Alex Schulman saknar maktanalys, menar forskaren Elza Dunkels.
Alex Schulman skrev 4/7 i DN att medierna gör en felaktig analys av bloggandets förändringskraft. Han har säkert rätt i sin grundtes, att de traditionella medierna vida överskattar bloggarnas påverkan på och spegling av hur folk tänker. Däremot avslöjar debattartikeln en unken syn på världen när Schulman i förbigående nämner en av de grupper som verkligen har tagit bloggandet till sina hjärtan.
Schulman ställer sig frågan om det är ”landets intellektuella spets” som bloggar och låter statistiken svara nej: ”Åtta av tio av dessa bloggar utgörs av tjejer i tonåren, som skriver om mode.” Han drar slutsatsen att dessa således inte är ”bloggar som bryter ner någon medial hierarki”.
Denna slutsats tycker inte Schulman att han behöver stödja med fakta. För honom framstår det som självklart att om det är tjejer i tonåren som bloggar om något som ligger dem varmt om hjärtat är detta att betrakta som skräpkultur som inte kommer att påverka samhällsutvecklingen. Det kan faktiskt tänkas att Schulman har rätt även i att dessa unga bloggare inte har en chans här i livet – de är ju bara flickor – men jag tycker ändå inte att det är en rumsren inställning, att avfärda en grupp medborgare så generaliserande.
Ytterligare ett problem med artikeln är att Schulman verkar vara kvar i 1990-talets medietänkande, då man var hänvisad till att jämföra gamla och nya medier för att över huvud taget begripa det nya.
Vi tänkte på webbtidningar som papperstidningar som man kan uppdatera ofta, och på bloggar som dagböcker. I dag vet vi att internet för med sig nya möjligheter långt bortom att bara ersätta traditionella medier.
En av de möjligheter som nätet har att erbjuda är just att grupper som inte fått utrymme i traditionella medier kan hitta en arena där de kan uttrycka sig. En sådan grupp är just de unga flickor som Schulman viftar bort som ovidkommande och lite löjliga.
Till och med illustrationen till artikeln, vilken förmodligen inte Schulman ska lastas för, föll in i mönstret med ”Kära dagbok” textat på en datorskärm. En bättre illustration hade varit om texten lydit ”Kära världen” eller ”Jävla allihop”. Det finns nämligen inget som tyder på att bloggar har samma inåtvända funktion som en dagbok.
Blogginlägg liknar visserligen dagboksinlägg genom de ofta dagliga texterna som liksom dagboken påfallande ofta är reflekterande och självutlämnande. Men i själva verket är bloggandet ett sätt att dela med sig av sina tankar, att uttrycka sig, att spegla sig i andras tankar. Det tycks visserligen Schulman ha förstått men han går ändå i sexistfällan och talar om de unga flickornas bloggar som onödiga och lite larviga.
Att ha femton trogna läsare betyder inte per definition sämre kvalitet än att ha hundratusentals. I stället kan man resonera så att de som läser min blogg och vars bloggar jag förmodligen läser utgör en utökad umgängeskrets. Kanske inte alltid mina vänner i traditionell bemärkelse, kanske inte heller läsare som vi tänker oss en tidningsläsare, utan ett nytt sätt att förhålla sig till varandra, ett sätt som vi inte riktigt har ord för ännu.
Schulman saknar maktanalys. De unga flickor han avfärdar är ett bra exempel på en grupp som ytterst sällan har en röst i det traditionella samhället, där representativ demokrati och så kallade gammelmedier är bärande delar. Inte nog med att de är barn och därigenom inte har något systematiskt sätt att delta i samhällsdebatten, de tillhör dessutom ”det andra könet” och är därmed dubbelt marginaliserade.
Kanske är detta en förklaring till den explosion av bloggar från unga flickor som Schulman med sådan självklarhet avfärdar. Och kanske kan det tvärtemot vad Schulman menar till slut bli så att alla dessa unga flickor verkligen kan bryta ner den mediala hierarkin. Att bryta ner sådana kan ju innebära annat än att män i trettioårsåldern får mer utrymme än män i sextioårsåldern.