Man föds inte till man, man blir det! Storheten i Karl Ove Knausgårds mastodontprojekt ”Min kamp” ligger i fyratusen sidors dokumentation av denna enkla men revolutionerande sats. Jag undrar om Knausgård själv inser vilken könad dynamitard han placerat i litteraturen. Mycket talar för det, men lika mycket talar emot.

Å ena sidan: här processas fakta, praktik och myter om ”det evigt manliga”, här beskrivs levd erfarenhet av alla de slag (själstillstånd, vardagsgöra, sexuellt konnoterad kroppslighet), här vältras det i skam, skuld och tillkortakommanden. Jämsides med namndroppandet av skrivande män, avsett att signalera seriös författartillblivelse, löper en fängslande och på många sätt nydanande beskrivning av den hårda socialiseringen till pojke, man och far. ”Hör mitt bultande hjärta” ropar vår unge antihjälte förtvivlat i femte delen, och vi hör det.

Å andra sidan: med den manslitterära ensamhetsfetischismen följer anspråken på utvaldhet och upphöjelse. Draget av självbekräftande mytologisering växer under gång. Till slut sitter läsaren där med existensen, beskriven som en högre angelägenhet män emellan, i knät. Den brinnande frågeställningen om hur man blir (en ny?) man kokar ner till ett segt drama mellan en fascistoid faderstyp (liksom Hitler en ”evig son”) och en kränkt junior som i sjätte delen vill få oss att tro att han genom denna tvekamp mognat till en ”god” far. Som om familjebildningens främsta drivkraft varit att vinna över den ”onda” fadern.

På de sista sidorna hoppas Karl Ove ha ”lärt” sig hur man stöttar sin kvinna (efter att ha dissat henne systematiskt i fem delar, fan tro’t). Familjeidyllen som målas upp på sista sidorna är såphal.

En kvinnlig läsare frestas sucka med Karl Oves mor: det känns svårt att bli reducerad. Knappt någon kvinna i verket får yttra annat än trivialiteter. Det ”tunga” snacket är förbehållet män, i synnerhet gäller det dialogen mellan Karl Ove och hans beundrande bästis Geir. Men kanske är det författarens mening att vi ska genomskåda den ”nye” mannen som en ulv i fårakläder? Så kan man tolka andra delens övertydliga handledning i konsten att tämja sin argbigga: neka henne din kärlek när hon som bäst behöver den och hota att lämna henne om du inte får skriva när du vill. Klart hustrun blir depressiv! Skildringen av henne som ett stycke obegriplig natur med ett mörker i sig som hotar småbarnsfamiljens vardagsekvation är provocerande. Avsiktligt?

All litteratur kommer av annan litteratur. Sedan den unge Werther projicerade sin megalomani på stackars Lotte, vimlar mansbiblioteket av vilsekomna genier med kvinnoproblem. Knausgård refererar knappt till någon enda kvinnlig författare, inte heller till manliga feminister som Ibsen eller Almqvist, så var skulle han ha kunnat lära sig att det går an att skildra kvinnor som något annat än våp? Man blir vad man läser: Karl Oves bildningsgång är skrattretande ensidig och från hans sida oreflekterat manskodad. Inte konstigt att grabben blir ett så lätt offer för den manliga kanonformationens tyranni.

År 2012 borde det inte vara en önskedröm att en författare oavsett kön studerat Simone de Beauvoir. Jag vill så gärna tro att Knausgård gjort det även om hans alter ego hellre skulle dö än läsa en kvinnlig filosof. Han är typen som snöar in på Hitlerdiskursen men inte inser att han är ett slags intimfascist i sitt äktenskap, där Linda är undermänniskan.

Läser man ”Det andra könet” som dold intertext till ”Min kamp” faller Karl Oves beteende mot kvinnor i allmänhet och Linda i synnerhet på plats. Smått genialiskt skildras hur Karl Ove tror att han ”är subjektet, han är det absoluta, hon är den Andre”. Mannen reproducerar tvångsmässigt sin ”inautentiska attityd” till kvinnan som om seklers konstruktion av det ”andra könet” vore en naturlag än i dag. Höjdpunkten är framlyftandet av den ”djupt liggande medbrottslighet”, ett slags vädjande till bödeln som ersätter modet att våga vara subjekt i sitt eget liv. Enligt Simone de Beauvoir är det detta slags medbrottslighet som mannen hoppas möta i kvinnan när han ”alienerar sig i henne som objekt”. Hos Knausgård blir det en partisk skildring avsedd att rentvå Karl Ove från sveket mot Linda och en snudd på karikerad flykt undan ansvaret för det könskrig han själv utropat.

Med andra ord: Döp om ”Min kamp” till ”Det första könet” och verket kommer att bli en nordisk mansklassiker.