För Necla Kelek blev hennes stora näsa en välsignelse. I sin självbiografi "Die fremde Braut. Ein Bericht aus dem Inneren des turkischen Lebens in Deutschland" (Den främmande bruden. En rapport från den turkiska tillvarons inre i Tyskland) skriver den turkiskfödda docenten i sociologi: "Min mamma brukade säga till mig: Du får studera tack vare din stora näsa. Jag motsvarade inte det turkiska skönhetsidealet. Att eventuella friare och svärmödrar skulle dyka upp hos oss räknade vi inte med. Ändå blev min näsa min lycka, ty det muslimska äktenskapet innebär ett slags slaveri - kvinnan är mannens slav - hon måste lyda honom under alla omständigheter."
Året var 1975. Omkring den då 18-åriga Necla bosatt i Tyskland hade det blivit tomt. En efter en hade hennes väninnor - 14, 15 och 16 år - tvingats att avbryta skolgången för att i stället sy på sin utstyrsel. En efter en hade de gifts bort under sommarlovsvistelserna i Turkiet. Alla utom Necla. I den bilkonvoj av turkiska gästarbetare som styrde kosan tillbaka till Tyskland efter semestern det året var hon den enda som blivit över.
Drygt 30 år senare är Necla Kelek fil dr i sociologi, tysk medborgare, forskare och författare. För sin bok och för sitt civilkurage att våga säga vad som sker i de turkiska parallellsamhällenas inre fick Kelek ta emot det ansedda Syskonen Scholls pris år 2005. I dag går knappt en vecka utan tv-framträdanden och intervjuer; som intim kännare av den muslimska kvinnans situation har hon även utsetts till rådgivare åt den tyska regeringen. Så exempelvis, skriver hon, beror den "muslimska kvinnans påtvingade underkastelse" på att hon "enligt den islamiska läran inte besitter något förnuft utan är ett sexuellt väsen". Hennes främsta uppgift är att föda söner: "bara en sons födelse ger kvinnan en plats i familjehierarkin likt slavinnan i ett osmanskt harem, som bara kunde verka i egenskap av mor. Samma princip gäller i dag."
En följd av detta är att den kvinnliga parten i de "dagligen ingångna tvångsäktenskapen" i Tyskland utses av brudgummens mor. Hon väljer ut en lämplig familj och aviserar sitt och sonens besök på en kopp mocka som flickbruden in spe kokar och serverar. Blir kaffeskummet svart är mockan och därmed flickan av dålig kvalitet. För en flicka som inte är söt och som därför har få friare hänger allt på mockan. Har hon däremot många friare stiger "brudpriset som brudgummens familj måste betala i guld".
Med sin bok vill Kelek väcka den tyska omvärlden och visa att situationen för merparten av unga muslimska kvinnor knappast ändrats sedan hon själv var 15 år. Hennes bok är troligen den mest mångfasetterade och uttömmande i en ny litterär genre - biografier skrivna av muslimska kvinnor huvudsakligen i diasporan. Utan tvivel banar det ökande intresset för islam vägen för denna kvinnolitteratur, där vi urskiljer två riktningar. Den ena utgörs av böcker som är både självbiografiska och mer teoretiskt analyserande likt Keleks bok, däribland Sverigebekanta somaliska holländskan Ayaan Hirsi Alis "Kräv er rätt. Om kvinnor, islam och en bättre värld" (2004), den lesbiska kanadensisk-ugandiska muslimskan Irshad Manjis "The Trouble with Islam Today" (2003) på New York Times bästsäljarlista, kurdiskfödda berlinska juristen Seyran Ates "Grosse Reise ins Feuer" (Den stora resan in i elden) och "Wir sind eure Töchter, nicht eure Ehre" (Vi är era döttrar, inte er heder) av turkisk-tyska Serap Cileli, som lyckades befria sig från två tvångsäktenskap och som år 2005 belönades med Tysklands högsta orden Bundesverdienstkreuz för sitt arbete med muslimska kvinnor i nöd. Dit hör även Algerietfödda franska socialpedagogen Samira Bellils "Dans lenfer des tournantes" (Genom våldets helvete), 2003.
