I Sverige har man på sistone åter diskuterat "myten" kring Raoul Wallenberg. Svenska historiker som Paul Levine och Attila Lajos har undrat om Wallenberg i dag är just så känd som han förtjänar vara, eller om ryktbarheten kommer sig av hans försvinnande. De menar att efterkrigstidens behov av myter har förhindrat en realistisk bedömning av hans insatser, som de menar har överdrivits. Somliga frågar sig om Wallenberg ens hör till gruppen av hjältar i Förintelsens skugga.
Levine och Lajos har en viktig poäng. Alla myter är nämligen trots allt förenklingar. När mytskapandet gått alltför långt har man tappat kontakten med de verkliga historiska utgångspunkterna. Därför är det absolut nödvändigt att betrakta Raoul Wallenberg och hans gärning i rätt sammanhang. Men en argumentation som understryker den poängen riskerar att missa en annan, då vidden av Wallenbergs insats inte skall mätas i det antal människor han lyckades rädda, utan snarare i djupet av den humanitära anda han förkroppsligade och det fysiska mod han gav prov på. Men ännu viktigare är att denna debatt, liksom så mycket av forskningen kring Sveriges roll under andra världskriget, riskerar att bli ett sidospår snarare än att leda framåt. Värderingen av Wallenbergs insats har redan tagit uppmärksamhet från andra och viktigare frågor, till exempel från granskningen av en av de största myterna - den att gåtan Raoul Wallenberg helt enkelt inte går att lösa.
Det råder nämligen inget tvivel om att man kan komma mycket längre på den punkten än man hittills gjort. Det är allmänt känt att Ryssland förfogar över känsliga dokument man inte delar med sig av till forskarvärlden. Ändå har svenska diplomater ännu inte tagit i på skarpen när det gäller att få fram detta material.
En av de frågor svenska historiker i stället diskuterar som hetast är huruvida Raoul Wallenberg någonsin sammanträffade med Adolf Eichmann eller ej. Under denna fråga ligger den andra, den om Wallenbergs verkliga historiska betydelse och om det är mödan värt att förnya ansträngningarna att fastslå hans slutliga öde.
Den debatten är en storm i ett vattenglas. Även om Eichmann och Wallenberg aldrig möttes står det klart att Wallenberg gjort ett starkt intryck på Eichmann. Denne hotade vid upprepade tillfällen att låta mörda "den judiske hunden Wallenberg", vilket lämnat avtryck i en animerad diplomatisk korrespondens mellan Budapest, Berlin och Stockholm mot slutet av 1944. Hotet är i sig ett tydligt tecken på i vilken grad Wallenbergs aktiviteter retade och störde den man som var ytterst ansvarig för deportationen av och mordet på de ungerska judarna.
Men hur gick det då till när vi hamnade på fel spår?
Den svenska Wallenbergsforskningens problem handlar om svårigheterna att ta itu med de frågor som ytterst handlar om landets självbild. Historiska efterforskningar har tidvis bromsats av två tabun: dels det som handlar om Sveriges roll under andra världskriget, dels det som handlar om Sveriges roll under kalla kriget. En underförstådd förutsättning - somliga skulle kalla det myt - är att Sveriges handlande ytterst bestämdes av moraliska snarare än pragmatiska överväganden. Historiker som Krister Wahlbäck talar om en "inneboende moralisk tvetydighet" i Sveriges neutralitet, men pekar också på humanitära insatser som hjälpen till danska och norska judar som skulle visa på Sveriges verkliga motiv.
Ett sådant svartvitt synsätt riskerar att tappa alla nyanser däremellan. Resultatet blir att stora delar av Sveriges handlande under andra världskriget ännu inte är tillräckligt undersökt. En färsk publikation från det så kallade "Swenaz"-programmet, vars syfte är att undersöka Sveriges relationer med Nazi-Tyskland, pekar ut flera besvärande kunskapsluckor, särskilt när det gäller frågor om ekonomiska mellanhavanden och relationen till de baltiska staterna. Och först på 1990-talet blev det allmän erkänt att Sverige aktivt stöttat västmakterna under kalla kriget. Men även på det området finner man betydande kunskapsluckor, särskilt när det gäller frågor om ekonomiskt spionage. I olika arkiv i USA kan man hitta dokument som visar att Sverige redan före andra världskrigets slut försåg USA med viktiga uppgifter om läget i Ryssland, och då särskilt med hjälp av vidsträckta ekonomiska kontakter österut.
Hur man använt sig av ekonomiska redskap när det gäller politiska påtryckningar och säkerhetspolitiskt instrument - till exempel i fallet Raoul Wallenberg - borde undersökas mer i detalj. Varför undertecknade till exempel Sverige redan 1946 ett handelsavtal med Sovjet värt 300 miljoner dollar, och det utan att begära att Wallenberg frigavs? Frågan blir inte mindre intressant om man väger in Wallenbergfamiljens dominerande ställning i svenskt näringsliv.
