Jag skrev i en kommentar, apropå Dagens Nyheters artikelserie om Dramatens ganska svaga biljettförsäljning, att Dramaten har blivit en teater "utan subjekt, utan avsändare" (16/6). Elisabeth Lindfors förstår inte vad det betyder (23/6). Det betyder just det - att jag ofta lämnar Dramatens föreställningar med en känsla av att inte veta vem som talar till mig.
En teaters konstnärliga nivå kan inte mätas i publiksiffror, enligt Lindfors. Det är god dag yxskaft. Ingen har påstått att det finns ett så direkt samband mellan ekonomiska och konstnärliga framgångar på teatern. Flera av Dramatens i dag teaterhistoriska erövringar - till exempel Alf Sjöbergs föreställningar - sågs av en förbluffande liten publik.
Däremot har Lindfors säkert rätt i att detta är en ganska förvirrad debatt. Hon efterlyser mer "analys". Javisst, jag ser gärna att en deus ex machina kliver ned och förklarar hur det förhåller sig. Inte så få av Dramatens anställda och nära medarbetare beskriver sin arbetsplats som drivande vind för våg. Staffan Valdemar Holm svarar att de längtar efter en fadersgestalt.
Kanske beror det på att Dramaten, som så många europeiska teatrar med en liknande historia, befinner sig i en övergångsperiod - att delar av den gamla publiken har försvunnit och att den nya är nyckfullare. Inte konstigt att Dramatens skådespelare har blivit osäkrare i sitt tilltal, att nationalscenens sociala identitet vacklar mellan gammal borgerlighet och den nya konsumtionsstyrda medelklassen.
Man borde be sociologerna om den där analysen.