Per Gudmundson levererade på midsommardagen i Svenska Dagbladets nättidning en ledare om invandrares representation i brottsstatistiken. Utgångspunkten är en artikel i en norsk tidning och en undersökning av Statistisk sentralbyrå, den norska motsvarigheten till SCB. Statistiska variabler som avgränsning och begreppsdefinitioner (vad menas till exempel med ”härkomst”) och annan grundläggande information redovisas inte i texten. Om den norska undersökningen vet jag inget, men däremot en del om de två Brå-rapporterna (1996:2 samt 2005:17) som Gudmundson flitigt refererar till.
Var fjärde person född i Nordafrika (inom det åldersspannet Brå valt att undersöka för hela befolkningen) var skäligen misstänkt (alltså inte dömd) för brott, konstaterar han. Men han skriver inte att mer än hälften av fallen vissa år läggs ned, ofta på grund av att anmälningsorsaken var avvikande utseende. ”Var fjärde” blir då i stället var tionde.
Svenska invandrare med ursprung i Nordafrika (inom samma åldersspann) är en liten population på drygt 8 000 personer, och varje individ innebär stora förändringar i statistiken. Gruppen ”född i annat nordiskt land” utgör närmare 5 procent av de skäligen misstänkta (1997–2001), medan personer födda i Nordafrika utgör 0,7 procent av de misstänkta förövarna av totalt 1 516 637 anmälda brott under samma period.
Det påpekas i Brå-rapporterna (1996:2 och 2005:17) att brottsfrekvensen är nästan sex gånger högre bland dem som saknar gymnasieutbildning än bland dem som har eftergymnasial utbildning, och även bland personer vars familj har haft socialbidrag jämfört med dem som har varit självförsörjande.
Det finns hyllmeter av forskning som visar att faktorer som familjeförhållanden, utbildning, ekonomisk status och i viss mån bostadsområde förklarar stora delar av skillnaderna i brottslighet mellan invandrare och svenskar. I Brås senaste rapport lyfts tre avgörande faktorer fram: svårigheten att bryta upp från hemlandet, sociala faktorer och mottagandet av invandrare i Sverige.
Detta är naturligtvis ingen ursäkt – individen är alltid ansvarig för sina handlingar – men det ger oss en bild av brottsligheten i Sverige. Fattigdom är huvudorsaken.
Per Gudmundson skriver vidare: ”Den senaste svenska mätningen gav vid handen att överrepresentationen i registrerad brottslighet för utrikes födda var 2,5. Ännu högre när det gäller grövre brott: överrepresentationen var 4,2 i kategorin dödligt våld och försök till mord och dråp, samt 5,0 vad gäller våldtäkt och försök till våldtäkt. Sett till antalet brott, i samtliga kategorier, som begicks under mätperioden stod utrikes födda och barn till utrikes födda för sammanlagt 40 procent, enligt Brå.”
Så vad betyder det då, mätt i faktiskt antal utförda brott, att utrikes födda är misstänkta för dödligt våld fyra gånger oftare än personer med två svenskfödda föräldrar? Under perioden 1997–2001 gjorde sig 380 personer skyldiga till dödligt våld. Av dessa var 123 personer utrikes födda, alltså i genomsnitt 25 personer per år. Om man bryter ner materialet på ursprungsområden har i genomsnitt 2 personer födda i Afrika konstaterats skyldiga till dödligt våld per år och 2 personer från Mellan- och Sydamerika, medan 26 var från Finland. I de fall en person som är född utomlands är misstänkt för dödligt våld är nästan alltid även offret fött utomlands.
Brås statistik visar att mindre än en halv procent av de utrikes födda var misstänkta för ett sexualbrott under 1997–2001 och andelen som misstänktes för våldtäkt och försök till våldtäkt var mindre än 0,3 procent.
Gudmundson uppmanar de ledande partierna att ta väljarnas oro över invandrares överrepresentation i brottsstatistiken på större allvar: ”Om inte brottsligheten i sig är nog för att få i gång politikerna, hur konstigt det än kan låta, borde väl åtminstone fruktan för politisk turbulens vara det?”
Politisk turbulens?
Forskningen är fri och får kartlägga brottslingarnas skostorlek eller plats i en syskonskara, om det kan befinnas intressant och relevant. Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.