Diplomaten som tog ställning

I september är det svensk premiär för filmen om diplomaten Harald Edelstam. Jag vet inte om jag vill se den. Jag har så starka personliga intryck av honom från kuppdagarna i Chile 1973 och kan få svårt för andras skildringar av det som skedde. Jag har mina minnen och mina bilder och nu ska någon annan iscensätta skeendet.

Och Michael Nyqvist ska vara Edelstam - på engelska.

Vi som skulle ingå i en motståndsrörelse satt nere i söder, 90 mil från Santiago. Vi hade förberett oss med förbandsplatser i skogen och första-hjälpen på arbetsplatserna. Några av oss hade fått vapenträning. Min arbetsplats var Cora, det statliga jordreforminstitutet, och jag åkte ut och hjälpte till att organisera lantarbetarna som nu själva skulle sköta de stora jordbruken. Jag hade hunnit bli 34 år.

Men det blir ett blodbad när militären slår till den 11 september 1973. Motstånd är utsiktslöst.

På radion uppmanas alla utlänningar att anmäla sig till polis eller militär, men det är bara att packa ihop och söka sig norrut, till svenska ambassaden i Santiago. Det tar ett par oroliga dygn och några fastnar hos militären på vägen norrut.

Den 15 september knackar vi på hos ambassadören Harald Edelstam. Samma dag dör Gustaf VI Adolf.

Edelstam har varit med förr.

I Norge under andra världskriget hjälpte han norska motståndsmän att fly undan tyskarna.

På 60-talet var han ambassadör i Indonesien under det blodbad då man beräknar att minst en halv miljon mördades. Edelstam medverkade till att åtminstone några räddades.

Och nu - i Santiago 1973. Sverige har fått ta över kubanska ambassaden som skyddsmakt och den svenska flaggan hissas. Max Marambio, den mördade presidenten Salvador Allendes livvakt, har koll på förråden. Ris och rom ska ransoneras. Han har automatvapen så det är inga problem.

En dag kommer Edelstam till mig och säger att han ska skicka sin rådgivare ut ur landet.

- Rådgivare? Du har väl inga sådana?

- Jo, för tusan. Hans Blom ska i väg.

Den peruanske bondeledaren Hugo Blanco, efterlyst och dömd till döden av militärjuntan, reste ut som den svenske diplomaten Hans Blom.

Edelstam åker runt och förhandlar med den chilenska militären för att få loss fångar och jag får följa med några gånger försedd med papper från ambassaden. Edelstams spanska räcker inte till alla gånger och så vill han ha sällskap. Vi har monterat en liten svensk flagga på bilens radioantenn, man hade sådana då, flaggan är på halv stång, kungen har ju dött. Fiffigt, tycker ambassadören.

Han kommer till slut att rädda flera hundra människor från fängelse och död.

Militär i uniform kommer till ambassaden och kondolerar. Vi är flera svenskar som tvingats till säkerheten där. Det känns som att stå i en friruta med militär cirkulerande i samma rum. Kungens porträtt hänger på väggen. I ena hörnet har förstesekreterarens hustru draperat ett par svarta strumpbyxor i nylon och det ser ut precis som det sorgflor det är avsett att vara.

En kväll är det mottagning, jag kommer inte ihåg varför. Harald Edelstam lufsar omkring bland militärer och styvstärkta näringslivsrepresentanter i ett par säckiga byxor och kortärmad grå skjorta, och att han en gång i tiden var kursetta på Karlberg syns inte. Han ger mig en cigarr han fått av Castro. Rom har vi hämtat på kubanska ambassaden. Han berättar att det egentligen bara är den indiske ambassadören som gett honom stöd för att han gått mot militärjuntan.

När det gäller de skandinaviska kollegerna är han diplomatisk.

Han är oförtröttlig. Varje dag ger han sig ut och förhandlar och hämtar förvånade människor, fängslade på Nationalstadion, och talar om att de ska få åka till Sverige.

Hur gick det då för Hans Blom, alltså Hugo Blanco? Han blir lärare för biståndsarbetare på Sandöskolan och återvänder sedan till Peru där han blir invald i parlamentet.

Edelstam dog i cancer 1989 och Hugo Blanco skriver i Aftonbladet om de där dagarna i september 1973:

"Vad gjorde Edelstam? Först tog han mig till en frisör som förvandlade mitt rufsiga och skäggiga huvud till ett huvud utan skägg och med kort hår som kunde tillhöra vilken gentleman som helst ( ) Sedan lät han fotografera mig och gjorde i ordning ett legitimationskort åt mig. Min titel var ambassadrådgivare och jag hette Hans Blom."

Två veckor efter kuppen får ett SAS-plan tillstånd att föra hem oss icke önskvärda svenskar. Senare kommer Edelstam att förklaras för persona non grata av militärjuntan och han skickas hem.

Det var bra tyckte Wilhelm Wactmeister som var utrikesråd för politiska frågor på UD och inte gillade Edelstams agerande.

"Chiles åtgärd att utvisa Edelstam befriade svenska regeringen från nödvändigheten att hemkalla honom."

Nej Edelstam var inte populär hos UD. "Han drevs av sina egna humanitära passioner och en ivrig hejarklack inom radikala kretsar i Stockholm ( ) han agerade som något slags Raoul Wallenberg i miniformat", skriver samme utrikesråd nedlåtande.

Jag kommer att träffa Edelstam på flera solidaritetsmöten under de kommande åren. Möten med stark kritik mot USA:s inblandning i militärkuppen och hans engagemang gör att han blir utfryst på UD.

Han turnerar i USA. Svenska regeringen tassar på tå, men enligt Olof Palme får han "inga order eller förbud, bara goda råd".

"You've been a blessing in my life", säger Joan Baez.

Nu kommer filmen om den man som i alla lägen satte människovärdet främst. En konsekvent humanist utan politiska skygglappar. Men han var sosse, det sa han till mig. Starka bilder av honom finns sedan länge inom mig och jag vet inte om jag vill se andras bilder.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut