En resenär med markkontakt

Ryszard Kapuscinski gav sig ut i världen, alltmer klar över att historien nu började skrivas i det som kom att kallas tredje världen. Även i Sverige hade Asien, Afrika, Latinamerika blivit ett tema för författare (Sven Lindqvist, Sara Lidman, Folke Isaksson med flera) och intresset hos den svenska publiken var väckt för de fjär­ran världsdelarna. Det kan vara en del av förklaringen till det öppna mottagandet av Ryszard K:s­ böcker i Sverige. Det finns också ett "demokratiskt" drag hos honom: hans raka tilltal och hans vilja att bringa upplysning kan påminna om det som i Sverige kallas för "folkbildning".

Den svenska utgivningen började med "Kejsaren" redan 1985, tack vare den ytterst välorienterade Daniel Hjorth på förlaget Alba. Han gav vidare ut "Shahernas shah" (1986) och "En dag till att leva" (1987). Dessa hade dock översatts från engelska, till Ryszard K:s förtret (och man var inte riktigt klar över att han var polsk författare). Sedan övertogs utgivningen av det stora förlaget Bonniers, och jag fick uppgiften att översätta de kommande böckerna från polska ("Imperiet" 1993, "Fotbollskriget" 1998, "Ebenholts" 2000, "På resa med Herodotos" 2006).

Ryszard K är den världsberömde journalisten, reportern. Samtidigt brukar han påpeka att de stora reportagen sällan skrivs av journalister.

Jag frågade honom en gång vad han själv skulle säga att han är till yrket. Om jag minns rätt svarade han: historiker av facket, filosof, poet, passionerad amatörfotograf.

Han betonar (i skissboken "Lapidarium") att fotografin har lärt honom betydelsen av detaljen. Hans blick (hans kameralins) ligger före honom själv och oss andra. Samtidigt tycks hans blick vara två saker: Dels ett medvetet spejande och uppspårande, framdrivet av värderingarna, en blick att tända visioner med. Dels är den det fysiska förnimmandet, synen är det främsta bland de sinnen som förenar person och verklighet.

Och hans blick fäster sig med förkärlek vid låga, till synes triviala föremål, som beskrivs, förklaras och får betydelse. Till exempel i dagens Afrika ("Ebenholts"): plastdunkarna, som gör att barn kan bära vatten, och de nya lätta handeldvapnen, som gör att barn kan kriga. Han söker och finner drastiska anblickar, avsedda att nitas fast som metaforer, eller som utgångspunkter för resonemangen om världen.

Det sker ett flertal nedflygningar över marken i Ryszard K:s berättelser. I "På resa med Herodotos" följer vi med på den första flygresan och mellanlandningen i Rom på väg till Indien. Berättaren tittar ut genom fönstret och häpnar:

"Under mig fylldes hela detta bottenlösa mörker av ljus på längden och tvären. Det var ett intensivt ljus, som stack i ögonen, det darrade, det blinkade. Det såg ut som om någon sorts flytande materia låg och glödde där nere."

Det svindlar för Ryszard K medan han tittar ner och tolkar. För det mesta håller han sig dock nogsamt på marken, ja, han håller fast i den. Och jorden är nog hans element.

Härvidlag påminner han om en viss jätte i den grekiska mytologin, Antaios i Libyen, son till Poseidon (havets gud) och Gaia (jorden), som hämtade sin kraft genom att ständigt vidröra jorden. Han var oövervinnelig, till dess att Herakles kom på att lyfta upp honom över marken. Då rann kraften ur honom, han kvävdes.

Ryszard K hålls alltså helst på marken och döljer inte att han lider av höjdskräck, akrofobi. I ett avsnitt om Azerbajdzjan i "Imperiet" tubbas han en gång att klättra i ett borrtorn rätt upp i himlen "som är lika svart som havet, svart som sot". I "På resa med Herodotos" finns ett kapitel som utspelas i Kairo, "Utsikt från minaret", med det halsbrytande påtvingade bestigandet av ett minarettorn utan räcke och värn som tar fullständigt musten ur honom, han gör vad som helst för att få komma ned på marken igen. Och jag - översättaren (som också är höjdrädd) - fick hjärtklappning då jag skrev det på svenska.

Marken, jordens yta, är så när en huvudperson i Ryszard K:s böcker. Det mesta händer där, de flesta rör sig - går, vandrar, rider, cyklar, rul­lar, rusar - över marken. Eller sitter stilla, tysta, sysslolösa på torg. Längs vägar, på händelselösa flygplatsgolv.

Och krigen, striderna, utspelar sig på marken. I "Fotbollskrigets" titelavsnitt flyr författaren undan granatkrevaderna och kulspruteregnet (Honduras) över den hala leran in i bushen, faller omkull och trycker sig mot marken. "Jag låg där mitt bland de täta snåren, jag tryckte igen öronen så hårt jag kunde med fingrarna och glodde på myrorna med näsan mot marken."

Sedan slår han sig i slang med en soldat, tillsammans ålar de sig, krälar, kravlar genom buskagen, soldaten hela tiden på spaning efter skodon som han tänker hämta när kriget är slut (han har nio barn).

Skor, skodon, kängor att ta sig över marken i är ett tema i sig. Författaren förklarar i "På resa med Herodotos" sitt särskilda intresse för vad människor har på fötterna med sin egen brist på skor i barndomen inför krigsvintern i Warszawa. (På väg till Pinsk berättade Ryszard K om de tre förkrigsbataljonerna som fanns i staden före kriget; man hade bara kängor för en bataljon i taget att gå till mässan i på söndagen.)

