas muntliga kommunikation, brukarkonservatism, världsliga och kyrkliga restriktioner.
Ängsliga användare ville ge sina ogudaktiga svitmärken religiös sanktion. Kortmakarna som fram till 1400-talets början målat korten för hand ville ha svitmärken och figurer som var lätta att snida och schablontrycka. Metoder som relativt oförändrade levde kvar till långt in på 1800-talet.
Kanske är brukarkonservatismen en god delförklaring till varför det sena 1800-talets nya litografiska och fotomekaniska tryckmetoder inte lyckades frambringa modernitetens spelkort. I det kejserliga Tyskland, den moderna tryckmetodens föregångsland, blev resultatet endast en romantisk, slätkindad och självlockig hovstilsversion av den anglosaxiska träsnittkortleken. Sverige tog efter.
När J O Öberg & son i Eskilstuna 1902 skapade "de rätta figurerna" importerades lyxkort, litograf och lack, spelkortskartong och tryckteknik från Tyskland. Med ljust hår, sval elegans, "Swedish faces" och tallkottar på ryggsidorna fann figurkorten sin väg rakt ner i den svenska mentaliteten.
Trots användarnas motstånd gjorde spelkortsföretagen många försök att introducera moderna kortlekar. För Granbergs AB blev lanseringen 1924 av konstnärerna Olle Hjortzbergs prerafaelitiska och Einar Nermans jugendinspirerade kortlekar en konstnärlig framgång och ekonomisk motgång. Stig Lindbergs "Commedia" 1959 med Bærtlingdiagonaler på baksidan och en gulhyad kungafamilj med kolsvart hår på framsidan blev populär men kunde aldrig konkurrera med standardkortlekarna. Fast Japan plagierade den lyckligt.
Åke Arenhills småproggigt uppdaterade träsnittskortlek "Anglo" (Offason) från slutet av 1990-talet gick dock hem. Det försiktiga lyftet var precis vad brukarna tålde. Föga överraskande antogs "Anglo" som officiell kortlek vid lag-EM i bridge i Malmö 2004.
Så upprätthåller kortspelarna envist den anglosaxiska spelkortsimperialismen. Vid kortborden konfirmeras maktens hierarkier. Eller förhåller det sig tvärtom? Är inte kortbordet i själva verket platsen för raffinerade motståndshandlingar?
Ty om tiden står stilla i spelkorten vänds den uppochner i kortspelet. Där hävs givna ordningar. I kortspelet har jag monarkin och klanväldet i min hand. Där har jag frihet att spola kungen, dumpa drottningen, heja på knekten och trumfa över familjeband, köns-, klass- och etnicitetsbestämningar.
I progressiv rummy slår tvåorna ut allt. I canasta står de röda treorna högst i rang. I euchre är knekten främsta trumf. Och höjd över familjesamhällets koncessionsordningar står singeln, monaden - ässet.
Hur fick outsidern suveränens dignitet? Ässet uppfanns varken av 1800-talets ekonomiska liberalism, romantikens egotrippar eller psykoanalysens individualterapi. Ässets härkomst måste, om jag förstått Bernström rätt, i stället sökas i de pedagogiska bildserier som i arabvärlden och södra Europa föregick såväl tarokkorten som spelkorten med uppgift att inviga de rika klasserna i världens rangordningar.
Bildserien bestod av femtio handmålade bildkort numrerade med både romerska och arabiska siffror. Och kanske finns ässets hemvist just här, i bild nummer 50, seriens högst värderade kort kallat "Prima Causa" sinnebilden för världsalltet och alltings ursprung.
Lägst av alla stod nummer ett: miseron/tiggaren. Visst, i somliga kortspel intar ässet också ettans sorgliga bottenplats. Mellan tiggaren och världsalltet lärde de 48 korten att tron var den yppersta av dygderna, teologin mäktigast bland vetenskaper (grammatiken lägst) och påven den främste på samhällsstegen.
I dag gör sig ässet bäst på engelska. Intill latinets "as" i betydelsen enhet/helhet och grekiskans "heis" som betyder ett eller enstaka rymmer engelskans "ace" - hole in one eller den vinnande serven - ässets själva väsen.
Kanske är också kortbordet den enda västerländska plats där en svartskalle smäller högre än en ljushyad europé. I kasino inbringar spadern flest poäng. I l´hombre räknas spader äss som högsta trumf. I kontraktsbridge utgör spader och hjärter spelets högfärger.
Sedan kortspelens urtid har spadern ansetts som den ondsinta av spelkortens fyra färger. Enligt journalisten Ove Torgny i tidskriften Kartofilen 2/03 utgiven av Svenska kortspelssällskapet grubblade den tyska dominikanermunken Johannes från Rheinfelden redan på 1370-talet över kortspelets uppdelning i krigiskt ont och försonande gott.
Med tiden har spaderns svärta tunnats ut. Under 1900-talets första hälft gav korttillverkarna tveklöst spaderfamiljen kolsvart hår och demonisk blick. I dag är Öbergs rätta spaderkung rödhårig och hans hustru cendréfärgad.
