I år är det 200 år sedan brittiska parlamentet avskaffade slavhandeln och en rad länder i Europa och världen självrannsakar sin egen roll i slavhandeln. FN:s generalförsamling har också enhälligt antagit en resolution som ser kopplingar mellan den transatlantiska slavhandeln och nutida rasism och ojämlikhet.
Men i Sverige befinner vi oss i stället i en märklig debatt om Afrikas påstådda skuld till slavhandeln.
Det anmärkningsvärda i Dick Harrisons framställning är driften att kombinera uttryck och omdömen om afrikaner man hoppades hörde till en annan tidsålder med påståenden att han grundar sig på "mängder av forskare" som är eniga med honom. Vad han i själva verket syftar på är tongivande nordamerikanska forskare, medan afrikanska och afroamerikanska forskare ignoreras.
Det kan vara på plats att påminna om att de som ville bevara slavhandeln på 1700-talet liksom rättfärdiga kolonialismen på 1800-talet också pekade på just slaveriets ymniga utbredning bland afrikanerna själva.
Ser man på den transatlantiska slavhandelns beståndsdelar i form av efterfrågan på slavar i de europeiska kolonierna, organiserandet av handeln i Europa och Amerika, den transatlantiska transporten, slavdriften i Amerika och Europas industrialisering framstår den klart som ett från början europeiskt dominerat projekt. Till skillnad från i Europa fanns ännu ingen afrikansk identitet och uppsplittringen på många små politiska enheter var påtaglig. Motståndskraften var liten mot den europeiska slavhandlarstrategin att betala afrikanska kollaboratörer för att kidnappa andra afrikaner och dra in regionen i en häxkittel av inbördesstrider för att säkra slavleveranser. Den organiserade målmedvetenheten fanns hos de europeiska slavhandlarnationerna. Som exempel kan nämnas att det under slavhandelsepoken exporterades flera miljoner handeldvapen till Afrika som en viktig del i denna strategi vilket avsatt spår i dagens afrikanska kriser.
Dick Harrison framhåller sin "digra käll- och litteraturförteckning". Men den ger mer ett intryck av att vara avskriven ur en bibliotekskatalog än att vara litteratur han verkligen konsulterat för sitt snabbskrivna verk där faktafel är legio.
Den riktning inom amerikansk forskning som tagit till uppgift att revidera vad man ansåg vara en av antislaverirörelsen alltför präglad historieskrivning tog sin början med historikern Philip Curtin 1969. Han skrev ned antalet som transporterats över Atlanten till 9,5 miljoner från tidigare uppskattningar på uppåt 20 miljoner. Harrison nämner visserligen den ledande afroamerikanske forskaren Joseph Inikori men väljer att felcitera honom till en långt lägre siffra än de 15,4 miljoner som han uppskattat som ett minimum. Det finns en uppenbar politisk dimension i detta reducerande av antalet slavtransporter liksom antalet totala offer för den afrikanska förintelsen, som den amerikanske historikern David Stannard uppskattat till mellan 30 och 60 miljoner.
Dick Harrison kunde ha givit ett bidrag till den ganska okända historien om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln. Men han kan inte ens hålla rätt på årtalet när Sverige avskaffade slaveriet (det var 1847, inte 1848). Och någon vilja till att loda djupare finns inte, trots att den internationella litteraturen i litteraturförteckningen nämner en mycket speciell svensk roll i den europeiska slavhandelsekonomin: järnet som slavar byttes mot. Det enda som sägs och vilseledande för helheten är att: "Vi får inte göra misstaget att länka den svenska malmproduktionen i Bergslagen och Uppland till Afrikahandeln."
När väl 15 år av svensk slavhandelsverksamhet i Ghana avslutats 1663 inleddes en ny och långt viktigare fas av det svenska slavhandelsengagemanget. Voyage-järnet var ett noga uppmätt stångjärn som specialtillverkades vid de svenska bruken efter instruktion från de europeiska slavhandlarna. Sverige hade närmast monopol på leveranser av voyage-järn till de brittiska slavhandelsstäderna. Det hände att skeppen kunde lämna kajen först efter att det svenska järnet levererats.
Förutom det specialproducerade slavjärnet var det svenska järnet centralt i många delar av slavhandelsprojektet: gevären för slavfångsterna, bojorna för att fjättra slavarna och arbetsredskapen på plantagerna. Men exporten av voyage-järn skilde sig genom att det representerade ett indirekt och medvetet deltagande i slavhandeln. Förmodligen fanns det med som utbyte för hundratusentals afrikaner som skickades över Atlanten.
Det står också klart att den svenska staten och dess ämbetsverk Bergskollegium var väl införstådda med denna indirekta slavhandel av stora dimensioner. Men hur långt sträckte sig medvetenheten i det svenska samhället? Ett publicerat presidieanförande av Kungliga Vetenskapsakademiens president Bengt Qwist den 31 juli 1776 inför akademin är upplysande. Bengt Qwist, som också var ledande industriman och högt uppsatt i Bergskollegium, meddelade från sin resa till England att vid en av slavhandelsstäderna kom allt voyage-järn från Sverige och att allt voyage-järn som exporterades till England användes till "slafvars uppköpande".
Under slavhandeln hade Sverige ett beroende av Afrika större än vid någon annan tidpunkt. Detta var den tid då krig och hungersnöd i Afrika innebar blomstring för svenska bruk och skeppsbroadel.
Den svenska kolonin S:t Barthelemy som Sverige inskaffade 1784 blev snabbt en handelsplats för slavar. Tullsatserna på ön uppmuntrade till slavhandel med Afrika på svenska skepp. De svenska slavhandelstransporterna till Västindien fortsatte långt efter att Storbritannien förbjudit slavhandeln. Den illegala slavhandeln fick ett hem på den svenska ön. Utanför den afrikanska kusten jagade brittiska flottan svenska slavfartyg. I brittiska parlamentet riktades skarp kritik mot hur Sverige undergrävde arbetet mot slavhandeln. En återkommande träta pågick med brittiska uppvaktningar hos det svenska utrikesdepartementet fram till 1830-talet. Till slavhandelns utrotande kom det först efter att öns betydelse ebbat ut och Sverige fått ge efter för det internationella trycket.
Sveriges deltagande i den gemensamma europeiska slavhandelsekonomin var inte perifert. Men tystnaden har varit stor. Ingen svensk skolbok omnämner att Sverige varit en slavhandlarnation. I den nationella myten ingår att Sverige stod utanför både slavhandel och kolonialism. Men genom den internationella uppmärksamheten kring slavhandelns avskaffande under 2007 och kraven på erkännande och uppgörelse med en mörk tid av deltagande i Afrikas förintelse håller verkligheten på att hinna ifatt oss. En svensk ursäkt är på plats. Ansvaret för individerna som var involverade i orätterna är för länge sedan passerat men ansvaret för institutionerna som deltog i form av myndigheter och stat består.