Kvinnors tillgång till individuella fri- och rättigheter är resultatet av en lång och mödosam kamp, som har skördat vissa framgångar framför allt i de delar av världen som erkänner individens suveränitet. Men större delen av världens kvinnor lever fortfarande som and­ra gradens medborgare, ibland helt utan rättigheter. Kampen för ­rätten att få vara människa först och främst, en suverän individ med rätt att skapa, ingå, byta och kombinera identiteter är viktig; lika viktigt som att bejaka varje framsteg i denna kamp, men de flesta kvinnor i världen reduceras fortfarande till en kropp och ett kön. Argumenten för att rättfärdiga kvinnoförtryck, vare sig de framförs av talibaner eller västerländska kulturrelativister, är en uppvisning i enfald och inskränkthet.

Feminismen i Sverige är över lag bred, engagerad, kunnig och präglas av pluralism. Men det finns också avarter. Malin Ullgrens artikel ”Varför pratar vi inte om männen” (DN 13/6) är ett exempel på en sådan – ett slags feminismens motsvarighet till politikens Jimmie Åkesson. Ullgren efterlyser ett nytt ”talibantal” och att vi äntligen ska kunna prata om män. Och det handlar inte om enskilda män som förgriper sig på kvinnor, utan om män som kollektiv och som kollektivt ansvariga för dessa övergrepp.

Att främja kvinnors rättigheter har historiskt sett handlat om att avlägsna kollektiva generaliseringar om vad det innebär att vara kvinna. Liksom i fallet med demokratins genombrott har kvinnans frigörelse handlat om att till­erkänna kvinnor och män rättigheter och skyldigheter som individer. Men denna lärdom existerar inte i Malin Ullgrens hjärna. Här handlar det i stället om att snabbast möjligt återvända till den ökända tesen ”Män är djur” och få fart på könskriget igen.

Ullgrens resonemang är inget för den med anlag för svindel. Det gungar friskt under fötterna när hon i en handvändning ska göra rent hus med logiska principer (som att korrelation inte är detsamma som kausalitet – att män är överrepresenterade i våldsbrott innebär inte att manligt kön i sig orsakar våldsbrott) eller när hon ska relativisera moraliskt ansvar (är du en man så förlorar du rätten att bli bedömd som individ för vad du gör och i stället döms du på förhand som tillhörig ett maskulint kollektiv).

Inte ens feminister eller kvinnor gå säkra för Ullgrens utbrott. Genuscertifikatet nekas liberala kvinnor som springer patriarkatets ärenden i Ullgrens värld.

För att tydliggöra Sverigedemokraternas kulturkollektiviserande retorik kan man byta ut ordet ”invandrare” mot ”män”. De flesta förstår omedelbart hur en normerande identitetspolitik leder till uteslutande, hur det reducerar individer till endast bärare av kulturer, kön och andra egenskaper som man inte väljer. Och som man i en demokrati därför inte heller hålls ansvarig för. Skuld går inte i arv, som vi vet, och inte heller kan den fördelas kollektivt.

Jag vill tro att också Malin Ullgren skulle motsätta sig en förklaringsmodell som kollektiviserar alla invandrare som mer brottsbenägna. Man kan undra vad det är som får henne att helt flippa ut när det gäller just män. Vissa kollektiviseringar är tydligen mer tilltalande än andra. Skillnader mellan män och män? Äh, innerst inne vill talibanen i dessa till synes jämställda män också vråla djuriskt och våldta.

Varför pratar vi inte om män? frågar sig Ullgren och går svepande genom ett antal brott för att sammanfatta dem med att förövaren är man. Däri ligger svaret, menar hon. Mekanismerna och retoriken är densamma som hos SD. En dualistisk föreställning om svensk och icke-svensk byts ut mot manligt och kvinnligt, med ett enda syfte: att ro hem en från början bestämd slutsats.

Artikeln har ett pedagogiskt värde för alla som vill lära sig hur illa det kan gå när relativiserande kollektiviseringar får löpa amok, utan några som helst hämningar.

Malin Ullgren efterlyser ett nytt Schymanskt talibantal. Varför denna plötsliga ödmjukhet? Hon har ju själv skrivit talibantexten 3.0.