I en ökänd söderförort till Stockholm växte jag upp. Där var flum något som en grupp luggslitna typer sysslade med i buskarna vid tunnelbanan. Röken luktade sött och exotiskt på väg till den kommunala skola som jag, liksom övriga barn i området, hade anvisats och därmed lydigt gick till. Då bestod betygen av siffror mellan 1 och 5, i det som kallades det relativa betygssystemet. Varje klass, grupp och skola skulle helst avspegla en nationell normalfördelningskurva. Även vi, i min ytterst lågpresterande klass, pressades in där i normalkurvans trygghet. Vi följde medel, ett ledord i dåtidens diskurs.
Sedan dess har mycket hänt. Medel försvann med det relativa betygssystemet som kastades i papperskorgen med 1994-års läroplansreform. I dag finns i stället ett kunskapskriteriebaserat system där enskilda lärare och skolor i princip kan sätta ett obegränsat antal betyg av en viss sort så länge det kan motiveras. Samtidigt har den svenska skolan sedan tidigt 90-tal alltmer ryckts isär genom friskoleexplosion, kommunalisering och marknadstänk. Ledordet är valfrihet, ett begrepp som i en marknadsdiskurs har gjort elever till kunder, till vandrande skolpengar som kan höja och sänka skolor, snabbt och skoningslöst. Är man inte nöjd tar man sin skolpeng och går.
I samband med kundtänkandets inträde i skolan har också betygen skenat uppåt, inte minst i en del friskolor som skryter med sina höga betygssiffror i marknadsföringen. För vem vill göra en kund besviken, allra minst om kunden kan välja ett annat produktställe? Inte heller lär det ha blivit bättre av det skenande antal obehöriga lärare som befolkar våra skolor sedan dess. För den ekonomiska logiken säger ju att en obehörig lärare är billigare att anställa än en behörig, vilket ger mer i vinst och överskott för skolföretaget eller för kommunen.
Mitt liv utspelar sig i dag långt från den slitna förortsskola jag lämnade en grönskande junidag. Likafullt vet jag en hel del om min gamla skola – den parkerar regelmässigt i botten på den betygsstatistik över Stockholms skolor som publiceras i pressen, och för ett antal år sedan visades en dokumentär om en ung, hoppfull förstaårslärare som maldes ner till mental köttfärs av skolans stökiga elever.
Filmen diskuterades vida i medier och av folk runt omkring mig. Överallt samma fasa: Är det verkligen så jävligt? Och varför har det blivit så? Och någonstans där flöt ett välbekant begrepp upp, förvandlat men ändå så distinkt – ordet flum. Felet låg ju självklart där – hos flumskolan, hos dessa slappa 68-pedagoger som flummat sönder skolan.
Resten är historia. Vid millennieskiftet började en ny, vinnande diskurs gräva sig in i det kollektiva medvetandet. Det handlade om en glasklar polarisering. Man måste välja mellan vänsterns flumskola och högerns kunskapsskola. Och ur krutröken trädde den nya sheriffen fram, leende med marinblå kostym och tandglugg.
Sedan dess står Björklund där ensam, ivrigt förkunnande idén om att det är flummarnas fel att den svenska skolan sjunker i internationella kunskapsjämförelser, att läraryrket tappat sin status och att kring cirka 25–30 procent av eleverna inte klarar av gymnasiet.
Tyvärr är det segraren som skriver historien. Hos Björklund förtjänar de historiska kopplingarna en fet rödpenna – det var ju med 90-talets kräftgång som det stora raset började i den svenska skolan, enligt de internationella jämförelserna. Och enligt dagsfärska siffror från Skolverket är antalet niondeklassare som underkänns i kärnämnen svenska, engelska eller matematik och därmed missar gymnasiebehörighet nu hela 11,9, den högsta siffran sedan 1998, en trend som stärkts under det senaste året.
Att peka ut en enda syndabock är dock svårt, då vi från 90-talet fram till nu haft olika regeringar, båda röda och blå. Den bespottade kommunaliseringen var en reform som visserligen drevs igenom av dåvarande utbildningsminister Göran Persson, men den hade likafullt en bred politisk förankring i riksdagen. Skolan behöver decentraliseras, hette det då. Vilket var möjligt, men samtidigt gjordes rekordstora besparingar. Den kombinationen var en katastrof för den svenska skolan.
Nu står skolan återigen i ett förändringsläge. Det ska bli mer disciplin, tidigare betyg och ett gymnasium som skiljer ut teoretiska, praktiska och lärlingsprogram. Därmed ska flummet bort.
Det är inte alls helt fel. Att studietrötta och arbetssugna elever ska få gå lärlingsutbildningar och snabbt komma ut i jobb har sina poänger och förhindrar nog många skolavhopp. Men detta förutsätter vägar att gå vidare eller komma tillbaka till, exempelvis genom komvux, ett område som kraftigt skurits ner på sista tiden. I annat fall löper vi risk att få ett lågutbildat låglöneproletariat som har svårt att ställa om på arbetsmarknaden.
Om man ger betyg något år tidigare är egentligen inte heller en kärnfråga så länge dessa betyg sätts rättssäkert och likvärdigt, av kompetenta och engagerade lärare i skolor där fokus är elevers lärande och inte någon sorts snedvriden kundtillfredsställelse. Inte heller är disciplin fel så länge som denna ordning bygger på en förtroendefull och meningsfull dialog mellan elev och lärare i skolor som inte konkurrerar sönder varandra genom ett cyniskt marknadstänkande i en mörk spiral, där den förlorande skolan får de jobbigaste eleverna, de tröttaste lärarna, de sämsta lektionerna och de mest ansträngda resurserna.
Vi måste diskutera fram en tredje ståndpunkt i skolfrågan. Vi måste släppa polariseringen och demoniseringen mellan en skola med för låga krav och en skola med höga men felaktiga krav. Vi måste sluta att definiera elever och deras föräldrar som kunder som när som helst kan sluta handla – lärande är en underbar men komplicerad process där det ibland är enkelt, ibland frustrerande och konfliktfyllt. För hur man än ser på saken vet vi att ökande klyftor, segregation och utanförskap inte är någon bra grogrund för en blomstrande skola – för alla.
Artikelförfattaren är mångårigt verksam lärare i skolan (både i kommunal och friskola), läromedelsförfattare och lärarutbildare.