P C Jersild försöker i sitt inlägg (30/6) frita Humanisterna från ansvar för hur deras kampanj mot religionen har tolkats av exempelvis Ola Larsmo och mig i denna tidning (och av Susanne Wigorts Yngvesson i SvD 29/6). ”Tolkningen ligger i betraktarens öga”, är hans klichétyngda utgång ur diskussionen.

Vad klichén inte förmår att dölja är Jersilds märkliga syn på sambandet mellan yttrande och ansvar. I Jersilds värld ligger, såvitt jag nu förstår, ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos mottagaren.

I min värld ligger ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos den som yttrar sig. Om yttrandet visar sig kunna uppfattas på ett helt annat sätt av mottagaren än vad avsändaren har tänkt sig, bör yttrandet rimligen förtydligas och kanske rent av formuleras om. Om inte annat bör det ligga i avsändarens intresse att bli förstådd i stället för missförstådd.

Men Humanisterna verkar inte bekymra sig om att bli missförstådda. Alla missförstånd i betraktarens öga.

En egenhet hos de svenska Humanisterna är att de verkar ha svårt att förstå att andra människor kan förstå saker och ting på ett annat sätt än de själva gör. Jersild försöker rent av ställa diagnos på dem som blivit illa berörda av kampanjen och frågar sig om inte deras obehag ”ligger på ett djupare plan” och om de verkligen själva förstår varför de reagerar.

På något annat sätt kan kritiken av kampanjen tydligen inte förklaras eller förstås.

Så låt mig ta det mycket enkelt. En kampanj som har till uttalat syfte att dra en skiljelinje ”mellan de sekulära och dem som vill inordna andra människor i sina religiösa trossystem” (Christer Sturmark i DN 18/6) och som till symboler för de senare väljer den judiska davidsstjärnan och den muslimska halvmånen (den svenska flaggan är inte en kristen symbol hur ofta Humanisterna än upprepar den saken) gör sig skyldig till en grov generalisering om människor med judisk eller muslimsk anknytning. Den uppmuntrar därmed krafter i samhället som inte behöver särskilt mycket uppmuntran för att se problemet med religionen som i första hand ett främlingsproblem. Att ingen representant för Humanisterna, inte heller P C Jersild, har förmått att se det riskabla i detta är i mina ögon djupt betänkligt.

För egen del kan jag inte ta Humanisternas kritik av religiös intolerans och fundamentalism på allvar så länge de inte ser de potentiellt intoleranta följderna av sin egen propaganda.