En förlorare slår tillbaka

Hösten 2002 satt jag i en bvc-grupp med andra trötta mammor med mascara på ena ögonfransen och amningströjorna fulla av fläckar. Och i mitten låg bebisarna, de fulländade, i sina perfekta sparkdräkter och små fina bomullssockar. En av mammorna hette Camilla. Hon var om möjligt ännu tröttare än jag, talade om förlossningsdepression och kallade sin kille för ”pappa”. Men det roliga med den här tjejen var att hon ville bli författare. Hon hade gått en skrivarkurs och hade några manus i byrålådan och både jag och min kille sträckte upp oss lite och sa att om hon ville ha någon hjälp, eller så, så kunde ju vi kanske göra något …

När jag stod i julstressen på Bokia och tittade upp på topplistan där Camilla Läckberg låg tvåa efter Dan Brown tänkte jag på den där bvc-gruppen.

Hur jag trodde att jag kunde hjälpa Camilla Läckberg (för det var ju hon som satt där, innan hon blev ihop med Robinson-Martin och blev glamourmama och deckardrottning) och jag tänker på Mons Kallentoft, som i artikeln ”Låg lön för mödan” i Svensk Bokhandels vårkatalog, berättar om hur han ”medvetet lade om sitt skrivande i mer kommersiell riktning”. Från att vara kritikerhyllad och prisbelönt prosaist – han fick Katapultpriset för bästa debut 2001, om ni minns? – men fattig, förstås. ”Jag tjänade ju bara kaffepengar. Det var absolut inget man kunde leva på om man hade familj.” Till storsäljande deckarförfattare med filmkontrakt.

Att Läckberg och Kallentoft tjänar pengar på sina deckare är väl inte så mycket att orda om. Vad som gnager är den där känslan av att ha trott sig om ett värde, som numera upplevs som så skrattretande infantilt. Nej, inte ett ekonomiskt värde förstås, jag vet så klart att ”det är omöjligt att bli rik på poesi” som Lars Gustafsson skrev i Expressen för en månad sedan. Med tillägget: ”och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för”.

Det är den där bisatsen, ”värd att intressera sig för”, som jag grubblar över. Stämmer det fortfarande att det finns värden som inte bara är olönsamma utan till och med står i kontrast mot marknadsmässiga vinstintressen och just därför är värda att intressera sig för? (Som forskning, kvalitetslitteratur eller kritiskt tänkande essäistik exempelvis.) Jag är inte alls så säker på det. Snarare tror jag att det är först när de konstnärliga verken, genom något pris eller utmärkelse lyckas ta sig in i den kommersiella cirkulationen igen, som de över huvud taget har möjlighet att väcka något intresse.

Om man ska sammanfatta litteraturåret kan man säga att det har handlat en hel del om ekonomi. Aldrig har det pratats så mycket pengar i litteraturdebatten som 2009. Det är symtomatiskt att Svensk Bokhandel inleder vårnumret just med en stort uppslagen diskussion om författarnas inkomster (i snitt 120 000/år för ”en aktiv och litterärt etablerad författare”).

I februari pågick en stor debatt om den biblioteksersättning som Författarfonden delar ut i form av stipendier, vilken efter många protester fick vara kvar. Statens konstnärslön, som gavs till 157 särskilt bemärkta konstnärliga utövare, lades däremot ned. Den siste som fick den var Tomas Tranströmer.

Också kritik-debatten har landat i frågor om ekonomiska förutsättningar. Den 9 september skrev Thomas Götselius i Dagens Nyheter:

”Själv tror jag inte kritikens problem har att göra med estetisk ideo­logi. Det består i att förutsättningarna för att skriva levande och kunskapsrika texter utan käpphästar och slarv har försämrats.
…När vinstkraven drivits upp har redaktionerna sparat där det varit lättast, det vill säga på frilanskritikernas arvoden. Och förr eller senare så får man vad man betalar för. Ofärdiga texter, färdigförpackade synpunkter, nötta formuleringar …Litteraturkritiken är i dag inne i en avprofessionaliseringsprocess.”

I höstas skrev författaren Thomas Engström en arg krönika i tidskriften Fokus med rubriken ”Gratisjobb, nej tack!” Det var samma månad som författaren och frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz införde en ”donationsknapp” på sin blogg där läsare kan lämna frivilliga ekonomiska bidrag till hennes frilansverksamhet som trots sin omfattning inte vill gå ihop.

Debatten mellan bokförläggarnas syn på fasta eller fria bokpriser pågår fortfarande och alla skyller på alla. Förlagen anklagar bokhandlarna, författarna anklagar förlagen och bokhandlarna menar att ”herregud, vi är väl bara vinstdrivande företag precis som andra”. Och vår älskliga kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vippar in med ett leende: ”Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.” (DN 3/12)

För egen del tror jag lika mycket på marknaden som jag tror på bananföretaget Doles demokratiska och humanistiska godhet. Så länge man låter litteraturdiskussionen styras av ekonomiska intressen kommer kvalitetslitteraturen vara deppig förlorare. Alltid. Med hundra procent säkerhet. Det förstår varenda människa som kan jämför vinsten på Per Morbergs kokböcker och Helena Erikssons nya diktsamling.