Och vem kan längre veta att man drar ett vapen när man drar en spader? I dagens svarta spaderlöv (på holländska "shoppen", grävspadar) syns bara udden av det spetsiga svärd (spada på italienska, espadas på spanska) som svitmärket en gång föreställde innan det i tysk folkmun omvandlades från det spetsiga "Ecken" till det långt fredligare "Eckern" som betyder ekollon. Vilket lägligt passade kortmakarna vars förenklade tryckmetoder och stora kundkrets inte längre lämpade sig för sammanflätade värjor.
Än i dag används kortlekar med svärd, påkar/klubbor (poloklubbor i muslimska kortlekar) mynt och pokaler. I 1300- och 1400-talens Italien och Spanien gjordes de alla religiöst acceptabla genom att förankras i Matteusevangeliets 26:e kap som handlar om natten i Getsemane då översteprästerna dels skickar ut en folkhop för att med svärd och prygelkäppar gripa Jesus, dels betalar Judas pengar för att överlämna honom. Samma natt instiftar Jesus nattvarden.
Ur prygelkäppen växte klövern fram. Utifrån den tyska benämningen "Stöcke" i betydelsen av både påk och vinstock förvandlades klubban till ett klöverblad. Leden var många: i England "clubs", i Schweiz stockrosor, i Frankrike en fyrbladig blomma (fleurs), till sist ett blad. Bland uppslagsbokens heraldiska samlingstecken hittar jag en ridderlig klöverskura identisk med den som klöver dam bär över bröstet
Av myntet som symbol för Judas pengar blev sedermera en hjärtformig sköld, av skölden en stiliserad hjärtform.
Pokalens utveckling till en röd ruta är i denna teori en komplicerad historia. Efter förvandlingen till vinkalk i Getsemane reduceras den i Frankrike först till en halvmåne efter ordet för den skål man lägger nattvardsbrödet i, och därpå till lättryckta röda fyrkanter benämnda "carillon", vilket betyder klockspel. Vilket gillades av tyska spelare som redan ersatt sin "Schalen" (skål) med det folkliga "Schellen" som betyder bjällror.
Om spadern firar triumfer är dess dam hopplöst förlorad. Inte nog med att hon tillsammans med sina meddamer under flera århundraden försvann ur spelkortens värld. När de sent omsider återkom var spader dam dömd till kortspelens mest ödesdigra och straffade kort.
Så måste den spelare som i den svenska versionen av dam har hennes kort kvar på handen dela hennes roll som den osaliga "svarta Maja". I svarta Maria gäller nästan samma regler. I den äldsta spåkortskonsten "stjärnan" står spader dams figurkort för skvalleraktigt fruntimmer och svartsjuk rival medan hjärter dam representerar den ärbara och utvalda.
Upphöjd, exotiserad och demoniserad i spelkortet, sänkt i kortspelet är spaderdamens bild märkligt dubbelbottnad. 1799 uppträder hon i stridsgudinnan Pallas Athenas gestalt, 1909 i egenskap av förförisk femme fatale.
Skälen till att damen försvann ur senrenässansen kortlekar är oklara. 1500-talets häxprocesser är bara en förklaring. Det finns en vardagligare. När kortlekarna på 1400-talet slimmats på taroker bestod de av fyra figurkort: kungen, damen, ryttaren och knekten. Ett måste bort. I länderna norr om Alperna, i Spanien och regionalt i Italien skippade man damen. I Frankrike behöll korttillverkarna damen och tog bort ryttaren, eftersom hans häst sågs som alltför tidskrävande att göra.
Den anglosaxiska spelkortsimperialismen hindrar inte tillverkningen av alternativa kortlekar. I Erik Bergstrands kortspelssamling finns en kortlek från det forna DDR av Hannelore Heiser där hjärter dam kör truck medan spader dam tillverkar bilar. En västindisk bank gör reklam med etnokitschig folklore. När jag betraktar kubisten Sonja Delaunays kortlek "Simultané" från 1964 begriper jag användarnas motstånd mot konstnärliga innovationer. Inte ens ett vant öga förmår skilja hennes expressionistiskt vingliga ruterknekt från hans kolleger av annan färg.
Den intelligentaste alternativkortlek jag sett äger min väninna. I den är samtliga kort utbytta mot filmstjärnor med Marilyn Monroe som hjärter dam. Det är förutsägbart. Men bara en kännare av spelkortshistoria kan ge Elisabeth Taylor rollen av spader dam och göra Richard Burton till spader kung. Bara någon med vetskap om spelkortens hemligheter förstår att Greta Garbo är högsta kort i ruter - blodet och vinet i dess fasta form - och att Ingrid Bergman utgör den svala klöverns arketypiska motsvarighet.
Ty även om mycket profant här har sagts finns ingen anledning att dölja kortspelets och spelkortens återspegling av symboliska storheter som årets 52 dagar och månadens fyra veckor, de fyra elementen, årstiderna och väderstrecken, de fyra hörnen och industrisamhällets fyra klasser. Eller jokern som det femte elementet.