Efter 1989 blommade en väldig historienostalgi upp på många håll i Europa. Allt tycktes möjligt. Ungrare, bulgarer, serber, polacker och andra länge förtryckta folk drömde sig alla efter Sovjetimperiets sammanbrott tillbaka till den där stunden i historien då just deras rike varit mäktigast och störst. Kartor producerades av Stor-Ungern, Stor-Serbien liksom för den delen av Stor-Turkiet. Det var en tid då, mitt i glädjen över den nyvunna friheten, också revanschlustan gavs fritt utlopp, på de flesta håll bara i fantasin - men Jugoslavien bröts sönder av ett inbördeskrig som delvis berodde på de olika delstaternas överlappande storhetsfantasier.
I en annan del av världen, en som alltid tyckts fjärran, men som i själva verket är så starkt knuten till vår europeiska historia att den ena inte går att tänka sig utan den andra, de arabisktalande länderna, de huvudsakligen muslimska staterna, drömdes ännu större drömmar. Man hade, menade man, störtat Sovjetunionen genom sitt motstånd i Afghanistan och nu skulle det vara en lätt match att få också västvärlden på fall. Medan de europeiska fantasierna snart neutraliserades av EU har den islamiska imperietanken - drömmen om det återupprättade kalifatet, en enad arabvärld och/eller en världsomspännande umma - inte givit med sig lika lätt.
Då vi från västerländsk horisont analyserar rörelser och tendenser i utomeuropeiska länder, och kanske särskilt då i Mellanöstern och Sydasien, gör vi det ofta i beklaglig blindhet inför vår egen eurocentrism. Detta gäller både dem som kallas islamofober och dem som sympatiserar med de, enligt deras uppfattning, folkliga rörelserna i denna del av världen. Många gånger förklaras alla rörelser, resningar och reaktioner med hänvisning till exempelvis den historiska västerländska kolonialismen - utelämnande alla andra imperiebygganden, som det osmanska, arabiska eller japanska. Ibland hänvisas rentav till korstågen som en särskilt hemsk episod i historien - utelämnande det faktum att det bara fyrahundra år tidigare var muslimerna som drog fram och erövrade hela det östra och södra Medelhavet i jihad. Andra religioner, annan historiesyn och annan uppfattning om individualism såväl som om statens roll och privatlivets helgd försvinner ofta i en allmänhumanistisk uppfattning om att alla nog i grunden är rätt lika. Utan att vilja förneka att det finns grundläggande likheter, och ett gemensamt oförytterligt människovärde oberoende av alla egenskaper och kvaliteter bör vi nog inte göra oss blinda för att sakerna kan se annorlunda ut ur andra perspektiv.
I "Islamic Imperialism, a History" av Efraim Karsh, professor vid King's college, University of London, beskrivs utförligt hur den islamiska imperietanken uppstod i och ur religionen, liksom hur den utvecklats sedan 600-talet. Det är en ganska kort bok, givet det väldiga ämnet, men den skriver historia utan skygglappar. Visst har Efraim Karsh udden delvis riktad mot dem som vill idyllisera islam och som kategoriskt menar att inget negativt någonsin kan födas ur denna religion. Men den är inte islamofob, här finns ingen kritik som går utanför det rimliga: den berättar om krigsherrar och erövrare, sultaner och kalifer, som utnyttjat de delar av religionen som bäst passat deras syften för att skapa livskraftiga imperier; vilket varken är sämre eller bättre än exempelvis motsvarande spanska (uttalat katolska) eller franska och brittiska (kristna/civilisatoriska) imperieideologier. Detta är historia som rör också oss, och som det är viktigt att vi idag känner till. Det är inte alltid vi som varit störst, inte alltid vi som varit erövrarna och imperialisterna.
Redan då Muhammed inledde sin bana som profet var Allah namnet på den högste guden i Mekkas pantheon. Att utesluta alla de andra, mindre gudarna var radikalt, men inte helt oväntat. Av de stora imperier som omgav den arabiska halvön vid denna tid var två monoteistiska: de byzantinska respektive etiopiska kristna rikena. Likaså judarna, som det levde åtskilliga av på den arabiska halvön, medan Sassanidernas persiska rike var zoroastriskt dualistiskt. Monoteismen och kampen mellan ont och gott låg således i luften, liksom nödvändigheten för den arabiska befolkningen att hävda sig mot de omgivande imperierna för att inte helt sugas upp av dem. På så sätt kan man säga att islam föddes ur ett slags motstånd - men araberna gick snabbt från att vara marginella spelare till att bli dominerande makthavare.
En skillnad mellan hur kristendomen och islam uppstod är att den förra verkade underjordiskt under flera århundraden. Den var slavars och kvinnors religion, som ytterst långsamt, under drygt 300 år, letade sig upp genom det romerska imperiet och förändrade det inifrån - medan islam steg fram i full rustning och började lägga under sig stora delar av den då kända världen redan under sin grundares livstid. Det är som om Jesus, förutom allt annat som tillskrivs honom av de troende, också varit statsman och korsfarare och dragit ut med svärd i hand för att erövra världen. Denna skillnad går inte att tänka bort, och den präglar givetvis ännu hur många muslimer betraktar sin roll i världen.