”Men kokböcker är väl inte litteratur?” säger ni. Åh, det var länge sedan man slutade tala om litteratur och började prata om böcker, säger jag. Böcker som man kan stapla som konservburkar på Ica. Böcker är marknadens omformulering av litteraturbegreppet och är så fiffigt ordnat att det klarar av att svälja och tugga sönder också den osäljbara litteraturen som liksom försvinner in i den stora boktuggarbranschen. Och smask! Så finns den inte mer.

Jag vet att det är lågkonjuktur i Sverige. De flesta har det ganska pissigt. Och precis som i början av nittiotalet kommer rasismen tillbaka, de repressiva kulturdebatterna, missnöjet, konstnärshatet och de populistiska utspelen.

”Jag vill faktiskt bli läst!” trium­ferade exempelvis författaren Jens Liljestrand i en uppföljare till höstens manifestdebatt som hölls på Medborgarplatsens bibliotek nyligen. (Som om det skulle finnas några ljusskygga författare där ute som inte vill bli lästa.)

”Men om du nu vill bli läst, varför skriver du då inte chiclit?” replikerade Annika Koldenius från Bokcirklar.se. Att bjuda lägre är fortfarande det mest framgångsrika sättet när det gäller att vinna en debatt.

Jonas Axelsson, mest känd för att i ett tidigt skede ha plockat hem Dan Brown, är numera skönlitterär chef på Albert Bonniers förlag. Det var också han som i en intervju i Svenska Dagbladet gav uttryck åt den medlidsamma fras som mejlats runt i sarkastiska författarkretsar de senaste veckorna: ”Vi sitter i samma båt som författarna.”

Jag tittar på Dan Browns och Camilla Läckbergs böcker där de ligger på topplistan i bokaffären i Farsta centrum. De pyttesmå spädisarna från bvc-gruppen har nyss slutat höstterminen i ettan och springer runt med skolväskorna slängande över axlarna.

Så många gånger under det här året har jag tänkt att tiden går bakåt. Att vi befinner oss i femtiotalet igen, eller ännu längre tillbaka, före världskrigen, på artonhundratalet.

Jag tänker på Steve Sem-Sandbergs roman ”De fattiga i Lodz” och blir plötsligt påmind om hur avgörande Förintelsen var för hela Europas fortsatta utveckling. Detta skulle aldrig kunna hända igen.

Så stark var viljan utveckla de demokratiska krafterna i samhället. Satsningarna på utbildning, konstnärliga verksamheter, intellektuell fortbildning och så vidare, var enorm. Det var nästan tjatigt att jämt behöva plugga om andra världskriget.

Det är inte mer än en pensionsålder sedan, ändå börjar bilderna suddas ut och mista sina sammanhang. Visserligen pumpas det stadigt ut strida strömmar av populärhistoriska böcker om Hitler och Albert Speer, men de är liksom inbäddade i en avlägsen dåtid. Som om de vore en myt eller en saga. Minnesförlusten. Och den långsamma, svagt glidande avdemokratiseringen av Sverige. Är inte det vad alltihop egentligen handlar om?

Under alla pajkastande debatter om pengar och villkor och författare som skriker och väsnas för sitt existensberättigande finns djupare värden som handlar om minne, stabilitet, offentlighet och demokrati.

Vilka värdegrunder vill vi ha i Sverige? Vilka instanser ska få finnas i samhället? De är inte gratis. Och det är precis där det skär sig, hela tiden. Men nu måste vi prata om dem. Annars kommer det att gå åt helvete för vårt lilla amerikaniserade, EU-anpassade och numera rätt osjälvständiga land.

När det gäller litteratur, som är det enda område där jag har något kunnande och någon insyn, handlar det bland annat om att börja prata om sina egna värden igen. Litteraturen bortom listorna, författarporträtten och försäljningssuccéerna. Kritiken, som inte alls är så mycket ett värdeomdöme som den är en läsning, en problematisering, en kontextualisering och ett försök att se verket som något mer komplext än pappersmassa mellan pärmar. Nu gör vi det.

Nu talar vi om för alla ”bokälskande” entreprenörer där ute att det blir inga listor och priser om det inte finns några förutsättningar för den litterära basverksamheten att få finnas.

Nu säger vi att det här är viktigt. Viktigare än vad som gjorts gällande hittills. Och det handlar inte bara om pengar. Deckarförfattarna kan leva gott som miljonärer om de vill, det är inte det det är fråga om.

Nu säger vi att det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. Och att det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser.

Tiden går inte bakåt. Sjuåringarna som nyss var bebisar skuttar runt i sitt jullov och har nya världar framför sig. Det ser ut som om de flesta fick en vit jul med mycket snö.

I Italien har uttrycket ”white Christmas” givit namn åt en utrensning av illegala invandrare i den norditalienska staden Coccaglio. Det tillhör också vår samtidshistoriska verklighet.

Men det är de pulkaåkande barnen här hemma lyckligt ovetande om.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut