Ulf Stark var irriterad i DN den 6 maj över att jag reagerat mot en del av det han uttryckte i en nyss utgiven bok från Centrum för barnkulturforskning.
Svenska Barnboksinstitutet har inte som uppdrag att recensera konstnärlig kvalitet i enskilda verk eller enskilda författarskap. Institutets uppgift är, vid sidan om den forskningsfrämjande, bland annat att informera om svensk barn- och ungdomslitteratur, vilket görs i en årlig sammanställning av statistik, teman och trender samt genom föreläsningar där estetiska uttryck ventileras utan att värderas.
Ulf Stark använder ordet "instrumentell" svepande i nedsättande ton då han beskriver författares sätt att skriva och läsfrämjarnas arbete. Han menar även att Sven Nordqvist, Lars Klinting och Pija Lindenbaum skriver och illustrerar "formsäkert och lagomsvenskt liksom", att man knappast kan "extrahera en högre mening ur det svenska barnboksutbudet" och att Svenska barnboksakademins folder "17 skäl för barnboken" är att likna vid hans "pappas katekes". Det vore tjänstefel av mig att inte reagera
Och är det så illa med det instrumentella? Forskare har definierat två typer av instrumentell läsning: Den opersonliga instrumentella läsningen drivs av kunskapssökande och ger bruksvärde utanför den konkreta kontext som texten erbjuder. En personlig instrumentell läsning kan ha terapeutisk effekt i form av tröst, existentiell självreflexion och distansering till en problematisk verklighet. Är det så illa?
Hindrar det att vi också undersöker de estetiska verktygen i litteraturen som vrider existensens möjligheter ett par varv, vilket exempelvis är vad ett medvetet val av berättarperspektiv kan göra? Vi ska ha både och, inte antingen eller - och det är vare sig nytt eller märkligt att synen på litteratur är mer eller mindre instrumentell i olika yrkesgrupper. De som arbetar med barnlitteratur har skilda uppdrag beroende på sina yrken.
Jag har förståelse för Ulf Starks oro över barnlitteraturens ekonomiska villkor, men är barnböcker generellt sett "sämre" nu än 1948? Vem kan svara på det? Vad säger förlagen? Utgivningen har förändrats, antalet bokserier har ökat, redaktörstimmarna har minskat, men kan vi tro att stora mästerverk inte längre kommer ut på grund av att barns läsförståelse förändrats? Ska barnboken bara vara en kommersiell produkt?
Det är mycket som behöver diskuteras. Allvarliga frågor ska tas på allvar och analyseras både brett och djupt, därför bjuder jag in till en "instrumentell" debattkväll om barn- och ungdomslitteraturens estetiska, pedagogiska, ekonomiska och kritiska dimensioner på Svenska Barnboksinstitutet till hösten. Välkommen då, Ulf Stark och alla andra!