Två dagar efter att Kulturutredningens betänkande lades fram stod jag tillsammans med Ebrahim Almzayen på en kulle i utkanten av Ramallah vid den store palestinske poeten Mahmoud Darwishs grav. Almzayen är konstnär, scenograf och regissör och var för några år sedan med om att skapa Palestinas konstakademi. Nu arbetar han för att förverkliga en scenskola med professionell utbildning inom teaterns alla områden.
Dagen därpå träffade jag i flyktinglägret Deheishe en rappare och en ung kvinna som arrangerar hiphopkonserter och graffitiutställningar och en musiker med instrument byggda av skräp, trästycken och gamla plasttunnor med vilka han reser runt bland Betlehems barn för att ge dem möjlighet att uttrycka sig genom musiken.
När jag efter hemkomsten försöker sätta mig in i Kulturutredningen kan jag inte låta bli att tänka på hur Almzayen och de andra gång på gång underströk konstens oerhörda betydelse som individuell och nationell identitetsskapare och som reservoar för kreativt kunnande och framtidshopp. I utredningen finns ambitionen att bekräfta de kreativa och estetiska kunskapsområdenas viktiga position i informationssamhället, men chockerande lite om hur de ska förvaltas, utvecklas och förnyas.
Utredarna slår tidigt fast att kulturpolitiken ”tappat i kraft, relevans och betydelse”. Om man med detta menar att kulturfrågorna hamnat långt nere på den partipolitiska agendan så är det naturligtvis sant. I den offentliga diskussionen har däremot kulturpolitiken varit ständigt närvarande, inte minst har den i nyliberal idédebatt fått agera, ofta i mycket hätskt tonläge, som ideologiskt försöksområde för en omprövning av omfattningen av samhällets ansvar.
Det är en diskussion som präglats av viljan att minimera det allmännas insatser för kulturområdet och public service, samt en relativisering av alla frågor rörande konstnärlig kvalitet. I den diskussionen har konstnärer och andra kulturutövare ömsom nedlåtande beskrivits som ynkliga och bidragsberoende och ömsom växt till en informell maktsfär med tolkningsföreträde i det offentliga rummet. Denna blandning av förlöjligande och demonisering har som demagogiskt grepp ofta kunnat väcka olustiga associationer.
Tankefigurerna i denna diskussion är framför allt importerade från amerikansk neokonservativ debatt och har länge saknat motsvarighet i de flesta europeiska kulturländer. Hos oss har de dock fått genomslag och utgjorde med all säkerhet en grund för den sittande regeringens första val av kulturminister. Man får nog även säga att det är en diskussion som starkt bidragit till att vi alls har en ny kulturutredning.
Traditionellt har kulturpolitiken handlat i första hand om tillgänglighet och spridning. Det är en folkbildningstradition som kulturutredningen glädjande nog bejakar, men också vill stöpa om till ett svårtolkat medborgarengagemang inom ramen för en bitvis luddig diskussion om det man kallar civilsamhället.
1974 års kulturpolitik kunde i sin iver att bredda kulturbegreppet resa en destruktiv motsättning mellan en amatörkultur och den som skapas av yrkesverksamma konstnärer. Tyvärr är det ett synsätt som på ett förbluffande sätt även flyttat med in i det nu lagda betänkandet.
Alla de människor som dagligen söker sig till olika konst- och kulturupplevelser gör det därför att konsten på ett unikt sätt förbereder oss för att möta tillvarons komplexitet, hjälper oss att bredda och fördjupa våra erfarenheter och insikter, visar hur tradition leder mot förnyelse och omprövning, skapar såväl hopp som förundran, oro som framtidstro och, inte minst, ger starka känslomässiga upplevelser. Det är allt det vi i konsten igenkänner som kvalitet och som utredarna närmast har beröringsskräck inför.
Denna rädsla för att ta ställning har medfört att utredningen helt saknar såväl en problematisering kring som förslag för en konst- och konstnärspolitik. I den niohundrasidiga utredningen förekommer en diskussion om konstnärerna och deras villkor på endast en handfull sidor och är då säreget fördomsfull och oinformerad. Det är förbluffande att just de frågor som präglat den offentliga kulturpolitiska debatten – yrkesverksamma konstnärers ekonomi, konstens autonomi att definiera sig själv, den av nya medier hotade upphovsrätten etc – i så stor utsträckning förbigås i utredningen. Det vi i stället fått är en tjänstemannautredning om hur kulturområdets tjänstemän i framtiden kan komma att administrera sina tjänsteärenden.
Vad gäller konst- och konstnärspolitiken är kulturutredningen inget annat än ett haveri och borde få ett vaket departement att omedelbart tillsätta en ny, parlamentariskt sammansatt utredning kring dessa frågor.