Och markytan, golvytan, terrängen och det som sker i den, liksom frambringar, alstrar, själva språket, formar och varierar stilen.

Att resa eller skriva, att resa och skriva - ett olösligt dilemma brukar Ryszard K framhålla. Och han bruka resa ensam. Vi andra får bli medresenärer genom att läsa (och översätta) hans böcker.

Men som genom ett under, eller snarare tack vare Maria Söderbergs beslutsamhet och energi, har jag faktiskt rest två gånger med RK: tre dagar i Pinsk i juni 1997, två dagar i Kiruna i mars 2006.

Maria Söderberg, som bland mycket annat är fotograf, hade satt sig i sinnet att få med sig Ryszard K och mig (som reporter!) till Pinsk, staden där han föddes, då i Polen, nu i Vitryssland. Reportaget fick namnet "Titta, titta!". Detta var hans återkommande uppmaning till oss där vi gick gatorna fram i Pinsk, han ständigt steget före oss. Vi fick veta mycket om hans barndom, om hans släkt, om Pinsk före kriget. Och vi skrattade mycket mitt i det sorgliga. (Vi upptäckte också att Ryszard är hängiven shoppare och oförbätterlig penntjuv.)

I det fjärran Pinsk pratade vi om vad Europa är för någonting. Ryszard K mindes en gång när han körde vilse i ett stort och folktomt Norge, och trodde att det var ute med honom. Och en annan gång när han flög från London till Milano och såg ett oavbrutet ljusfält i en böj genom Europa, "Som en banan, en speglad vintergata".

Maria lyckades ordna en motorbåt, vi satt i den, Ryszard K brast ut:

"Titta så stilla! De här vattendragen verkar inte röra sig, som om det inte fanns någon ström i dem. Här finns ju inga höjdskillnader, inga berg, allt är platt. Här händer ingenting, titta på vattenspegeln!"

Och vi gjorde en gemensam weekendresa till Kiruna i mars 2006 efter ett författarbesök i Stockholm som nästan tagit musten ur Ryszard K, Maria hade någon gång uppsnappat att han aldrig varit norr om polcirkeln i Skandinavien och var nyfiken. RK var ständigt steget före, full av frågor till envar han mötte. I den ovanliga kyrkan (byggd som en jättelik samekåta) fanns plötsligt fyra orgelbyggare från Barcelona. De bodde på samma hotell och Ryszard K talar spanska. Han flög hem till Warszawa någorlunda vederkvickt.

Ryszard K:s likhet med Antaios är långt­ifrån fullständig. Kraften ur marken, ja, men jätten var ondskefull och nyttjade sin styrka till att ha ihjäl var och en som närmade sig honom. Här lyfter i stället RK blicken från marken och möter ögonen hos Den andre, ser honom och vill tala med honom.

Och han blickar vidare mot horisonten, han närmar sig den ständigt undflyende synranden. Och det är här, i det horisontella perspektivet, som han slår följe med Herodotos, vilken blir hans läromästare och reskamrat. Han öppnar samtidigt ett bråddjup i tiden, genom 2 400 år, som kunde ha blivit svindlande om han inte hade ställt sig vid sidan av greken, för att vandra i hans och sina egna fotspår.

Vad är centrum och periferi i världen? Kan Pinsk, födelse- och barndomsstaden, fungera som mittpunkt, utgångspunkt? Staden har ju potentiella vattenförbindelser med de stora haven.

Inledningskapitlet i "Imperiet" är en barndomsskildring från hans födelsestad, då den intagits av den sovjetiska armén. Det slutar i en snurrande karusell och en allt starkare isvind som liksom slungar ut honom i världen "på vars vingar jag flyger upp i luften som en pilot, en fågel, ett moln."

Den stora kongressen för översättare av polskspråkig litteratur från hela världen som arran­gerades av Polska bokinstitutet i Krakow 2005 inleddes med ett vackert och insiktsfullt tal av Ryszard K. Han framhöll att tack vare översättarnas arbete kan författaren nå läsarna överallt, och de kan i sin tur upptäcka folk och trakter som förut varit oåtkomliga.

I "Lapidarium" kan vi läsa: "Den ensamme reportern, han som reser runt i världen till främmande länder: han skriver om sådana som inte läser honom, för sådana som är rätt ointresserade av hans huvudpersoner.

Han är något mittemellan, upphängd mellan de kulturer han ska tolka. Hans fråga och problem: i vad mån går det att tränga in i och lära känna en annan kultur, som skapas av inre, fördolda koder, vilka den som kommer från en annan värld inte är i stånd att dechiffrera och förstå."

Uppgiften som författaren ställer för sig är alltså en sorts översättningsarbete. På ett annat ställe beklagar han att hans polska språk inte riktigt förfogar över medlen att återge det främmande och okända, det tropiska, bilderna, ljuden, lukterna från Afrika.

Min uppgift blir därmed desto underligare: jag ska till svenska översätta en "exotisk" (ett ord som inte används av författaren) värld som Ryszard K har översatt till polsk litteratur. Och uppgiftens fokus blir för mig att svara på frågan: Vad är det hans blick har fångat, blicken han har riktat mot marken, mot horisonten, mot människorna han möter? Hur ser detta ut?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut