I många år var det för tyskarna svårt att tala om dessa fasansfulla bombnätter, om vad som hände i skyddsrum och med de medeltida stadskärnorna. Först på senare år har engelsmännens ”moral bombing” kunnat diskuteras, utan att de nationalsocialistiska förbrytelserna för den skull förminskats.

Som en försoningens symbol, ett uttryck för vad dagens tyskar i öst och väst förmår göra tillsammans, står sedan några år den återuppbyggda Frauenkirche i stadens centrum.

Men sedan snart ett decennium har detta datum blivit ett problem av helt annat slag. Omkring fem tusen nynazister från hela Europa vallfärdar nämligen år efter år till Dresden för att, som det heter, genomföra en ”sorgemarsch” för den allierade bombterrorns oskyldiga dödsoffer. Högerextremisternas paroller handlar uteslutande om de runt tjugofem tusen tyska offren (”allierad Bombholocaust”), medan ingenting sägs om gaskamrarna eller Förintelsekriget i öst.

På andra sidan staden motdemonstrerar samtidigt den talrikare och mera högljudda antifascistiska vänstern som skanderar ”Aldrig mera Tyskland” och ”No tears for Krauts”. Inte heller hos dem finns det plats för någon äkta sorg eller medkänsla, även de missbrukar händelsen för dagspolitiska syften.

Borde det inte finnas andra sätt att högtidlighålla minnet av Dresdens förstörelse och återuppbyggnad än dessa politiserade spektakel, som när allt kommer omkring bringar hela händelsen i vanrykte?

Staden Dresden tycks inse problemet och har i år för första gången förbjudit nynazisterna att gå genom själva centrum. Det är bra. Men allra bäst vore om det hundratal människor som varje år samlas i Frauenkirche för att med tystnad och tända ljus hedra de döda växte till tusen, ja, tio tusen. Det skulle kunna bli en mäktig manifestation, som återgav denna sorgliga februaridag något av dess verkliga innebörd och betydelse.