Utredningen säger att det inte finns ”någon allmänt vedertagen definition av begreppet konstnär” och benämner sedan var och en som kommer nära en kreativ process inom kulturområdet som kulturskapare – en skvader som kan ta sig vilken skepnad som helst: medborgare, aktivist, socialarbetare, festfixare… Att allt i kulturlivet när det kommer till kritan bärs upp av på ett eller annat sätt yrkesverksamma konstnärers arbete tycks i detta sammanhang vara en olägenhet att förbigå. Att det därtill skulle finnas fundamentala olikheter mellan exempelvis dem som i någon sorts anställningsform verkar inom kulturområdet – skådespelare, musiker etc. – och dem som får sin ersättning ur upphovsrätten – författare, tonsättare etc – intresserar inte utredarna.
I stället kapitulerar utredningen uppgivet med den bisarra frågeställningen om ”hur många konstnärer det goda samhället behöver för att förverkliga sina kulturpolitiska visioner”. Om inte detta bara är en olycklig formulering blottlägger det en grotesk föreställning om hur kulturpolitiken går före och konstnärerna kommer efter för att fylla i de numrerade fälten.
I stället för en seriös genomlysning av hur förutsättningarna för ett levande konstliv ska organiseras hakar utredningen upp sig kring ett mantra om konstnärerna som entreprenörer. Att det i sig är en oförskämdhet mot en av de yrkesgrupper i samhället som rymmer flest egenföretagare tänker jag lämna därhän och bara konstatera att på det man är bra kan man alltid bli bättre.
Låt oss dock stanna upp ett ögonblick inför begreppet entreprenör. Det används vanligen i två betydelser. I den ena menar man en person som etablerar verksamheter med ekonomisk vinning som mål. Detta gör naturligtvis alla konstnärer, även om just för denna grupp ekonomisk vinning inte är den enda eller ens den viktigaste drivkraften. Till det bidrar sannolikt att det är en verksamhet som alla studier visat saknar en fungerande marknad. Att hänvisa till ett utökat entreprenörskap utan att diskutera hur den marknad ser ut där dessa entreprenörer ska verka är direkt ohederligt.
Den andra innebörden av begreppet entreprenör är en innovatör som skapar nya samband mellan verksamheter och idéer. Här finns fog att fråga sig vem som har kunskapen och vem som har att lära. Vad gäller att skapa nya sammanhang och hitta nya arbetssätt är naturligtvis konstnärerna de verkliga experterna. Samhället skulle få oändligt mycket mer för pengarna om en betydande del av de miljoner som nu satsas på entreprenörsutbildning av konstnärer i stället lades på att till utbildningsinstitutioner och näringsliv föra den tragiskt undervärderade kunskap som konstnärerna själva besitter.
Vårt moderna kunskaps- och informationssamhälle har ett omättligt behov av just det kunnande som finns inom kulturområdet och som i dag konsekvent undervärderas och åsidosätts. Utbildningsdepartementet har såväl i den forskningspolitik som helt åsidosätter de humanistiska kunskapsområdena som i förslagen om att i skolan göra de estetiska ämnena till tillval visat att man av detta ingenting förstår och att man dessutom saknar kunskap om pedagogiska processer. Med den politiken är risken att vi i stället för att få världens bästa skola får den mest otidsenliga.
Om just detta formulerar sig kulturutredningen bra, inte minst i promemorian om forskning inom kulturområdets behov. Så ledsamt bara att den vänder sig till ett utbildningsdepartement som visat ett sådant ointresse för frågeställningen.
Betänkandet utgår från en konstruerad konflikt mellan marknad och politik. 1974 års ambition att motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet har fått stå tillbaka med argument om oönskad statlig styrning. Det är dock naivt att tro att oviljan att ta ställning till kvalitetsaspekter och tydliga beting för de bidragsförhandlingar med regionerna som ska ske inom portföljmodellen inte utgör annat än en styrning mot godtycke.
Utredningen kretsar på ett märkligt sätt kring ett tomrum. Den når aldrig in till vad som borde vara dess centrum: den kreativa kraft som gör att en majoritet av världens människor dagligen söker sig till konstnärliga uttryck för meningsalstrande bekräftelser av livets möjligheter och hur denna kraft ska utvecklas och stärkas i det moderna kunskapssamhället.
Att utredarna inte når längre tror jag beror på att de knappt någonsin förmår lämna ett marknadsinriktat nyttoperspektiv. Det essentiella i konsten undflyr och låter sig aldrig helt infångas av ett sådant synsätt. Naturligtvis både kan och ska konstnärliga uttryck exploateras på en marknad, men vi måste förstå att skälen till att människor söker sig till dem väldigt sällan beror på deras funktion i ett system av varuutbyte.
För att förstå det essentiella i konsten krävs en idé om kulturens ekonomi som inte beskattar konsten på dess mening. En sådan ska jag i en andra och avslutande artikel försöka skissera. Till min hjälp tänker jag använda mig av en mer än kvartssekelgammal bok av en amerikansk poet.