Redan 1945 riskerade Wallenbergarna att få sina tillgångar i USA beslagtagna, detta som ett resultat av att de dolt sina intressen i den tyska firman Bosch AG - samtidigt som deras intressen i Baltikum och Östeuropa hotades av nationaliseringar. De hade nämligen försökt hålla sig väl med båda de krigförande parterna, vilket resulterade i ett minst sagt motsägelsefullt beteende. Sverige föreföll att åtminstone ytligt sett följa USA:s handelsembargo mot Sovjet (Asea misslyckades gång på gång att följa ingångna avtal med Sovjet), men samtidigt fortsatte svenska företag i praktiken att göra affärer österut, på sätt som inte alltid syntes i den offentliga statistiken. Så kallade "kompensationsaffärer" gjorde att Sverige blev en ganska inflytelserik aktör på områden där andra länder som valt sida i kalla kriget inte kunde agera. När Gorbatjov år 1989 bjöd in Raoul Wallenbergs närmaste släktingar till ett möte i Moskva befann sig Sverige och Sovjet på gränsen till att underteckna ett viktigt avtal på naturgasområdet, värt cirka två miljarder svenska kronor om året, som varit viktigt för ett litet land utan egna fossila bränslen.
Sveriges, men även Wallenbergfamiljens, passivitet när det gäller fallet Raoul Wallenberg har förvånat många forskare. I ljuset av omständigheter som de här nämnda - och andra, inräknat Wallenbergs, eventuellt även Raoul Wallenbergs, inblandning i förhandlingar om separatfred - kan Sveriges brist på engagemang kanske bli mer begripligt. Ändå är graden av passivitet fortfarande svår att förstå. 2003 slog den så kallade Eliassonkommissionen fast att Wallenbergfamiljens prestigeförlust i samband med Bosch-affären gjort det omöjligt för dem att föra en hård linje i efterforskningarna kring Raoul Wallenbergs öde. Det är dock bara en delförklaring. Ulf Olsson, som skrivit biografin över Marcus Wallenberg, konstaterar att även om den affären kom att skada Wallenbergarnas rykte såväl i Sverige som utomlands gick Wallenbergarna ur andra världskriget med sitt internationella kontaktnät i stort sett intakt och möjligen till och med stärkt.
Den svenska debatten kring frågor som dessa verkar tyvärr ha retirerat till positioner man redan borde ha lämnat bakom sig. Viktiga vetenskapliga verk som holländarna Aalders och Wiebes granskning av Wallenbergarnas krigsaffärer som kom ut 1989, eller Maria Pia Boëthius grundläggande studie av Sveriges ekonomiska agerande, avfärdas som "polemiska". Samtidigt har svenska forskare under den senaste tjugoårsperioden underlåtit att på ett mer djupgående sätt undersöka de fakta som lagts fram av författare som dessa.
Den svenska oviljan att gå till botten med dessa frågor har flera orsaker, och den främsta är förmodligen en närmast instinktiv längtan efter att bevara status quo och därmed uppnådd stabilitet. Tendensen förstärks också av den djupt rotade pliktkänslan och lojaliteten hos Sveriges statstjänstemän, som gör att man betraktar offentlig kritik med stark olust och intern oenighet som något man till varje pris vill undvika. Som Jan Eliasson, ordförande för FN:s generalförsamling, uttryckte saken i en intervju: "bråk är destruktivt för apparaten". Men Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, varnar för att denna överordnade strävan efter enighet har ett högt pris: "det befordrar - - - lojalitet mot person framför lojalitet mot värden, värden som mod, ärlighet, demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter".
Allt fler svenska forskare kan mellan skål och vägg ge uttryck för åsikten att forskningen alltför ofta styr runt konflikter och känsliga ämnen, främst därför att anslag i dag kommer från offentliga och privata institutioner som själva inte önskar att deras förhistoria granskas alltför noga. Någon kan till och med tala om censur. En del forskare tvekar att lägga fram kontroversiella undersökningsförslag därför att de då inte skulle få det nödvändiga finansiella stöd de behöver. Karriären och en tryggad inkomst står på spel.
Konsekvenserna blir stora för forskningen kring frågor som den om Wallenberg. Töllborg och andra oroar sig för att demokratier som den svenska, som lägger stor vikt vid att bevara illusionen om att vara homogena, "löper risken att begå självmord av rädsla för döden". Landet befinner sig i dag i ett moment 22: genom att oroa sig så mycket för sin offentliga bild utåt (regeringen publicerar faktiskt en gång om året en rapport om vad som skrivits om landet i utländsk press) kan man råka söla ned det man vill försvara och löper risken att tysta de inhemska, avvikande rösterna och träffas av berättigad kritik för hyckleri.
Ironin i detta är stark. Raoul Wallenbergs humanitära insats skänkte viss glans åt Sveriges (och Wallenbergarnas) efter andra världskriget skamfilade rykte, och ändå fick han ingen hjälp från det hållet. Raoul Wallenberg används i dag som en symbol för svensk solidaritet, och ändå driver landet inte frågan om hans öde med någon större energi om man nu inte rent av försöker avskräcka från sådana försök. Till för några år sedan saknade Stockholm också ett minnesmärke över honom, och det man nu har saknar varje hänvisning till hans okända öde.