Vänstern under 1900-talet kunde ha olika uppfattningar i valet mellan parlamentarism och proletariatets diktatur. Gemenskap byggdes i tron på förnuft, sanning och utveckling. Vänstern var en utlöpare på det stora upplysningsprojektet och bejakade en framtid som också skulle präglas av framsteg.

Men någonstans förlorade man självförtroendet. Olika faktorer spelade in. Framstegstanken uppfattades som alltför färgad av betong och fyrkantighet. Motorvägar och steriliseringsprogram fick själva utvecklingstänkandet att framstå som okänsligt och individfientligt. Att man någon gång måste göra upp med dessa sidor av den sociala ingenjörskonsten är bara rimligt, men man blev så ivrig att distansera sig från sin historia att man i bara farten skrotade förnuft och utvecklingstänkande i allmänhet.

Under denna resa tappade man också tilliten till sina principer och visioner, man glömde bort att framstegstanken klarat av att demokratisera Sverige, bygga bort nödbostäderna, ge underklassens barn tillträde till universiteten och biljetten till klassresan. Glömde bort att allt detta hängde samman med en föreställning om individens rätt till en framtid och medborgarnas gemensamma skyldigheter att se till att denna framtid blev en möjlighet.

Vad fick man i stället? Man fick identitetspolitik och kulturrelativism. När man resignerar om samhället som ett gemensamt projekt för att förändra individers och gruppers villkor, så är det bara alltför lätt att gömma sig bakom en tanketom relativism där alla värdesystem är lika bra och där ingen ska tala om för någon annan vad som gäller. I en värld där det inte finns sanningar utan bara åsikter behöver man inte bekymra sig om att formulera en politisk framtidsvision. Man kan tala mycket om värdegrund, men man har svårigheter att förklara varför vissa värden är att föredra framför andra.

Vänstern har lämnat fritt spelrum för grupper som alls inte är blyga när det gäller att proklamera sanningar. I ekonomiskt svåra tider blir motsättningarna tydligare och demokratin ifrågasatt. Hatet väpnar sig, i nynazisternas fackeltåg och i islamisternas källarmoskéer, och förtroendet för våra bärande samhällsinstitutioner sjunker markant. Underklassen har splittrats i ”vita” och ”icke-vita” och är därmed brända i dubbel bemärkelse. De stämplas genom sin hudfärg de inte har valt och förpassade till ett arv de inte kan ändra. Vad hände med framstegstanken som kunde förena de utsatta i kravet på arbete, anständigt boende, god utbildning och rätten att själv definiera sina identiteter? Vänstern har gått från det möjliga till det givna, från att se på framtiden med hopp till ett knäfall för tradition och identitet.

Om inte vänstern vill marginaliseras ytterligare måste man återknyta kontakten med friheten och jämlikheten och sluta flörta med kultur och religion. Lika lite som man ska skuldbelägga kurder som grupp för mordet på Fadime Sahin-dal, lika lite ska man jämföra dem som vill diskutera hedersrelaterat våld med Anders Behring Breivik. Lika självklart som man tar striden med dem som vill stänga Sveriges gränser för invandrare, lika självklart ska det vara att man inte ger religiösa fanatiker spelrum. Intoleransen stinker lika mycket, vare sig den kommer paketerad som blågul nationalism eller som islamistisk sekterism.

Om vänstern vill vara ett alternativ för framtiden och inte bara en del av problemen från i går, så är det hög tid att man lämnar kränkthetsretoriken bakom sig och formulerar principer för en gemensam framtid som är både intellektuellt hållbara och moraliskt försvarbara.