Iförd mörk välskräddad kostym rör han sig ledigt uppe på podiet. Svaren ger han med den tveklöshet som endast förunnas den vars auktoritet är oantastlig. Likt en rockstjärna koketterar han med sin lätt oseriösa framtoning, något som inger såväl respekt som beundran hos åhörarna. De som föreläst under plenisessionen har fått utgå från ett slumpmässigt utrivet blad från någon av de böcker han skrev tillsammans med en kollega under tidigt 80-tal. Få uttalar dess titlar. I stället omnämner man dem som The Red respektive The Black Book. Denna travesti på Beatles White album gör knappast rockstjärneliknelsen mindre träffande. Det är en legend som står på scen.
Mannen heter Michael Shanks och har gått till arkeologihistorien som en av de första som uppmärksammat den postmoderna tolkningsgemenskapens relevans för ämnet. Även om hans böcker i dag utgör något av en standardreferens omnämns han gärna som radikal, kontroversiell och nytänkande. Likafullt tyder den vördnad som visas honom på att han numera innehar en betydligt mer privilegierad position.
Utan att förringa Shanks gärning måste det sägas att han tillhör den grupp postmodernt influerade arkeologer vars auktoritet blivit större än vad som är hälsosamt för ämnets diskussioner. Bemötandet av honom är ett exempel på att perspektivet delvis kommit att transformeras till normalvetenskap. Kring de teorier som en gång väckte upprörda känslor och hånfulla skratt råder nu närmast konsensus. Tankarna möter fortfarande kritik, men är etablerade och accepterade även bland dess antagonister.
Ovanstående utveckling är emellertid symtomatisk inte bara för förändringarna inom arkeologi. Merparten av de humanistiska disciplinerna verkar ha trätt in i en kulturteoretisk stiltje. De som en gång introducerade tänkare som Foucault, Derrida eller Kristeva har för länge sedan säkrat sin akademiska status och därigenom gjort sina teorier till något allmänt vedertaget.
På senare år har något dock börjat hända. Löst sammansatta tankekollektiv, mer att uppfatta som tendenser än skolbildningar, börjar nu utkristallisera sig inom många humanistiska forskningsfält. Kommentatorerna har använt den smått fantasilösa benämningen postpostmodernitet för att beteckna gemensamma linjer i den kritik som nu artikuleras av alltifrån akademiker till modebloggare.
Men vilka idékoncept är det då som utmanas? Vad är postmodernism? Det är ett luddigt paraplybegrepp som betecknar en mycket heterogen skara tänkare som starkt generaliserat förenas av att de förkastar stora berättelser, absoluta sanningar och möjligheten till objektiv kunskap. Inom arkeologin har det postmoderna teorigodset framför allt yttrat sig genom införandet av den så kallade textuella metaforen. Begreppet syftar till att konkretisera tanken om att en samling ting av exempelvis arkeologiska fynd kan och bör uppfattas som en text. De enskilda föremålen utgör ord, som tillsammans bildar meningar och i slutändan hela berättelser.
Det kan låta suspekt, men vid närmare eftertanke är det inte märkligare än att tingen betraktas som tecken som måste läsas av en uttolkare för att få mening. I det här sammanhanget är kontexten, eller det kulturhistoriska sammanhanget, centralt. Precis som ett ords innebörd förändras beroende på i vilken situation de sägs är tingets betydelse ombytlig och mångskiftande.
Konsekvenserna av postmodern teori är många och vidsträckta. Framför allt innebär de att idén om en essentiell, inneboende betydelse hos ting, texter eller berättelser ifrågasätts. Mänskligt meningsskapande är inte ett resultat av att våra sinnesintryck på ett enkelt sätt svarar på en given verklighet. I stället är det en historiskt präglad process som har sin upprinnelse i komplicerade sociala strukturer. Kort sagt framstår vår kunskap om världen som konstruerad snarare än observerad.
Att denna typ av tankar angripits av välinsatta debattörer är på intet sätt någon ny företeelse. Tanken om att sanningsbegreppet är avhängigt det rådande samhället har alltid mött motstånd av dem som haft en objektivistisk kunskapssyn. Framför allt har postmodernismen anklagats för att utmynna i en destruktiv relativism enligt vilken alla tolkningar skulle vara lika giltiga.
Jürgen Habermas kom tidigt att bli en central figur i kritiken mot postmodernismen. Under 80-talet förde han en intensiv debatt med Jacques Derrida där han bland annat beskyllde filosofin för att vara en performativ motsägelse. Habermas ifrågasatte att ett tänkande som avvisar alla sanningsanspråk kan hävda sin egen giltighet och påpekade att kritik av språk, maktspel och metafysik med nödvändighet måste byggas på samma grund som det som problematiseras.
