Nyligen ansökte en sydafrikansk antropolog om att få öppna William Shakespeares grav. Han ville undersöka om den världsberömda dramatikern var marijuanarökare. Man har nämligen funnit en pipa som tillhört Shakespeare där det fanns rester av drogen. För att få reda på om Shakespeare var vanerökare och om några av våra absolut mest kända och välspelade pjäser skapats i ett rus, vill antropologen nu undersöka resterna av hans hår och naglar som finns kvar i graven i England.
Drogers eller berusningsmedels koppling till skapande är inget nytt. Uttrycket ”sex, drugs and rock’n’roll” myntades på 60-talet, men ursprungsfrasen vin, kvinnor och sång går åtminstone att spåra tillbaka till den persiska poeten Omar Khayyam. Redan runt år 1100 skrev han i en dikt ”Två kloka vänner, två flaskor årgångsvin, en poesibok och ett mysigt hörn i trädgården”. Jakten på berusningsmedel började under 1800-talet, då de flesta länder införde lagstiftning mot droger. Sedan dess har myten om att berusning skapar oöverträffad konst orsakat både dödsfall och fängelsevistelser.
Nyligen dömdes den jamaikanske sångaren Buju Banton till tio års fängelse för att ha planerat en stor narkotikaaffär. Varje år döms hundratals artister världen över för narkotikabrott i Sverige och på andra ställen. I Sverige ertappades helyllesångarern Joakim Hillson med kokain i fickan på Spy Bar i Stockholm. Och vår mesta rockromantiker Andreas Kleerup har avslöjat att han tagit kola för miljoner kronor.
Kopplingen mellan droger och kultur verkar inte ha blivit svagare med åren. För fyra år sedan kom Gläntas nummer om kultur och knark, redaktörat av Daniel Berg och Carl-Michael Edenborg. En av de mest omtalade artiklarna var en enkät med ett antal författare om deras berusningsvanor i relation till skrivandet.
– Mest intressant var att så många svarade ärligt och att bara en ville vara anonym, säger Carl-Michael Edenborg i dag.
Inspirationen fick han från antologin ”Vintergatan 1948: En bok om rus och inspiration” där författaren Bertil Malmberg frågade en rad författarkolleger vad de ansåg om de narkotiska medlens effekt för konstskapandet.
– I vår tid är erfarenheten av starka rus ganska självklar, i alla fall för dem under 50 år. Det uppfattas som en naturlig del av vuxenheten.
I texten beskriver författare som Gabriella Håkansson, Anna Jörgensdotter, Håkan Sandell och Johanna Ekström hur användningen av narkotiska preparat påverkat deras skrivande. Även om de flesta har tydliga reservationer för hur väl droger kombineras med skapande är det tydligt att olika former av berusningsmedel påverkat författarna och deras skapande på mer eller mindre tydliga sätt.
– Gräs kan få mig att bryta givna tankemönster, säger författaren Johanna Ekström. Att ta anteckningar då kan vara bra även om det mesta ter sig internt och konstigt när man läser det i nyktert tillstånd. Men med lite tur har där smugit sig in några nya ord eller formuleringar … något som kan leda vidare. Alexander Bard konstaterar att han aldrig hade börjat skriva utan drogerna.
– Det var drogerna som gjorde mig till författare. Och det var en specifik drog, LSD, som gjorde att jag ville bli filosof. LSD fick mig att förstå hur genuint relativ ”världen” är.
Gemensamt för många av författarna i enkäten är att de har uttryckt en nyfikenhet på hur droger kan påverka hjärnan. Flera säger också att drogerna påverkat deras skapande, men få ansåg att skrivande under själva ruset var särskilt kreativt givande. Flera noterar att man tror att man gör något bra, men i nyktert tillstånd framstod mycket som idioti.
– Det är väldigt svårt att skriva på psykedeliska droger, men många lyfte fram svampar och LSD som litterärt givande, som berikade deras tänkande och gav dem idéer, säger Edenborg.
– Jag tror inte att mitt skrivande varit detsamma utan erfarenheterna av narkomanin, säger Birgitta Stenberg, och Anna Jörgensdotter berättar att hela hennes första roman är skriven under påverkan av ångestdämpande.
– Det positiva med pillren är definitivt en censurreduktion … att slippa den massiva attacken av självkritiken.
Alkohol fördömer de flesta som kreativ drog och det råder en rörande samstämmighet kring att droger på sikt förstör mer än det förskönar.
I en genomgång som den amerikanska kultursajten Flavorwire gjorde i förra veckan, konstaterade de att många musiker, de facto, skapat sämre musik när de ”blivit rena”. Som exempel tar de bland andra David Bowie, Suede och Nick Cave, som de menar har skapat tråkigare och mindre begåvad musik när de slutat med droger.
– Jag vägrar att ångra hur jag levt, för det var så jag ville leva, säger Suedesångaren Brett Anderson i en intervju på sajten. Crackrökandet tillförde mycket som var bra för vår musik och jag är säker på att jag hade låtit mycket tråkigare och konservativ utan droger.
Men på Flavorwire funderar man också kring faktumet att folk ofta slutar med droger när de blir äldre och då kanske de ändå skulle ha gjort tråkig musik.
Freud skrev på kokain, Jack London på alkohol, liksom Hemingway, Djuna Barnes och Marguerite Duras. Beatles skapade vissa av sina odödliga verk under LSD-rus, Sartre skrev sina böcker på tjack och Lord Byron på hallucinogena laudanum. Hur hade vår kulturhistoria sett ut utan drogerna?
– Innan 1800-talet fanns det egentligen ingen idé om nykterhet, säger Carl-Michael Edenborg. Man pratade om måttlighet.
Den senaste tiden har flera framstående personer gått ut och krävt ett slut på kriget mot narkotikan. I England uppmanade artisten Sting och skådespelaren Judy Dench, bland andra premiärministern att legalisera droger. De menade att jakten på knarkarna gör mer skada än drogerna i sig. Samma tankar har Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa och FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan uttryckt. Carl-Michael Edenborg är övertygad om att den svenska drogpolitiken har påverkat det kulturella uttryck vi fått.
– Det finns en svensk tradition som är väldigt socialrealistisk. Det fantastiska och fantasifulla är inte särskilt framträdande inom litteraturen. Det är istället en samhällsskildrande och ganska avskalad prosa.