Ska ni plocka sju sorters skira blommor i kväll? Årets mest magiska natt är här. Naturen vaknar till liv och det övernaturliga härskar. Ulrika Milles drar på sig gummistövlarna och möter en midsommarnattsmardröm.
Häromdagen kom nyheten att gifthalterna i bröstmjök gått ner, och jag minns 90-talets larm om höga halter av Östersjögifter som gjorde att ammande barn i sina kroppar ärvde gifter som spritts innan deras mödrar ens var födda. Särskilt en uppgift var svår att skaka av sig: att halterna av gifter i mammans kropp sjönk ju mer hon ammade. Bilden av ammandet som avgiftningskur förvandlar förbundet mellan mor och barn till en skrämmande berättelse.
Rädslan för den onda kvinnan fungerar som kuslig igångsättare i vilken modern skräckhistoria som helst. Den finns så gott som varje dag på löpsedlar och i kriminalreportage. Just nu handlar flera nya romaner och filmer om barn som förloras – och det är den kusliga naturen som är spelplan. I Bengt Ohlssons roman ”Syster”, Marie Darrieussecqs ”Tom är död”, John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” och Naija Marie Aidts novellsamling ”Babian”. Och det gäller inte minst Lars von Triers bioaktuella ”Antichrist”.
Hos både von Trier och Marie Darrieussecq handlar det om en son som dör och en mor som blir galen. Det avgörande är att kvinnan tar på sig skulden för barnets död. Mamman till Tom: så utmattad att hon somnar en eftermiddag medan han ramlar ut från ett fönster. Paret i ”Antichrist”: så inbegripna i passionerat sex att de inte ser att sonen vaknar och faller ut genom ett fönster. Kvinnans mun öppen i extas, den lilla döden förebådar den stora.
I de här samtida skildringarna ekar 1800-talets amerikanska naturfilosof Henry David Thoureau, som ville bort från det civiliserade livets förbannelse, ut i det vildas kyskhet. Thoreau skrev i en lång tradition där naturen ses som något kvinnligt att erövra och besegra, som mor och älskarinna: ”Jag älskar naturen delvis därför att hon inte är man, men en tillflyktsort från honom.”
Men nu har naturen blivit en hotfull plats. Den natur som alltid i det borgerliga samhället varit i konflikt med civilisationen för att den är oordnad och måttlös har nu blivit ett väsen som är aggressivt. Som berättar om förgiftning och utrotning. Darrieussecq skriver om en ”lagun som i all tysthet blivit radioaktiv”.
von Triers kvinnoporträtt har alltid varit ett slags helgonlegender på gränsen mellan det heliga och det ickemänskliga, där myter slår ut som ondskans blommor. Han markerar tydligt i ”Antichrist” när det börjar gå snett: när mannen börjar behandla kvinnan som patient, där ute i skogens guldlocksaktiga stuga ”Eden”, dit de åkt för att läka sorgen efter den döda sonen.
Det är när mannen, som är terapeut, vill avslöja allt om hennes inre som han plötsligt hittar något otrevligt. Kvinnan blir på ett skrämmande sätt ett med naturen. Vi hör gråt ur jordens inre, naturen visar upp sina döda djurungar för det urbana paret. Ljudet av döden kommer överalltifrån – men det är bara hon som hör det medan han förnekar att naturen gråter.
”Antichrist” är en folksaga som slutar med ett fruktansvärt offer. Mannen haltar tillbaka mot kulturens ordning, medan nya kvinnor väller fram ur jordens inre, anonymiserade som i ett rättegångsreportage – namnlösa offer ur historien, redo att uppsluka den manliga kulturen.
I nya numret av Ordfront Magasin (3/09) skriver Jacob Lundström att den nya skogsvågen i nordisk film visar att det är ”något som är trasigt i samhället”. I en ny rapport om svenskens förhållande till skogen sägs att vi inte rör oss i den längre för att vi blivit rädda för det okända. Män och barn är nästan inte alls där, medan fler kvinnor söker sig dit.
De här skildringarna visar att naturen inte längre är ett paradis. Det intressanta är att i filmen och flera av böckerna beskrivs barnen som änglar. De är oskulden och framtiden som vi offrar och förlorar. I sin prosalyriska vårbok ”Kniv och flod” skriver Eva Ström om den i dag fåfänga ”drömmen om paradis, skönhet och ursprung” och om att det inte går ”att bortse från den kniv som är beredd att beskära drömmen”. På ett nästan spöklikt sätt spelar just en sådan kniv en avgörande roll i de dramatiska slutscenerna i ”Antichrist”.
På det sättet är det ett verkligt gammalt mönster som Lars von Triers film visar. Kvinnan är naturen. Hon är lockande och skrämmande samtidigt, plötsligt kan hon bli ond och förrädisk. Själv kan jag inte låta bli att fantisera om att det är det som rapporten om svenskarnas naturvanor visar: kvinnorna känner sig hemma i den demoniserade naturen.