Kritik av det slag som Habermas levererat har dock alltid existerat parallellt med den postmoderna tankegemenskapen och det är därför vanskligt att beteckna den med ännu ett prefix. Postpostmodernitet är mer än en upprepning av Habermas argument. Sin självständighet och särart får den snarare genom att den poängterar moraliska och politiska värden. Det är därför inte förvånande att rörelsens genomslag kom strax efter den 11 september 2001. Redan i november samma år inleddes en seminarieserie med temat life after theory på universitetet i Loughborough där bland andra Toril Moi och Jacques Derrida deltog.
Kanske var det den tvära förändringen i den världspolitiska agendan som medförde en plötslig och stark medvetenhet kring frågor kopplade till postkoloniala strukturer, miljöförstöring och förtryck. Utan att spekulera i konkreta orsaker går det att konstatera att många forskare upplevde det postmoderna konceptet som otillräckligt och en aning cyniskt.
Den berömda inledningsscenen i Övervakning och straff av Michel Foucault är ett bra exempel på hur denna krasshet kan yttra sig. Foucault återger en ögonvittnesskildring från tortyren och schavotteringen av kungamördaren Damien för att sedan kontrastera den med det tidsschema som internerna vid ett ungdomsfängelse tvingades underkasta sig. Jämförelsen bildar grundval för en komplex analys av straffets idéhistoria. Ett av bokens centrala teman är emellertid ifrågasättandet av att det moderna fängelsesystemet är en konsekvens av ett mer människovänligt tänkande.
Passagen har väckt upprörda känslor hos dem som företrätt kritiken mot postmodernismen. Man har framhållit det absurda och amoraliska i påståendet att avskaffandet av seden att hälla svavel och kokande bly på den dödsdömde inte skulle vara att se som en humanitär reform. Även om Foucaults analys inte kan förenklas fullt så långt gör hans text inte heller aktivt motstånd mot en sådan läsning. Det finns ingen reservation mot en värdenihilistisk tolkning, och han fördömer inte det fruktansvärda övergreppet uttryckligen. Det är ett faktum att den enskilde individens öde ofta hamnar i skymundan i diskursanalyser och maktteori.
I boken After Theory har litteraturvetaren och kulturteoretikern Terry Eagleton givit röst åt denna kritik. Han menar att dagens teoretiska debatt talat tyst om moral, biologi, religion och kärlek för att sedan tystna helt när det kommer till ondska, död och lidande. Eagleton efterlyser en mer pragmatisk hållning där reella värden erkänns och ordinerar en återgång till ett historiematerialistiskt perspektiv. Målet är att få en humanistisk och estetisk diskurs som kan, vågar och vill uttala sig i termer av rätt och fel.
Etik, samhällsansvar och pragmatism tycks alltså utgöra stommen i rörelsens teorikomplex. Inom många olika discipliner höjs röster mot att navelskådning och introspektion kommit att användas som forskningsideal. God vetenskap ska i stället säga något om världen utanför institutionernas korridorer.
Har postmodernismen då passerat sitt bästföredatum? Enligt Eagleton ja! Utifrån de referenser han lämnar i sin bok är det dock de som tillämpat snarare än formulerat de postmoderna teorierna som han i själva verket riktat kritiken mot. Om vi återvänder till den arkeologiska konferensen så kan man med rätta påpeka att postmodern teori inträtt i ett normalvetenskapligt tillstånd. Det finns ett problem med att de stora namnen kan användas som garant för en ung forskares legitimitet, liksom det är oroväckande när vissa tänkare sätts på piedestal.
Vi bör emellertid hålla i minnet att det postmoderna tänkandet aldrig gjort anspråk på att erbjuda någon helhetslösning. Den som anklagar dess utövare för att konstruera ett system har missförstått många centrala resonemang. Postmodernism är ett sätt att förstå varför vi tror oss förstå. Det är ett förhållningssätt som gör det möjligt att utmana de grundläggande föreställningar vi använder som fundament i vår världsbild. De relativistiska inslagen i ett sådant perspektiv kan inte förnekas, men bör inte heller överdrivas. Postmodernismen säger inte att sanningen inte existerar, den hävdar bara att den är utbytbar.
Inom arkeologin har vi fortfarande mycket att hämta av postmodernt influerade tankegångar. Likafullt måste vi bli bättre på att ifrågasätta våra ikoner. Att ta hänsyn till de små berättelserna i maktanalyser samt att skriva begripliga och tillgängliga framställningar blir utmaningar inför framtiden.
Om det postmoderna projektet nu börjar nå vägs ände är det dags att gå vidare. Inte att vända tillbaka.