Muhammeds ideal var umma, en världsomspännande trosgemenskap utan sociala olikheter eller rasskillnader, där alla människor skulle leva i fred med varandra. I praktiken utnyttjades dock islam från början för arabisk expansion. De landområden araberna på rekordfart lade under sig fick länge tjäna som skatteuppbördsområden vilka främst gynnade den erövrande arabiska eliten. På grund av reglerna som säger att muslimer är skattebefriade medan kristna och judar (bokens folk) är skattskyldiga föredrog man på flera håll att dra ut på omvändelsen. Detta kunde vara positivt för undersåtarna, som för kopterna, Egyptens kristna, vilka under byzantinsk överhöghet betraktats som kättare. De muslimska härskarna hade inget intresse för de kristnas teologiska spetsfundigheter. Egypten, som erövrades 639, förblev under islamiskt styre övervägande kristet långt in på 1100-talet.
På andra håll var motståndet mot de nya imperialisterna mera intensivt. I nuvarande Marocko lyckades berberna rentav kasta ut sina arabiska herrar under en period på 700-talet. I det som blev Spanien pågick kampen mot de främmande herrarna i 800 år. Genom att de muslimska härskarna aldrig uppgick i landsbygdsbefolkningen kunde de fortsätta att ses som främmande av många av de kristna, blivande spanjorerna, under hela denna tid.
En viktig skillnad mellan den muslimska och den kristna synen på religion och stat, som Karsh menar motiverar påståendet att det finns en specifikt islamisk imperialism, grundad i religionens bud, är att islam, till skillnad från kristendomen, vanligen inte gör någon åtskillnad mellan andligt och värdsligt. Detta sagt med reservation för att praktiken under historiens gång många gånger varit rätt fjärran idealet: så har kristendomen, trots att Jesus sägs skilja på himmelsk och världslig makt, skamlöst använts i maktutövningen i de flesta europeiska liksom amerikanska länder, medan det finns grenar av islam som absolut inte är intresserade av någon världslig makt.
Den islamiska imperietanken är emellertid nära knuten till idén om religiös och politisk enhet. Både vad gäller de stora historiska imperierna: det arabiska, persiska och, inte minst, osmanernas väldiga imperium, som dominerade den muslimska medelhavsvärlden under mer än ett halvt årtusende, och dagens religiösa ideologer.
Islam är, liksom kristendomen, en universalistisk, missionerande religion med anspråk på att ha tillgång till den yttersta sanningen. Emellertid har kristendomskritiken, liksom den historiska analysen av religionens uppkomst och läsandet av Bibeln som ett litterärt verk sedan flera hundra år bidragit till att neutralisera religionens anspråk. Ingen i väst skulle ens komma på tanken att endast troende kristna har rätt att yttra sig om kristendomen, att analysera eller kritisera den. Islam har också under historien utsatts för kritik inifrån. Det har trätt fram kättare, hädiska poeter och stora delar av exempelvis den sufiska traditionen är extremt fördomsfri, och har haft stort inflytande också på europeiska fritänkare.
Det finns idag de som tar öppet avstånd från islam i sig, som Irsjad Manji och Ayaan Hirsi Ali, men deras antireligiösa radikalism tycks omöjliggöra upprättandet av en fungerande dialog. Samtidigt finns det en falang inte bara bland de troende, utan kanske särskilt bland västerländska sympatisörer, som exempelvis vår svenske Mattias Gardell, som är väldigt snabba med att brännmärka all typ av diskussion av religionen som inte bygger på respekt så stor att den i praktiken underkänner rätten för alla som inte är muslimer, eller åtminstone själva från något muslimskt land, att yttra sig.
Visst behöver vi större kunskaper. Visst är rasism och fördomar mellan olika människor ett stort problem ännu i våra dagar. Men detta problem rör inte bara den ena sidan: det måste finnas ömsesidighet. Det finns idag flera moskéer i Rom, medan det ännu är straffbart att ens föra in en Bibel för privat bruk i Saudiarabien.
Winston Churcill sade 1943 i ett tal vid Harvard att "the empires of the future will be the empires of the mind." Vi i västerlandet har idag överlägsen teknologi och levnadsstandard, men har vi också förmågan till meningsskapande bortom det rent materiella? Klarar vi i väst att, förutom frihet, rikedom och bekvämlighet, skapa en mening som kan vara tillräckligt betydelsefull, och tillräckligt vid, inkluderande, för världens människor - eller ens för oss själva?
Det är, som Paul Berman också skriver i avslutningen på sin viktiga bok "Terror och liberalism", den verkliga utmaningen för oss i vår tid. Är vi inte den uppgiften vuxna spelar det i längden ingen roll hur stora resurser vi förbrukar på att upprätthålla den världsordning som, trots alla sina fel och brister, också skapat och spridit större välstånd och utveckling än någon annan i historien hittills.