Norge har tvingats in i ett ”efter” då ingenting kommer att kunna bli som förr. Det viktiga är att vi inte tappar tilliten till det öppna samhället, skriver Dilsa Demirbag-Sten.
När ett terrordåd inträffar finns det ett tydligt före och efter. I dag är omvärldens bild av Norge förändrad, men det är också landets självbild. Mordet på Olof Palme brukar pekas ut som den händelse då Sverige förlorade sin naivitet och politiska oskuld. Lasermannen, nazistmordet på Björn Söderberg, brandbomben på McDonald’s-restaurangen i Nyköping, mordet på Anna Lindh och självmordsbombaren i Stockholm är numera en del av den svenska verkligheten. Vår bakgård växer och nu har även Norge drabbats av den mest brutala sidan av vår nutid.
Politiskt våld tränger allt djupare in i de frihetliga demokratiernas fundament och Norden är inte längre något undantag. Det rasslar allt mer i det demokratiska maskineriet. För ett kurdiskt flyktingbarn är ljudet bekant och får det att ila i blodet. Många svenskar som flytt diktaturer minns något som inte funnits i varken Sverige eller Norge på flera hundra år.
Extremism är den raka motsatsen till samexistens och pluralism. Motiven må vara olika men konsekvenserna är desamma: en liten grupp fanatiker eller en individs onda gärningar kan besitta kraft att sprida misstro till våra medmänniskor och få oss att tvivla på demokratins moraliska rätt. Politiskt våld göds av ett hat som i längden kan demontera ett samhälle. Även en demokrati.
Yttrandefrihet och föreningsfrihet råder i såväl Sverige som Norge, men kommer människor att i samma utsträckning våga uttrycka och stå för sina åsikter i ett klimat där riskerna verkar öka? Vad blir konsekvenserna av ett terrordåd? Det är för tidigt att sia om hur djupa såren blir efter den ohyggliga händelsen i Norge, och hur det kommer att påverka grundtonerna i Norge. Men vi vet att inget kommer att vara som förr. Norge har tvingats in i detta ”efter”.
Den nu anhållne Anders Behring Breivik var enligt vittnen iklädd polisuniform under dådet. Han var klädd i symbolen för det förtroende som endast ett århundrade av demokratisering kan bygga upp. Rättsstaten. Mördaren visste att ingen skulle ifrågasätta hans motiv om han bar polisuniform. I demokratier som Norge och Sverige är en polisman symbolen för vår tilltro till staten, myndigheter och – i förlängningen – till våra medmänniskor. I diktaturer är uniformerade tjänstemän förknippade med förföljelser, tortyr och mord. De unga offren på Utøya följde Behring Breivik godtroget till den plats där de senare skulle upphittas kallblodigt mördade.
Behring Breivik är inte äldre än 32 år men när redan så mycket hat att det kostade många livet och kanske också ett samhälle en del av det kitt som håller ihop en nation. Han har redan erkänt delar av brottet. Frågan om varför ekar överallt. Europa har genomlevt Förintelsen men vi kan fortfarande inte ge svar på ondskan.
Grogrunden för extremism ökar i takt med recession och utanförskap.
Extremistiska organisationer och främlingsfientliga partiers medlemsbas växer i fördjupad ekonomisk kris och ökade klyftor. Norge avviker med sin lysande ekonomi men vi lever i en global värld och nu har extremismen nått även detta välmående och fredliga land.
Det vilar mörka moln över vår framtid. Under de senaste tjugo åren har en allt ökande närvaro av politiskt våld tvingat oss till en omsvängning i vår syn på det öppna samhället och allt fler tappar tillit till våra demokratiska institutioner. Vi lever i en tid då fler samhällen står och väger.
Människor som lever i oroshärdar flyr till länder som Sverige och Norge för att undkomma politiskt våld. Anders Behring Breivik har på många sätt lyckats skada det samhälle han säger sig värna. Det finns inget utrymme för eftertanke, nyanser och ljus i blint hat. Vi måste skingra orosmolnen. Utan tro på och förtroende för varandra, vad har vi då kvar och vad är vi då för människor?
För vår egen värdighet, våra barns framtid och för alla dem som flyr länder där politiskt och religiöst våld är en vardag måste vi, precis som Norges statsminister påpekade, möta hot och terror med mer öppenhet och demokrati. Vi måste våga tro gott om främlingar och att det är möjligt att skapa en gemensam framtid även med dem som inte bär på samma arv som vi själva. Detta får inte stanna vid tomma ord. Sverige och Norge har regeringar som på många sätt är ovanligt dugliga: vad vi nu behöver är ett brett och inkluderande samtal om en gemensam berättelse. En diskussion där alla känner sig delaktiga.