Den senaste veckans debatt efter avslöjandet av mordplanerna mot Lars Vilks har fått mig att minnas hur det var när någon slängde in en stinkbomb i korridoren på högstadiet. Alla klagade på stanken, men ingen visste var den kom ifrån. Här slåss nu landets vassaste pennor om att ställa sig en garde för yttrandefriheten – mot vadå? Islam? Den internationella terrorismen? En hemmafru i Pennsylvania?
Jag förstår inte.
Att yttrandefriheten hotas är en allvarlig sak, men när hotas yttrandefriheten? Var det ett hot mot yttrandefriheten när Sveriges kulturminister offentligt fördömde konstnären NUG:s ”Territorial Pissing” på fjolårets konstmässa i Stockholm? När kristdemokraterna i Alingsås gjorde gemensam sak med de nynazister som försökte stoppa Andres Serranos utställning i konsthallen i januari 2008? Var det ett hot mot yttrandefriheten när Stockholms stad införde sin nolltolerans mot graffiti?
Lugn, jag påstår inte att klottersanering och mordkomplotter skulle vara samma sak. Lika lite att Lena Adelsohn Liljeroth och Jihad Jane skulle vara av samma skrot och korn. Vad jag vill säga – till att börja med – är att något sådant som en absolut, oinskränkt yttrandefrihet naturligtvis inte existerar. Yttrandefrihet är alltid villkorad, alltid under press eller förhandling. Men att konstatera detta självklara i dag är ingen självklarhet. Ställer man frågor som de här, drar paralleller, försöker vidga perspektiven för att se ett större sammanhang riskerar man att bli anklagad för att ”relativisera” yttrandefriheten, vilket är detsamma som att spela under täcket med al-Qaida.
Är det något i den här debatten som verkligen får mig att känna stanken i korridoren är det den sortens reflexer. Det luktar gammalt otäckt tankeförbud, och visar mest hur illusionen om den oinskränkta yttrandefriheten för ett vilset västerland blivit en fix idé, dess okränkbara beläte. Men för att dess okränkbarhet ska kunna demonstreras måste förstås någon kränka den. Det ligger alltså nära till hands att i Lars Vilks Muhammedkarikatyr se en ikon för denna absoluta yttrandefrihet, eller snarare en karikatyr av densamma: den lite unkna slutprodukten i en allmän nedbrytningsprocess som i grunden går ut på att den västerländska civilisationen kränker sig själv.
Och risken finns att dessa piruetter döljer vad det faktiskt handlar om. I ett klarsynt inlägg i tidskriften Fokus skrev Ulrika Knutson att det mest provocerande Lars Vilks skulle kunna göra i detta läge vore att be om ursäkt. Det var säkert ironiskt menat, men sannerligen om det inte var huvudet på spiken. En ursäkt skulle inte bara sätta fingret på ett verkligt intressant tabu; det skulle dessutom återföra Vilks karikatyrer till de frågor om den konstnärliga frihetens begränsningar som de enligt konstnären handlade om från början.
Men det är Lars Vilks nog inte intresserad av. Ty inte ens för Vilks, denne martyr för den gränslösa yttrandefriheten, saknar yttrandefriheten gränser. Inte ens för Vilks tycks det vara oväsentligt vad man faktiskt säger. Jag hörde själv till de få som när den här affären drog i gång sommaren 2007 försvarade hans karikatyrer, eftersom jag tyckte att de så obarmhärtigt och precist stack hål på just dessa uppblåsta idéer om gränslöshet.
Det tycker jag för all del fortfarande. Men vad jag då inte kunde tänka mig var att Lars Vilks verkligen hade ett personligt intresse av att kritisera islam. Det var, inser jag i efterhand, en förhastad bedömning. Som andra redan påpekat har Vilks i olika uttalanden låtit förstå att hans projekt ”har en udd mot islam” och mot en kultur han ser som i behov av, som han skrev på bloggen häromdagen, ”en anpassning till ett västerländskt tänkande”.
Den sortens trista, besynnerliga självmål har gett ett sjaskigt drag åt projektet, som i ett slag förvandlats från en ironisk, konstfilosofisk grimas till frågan om en man och hans kulturella fördomar. Möjligen var det naivt att tro att det kunde vara något annat, jag vet inte, och jag förstår mycket väl de debattörer som i ljuset av den sortens uttalanden tvekar inför att ge Vilks sitt stöd. Som Åsa Linderborg skrev i en försiktig kolumn i Aftonbladet häromdagen gäller det att ”välja sina strider”.
Problemet är väl bara att man inte alltid kan det. Lars Vilks är helt enkelt lite för bra på att kasta stinkbomber, och det är lite för bekvämt att bara gå omkring och ropa att det stinker. Stanken riskerar nämligen att sätta sig, och värre ändå: vi riskerar att vänja oss. Vi får ett mumlande kulturklimat där Voltairecitat och brösttoner om ”hot mot yttrandefriheten” döljer oviljan att publicera bilderna och ta debatten på allvar. Och där kritiken mot projektet av samma skäl faller på hälleberget, eftersom den blir svepande och otydlig.
Jag ser bara en utväg ur detta dilemma: att publicera bilderna. Inte som en stödaktion, utan för att diskutera deras innehåll. Märkligt nog verkar den mordhotade konstnären vara den ende i den här affären som inte känner någon oro. Kanske för att han trots allt begriper vad det är som stinker: rädsla.