I den andra kategorin finner vi självbiografier av ett berättande slag - kvinnoöden utan analyserande utvikningar. Många av dessa böcker har kommit till med skrivhjälp; i flera fall är bokens "jag" en analfabet som av säkerhetsskäl berättar under pseudonym. Dit hör "Mich hat keiner gefragt" (Ingen frågade mig) av Ayse, "Ich wollte nur frei sein" (Jag ville bara vara fri) av Hülya Kalkan och "Erstickt an euren Lügen" (Kvävd av era lögner) av Inci Y, som besprutats med insektssprej av sin man och som skulle avrättas av sin mans släkt då hon sökte skilsmässa. I denna kategori finner vi även "Bei lebendigem Leib" (Levande död) av Souad, en palestinsk 18-åring som dömdes till hedersmord av sin familj men som efter flera mordförsök riktade mot henne på tursamma omvägar hjälptes till Europa, nigerianska Safiya Hussainis "Dömd att stenas", som kom ut i Italien 2004, samt en kommande bok på franska av ett av de få överlevande offren för den pakistanska "våldtäktskulturen", Mukhtaran Mai.
Oavsett vilken kategori böckerna representerar har de många gemensamma nämnare. Mest påfallande är det förtryckets mönster som genomsyrar alla. Redan som barn får flickorna veta att de är "värdelösa". Som inkarnation av och offer för det så kallad hedersbegreppet lär de sig lyda alla manliga släktingar; manligheten yttrar sig i fysiskt våld och förtryck."Mina föräldrar ville inte förlora sin heder. Familjens heder är dottern. Och dottern det var jag", skriver Kelek och förklarar att en orsak till de tidiga tvångsäktenskapen är att det är svårare att övervaka en 20-årings kyskhet. Ett av hennes kapitel bär rubriken "misstro". Ty hedersbegreppet leder till misstro skriver också Ayaan Hirsi Ali: "I det muslimska manssamhället reduceras kvinnan till sin jungfrudom. Men en roll som enbart bygger på kön skapar misstro. Eftersom man inte kan lita på kvinnan måste hon kontrolleras", hon stängs in i sina kläder och i sina föräldrars och därefter i mannens hem.
Bryter flickan/kvinnan mot familjens heder - exempelvis genom att bli våldtagen - bestraffas hon i hederns namn. I diasporan är hedersmord sällsynta; de ersätts av misshandel, inlåsning, utstötning och allt slags förbud (exempelvis mot skolutflykter, simning och sport). Nyligen finansierade EU två studier av hedersrelaterade brott "Honour Related Violence" av Commission for Social Affairs och "Studie Ehrenmord" på uppdrag av EU-parlamentet. En av organisationerna i projekten är svenska Kvinnoforum, som genomförde en enkät bland 90 invandrargrupper. Svaren tyder på att hedersrelaterat våld är betydligt vanligare i Sverige än man brukat anta, enligt vissa uppgifter drabbas årligen uppåt 70 procent (!) av alla kvinnor med invandrarbakgrund. I övriga Europa är situationen liknande. Den kurdiskfödda Berlinjuristen Seyran Ates som utnämndes till Årets kvinna 2005 och som 22-årig utsattes för ett politiskt attentat på en informationsträff för turkiska kvinnor i Berlin 1984 (hon sköts i halspulsådern och höll på att förblöda) skriver i sin bok att "den centrala skillnaden mellan våra kulturer" är det ofta "dödande våldet typiskt för turkiska, kurdiska och andra islamiska kulturkretsar".
Eftersom många muslimska flickor i diasporan lever i traditionell miljö innebär befrielsen ur denna ofta handgripligt våld eller flykt för de få som vågar bryta med familjen. För den frihetstörstande Necla Kelek kom det till ett häftigt slagsmål med fadern som hon lyckades slå blodig innan hon flydde. Åter hade Necla tur: hennes far fick ett sammanbrott och åkte tillbaka till Turkiet. Mamman följde efter. Äntligen var Necla och hennes yngre bror ensamma. De ville stanna kvar i Tyskland. I stället för att ständigt passa upp på sin far och sin äldste bror fick Necla äntligen ro för sina läxor och sin väntande studentexamen.
De dramatiska och svåra befrielser som Necla Kelek och andra muslimska kvinnopionjärer likt Ates, Cileli och Samira Bellil gått igenom har lett till deras engagemang för sina medsystrar. Med sina böcker vill de ge muslimska flickor mod att värja sig mot förtryck. Dessutom hjälper Kelek de unga kvinnor som i "tusental forslas till Tyskland varje år likt en importvara ... till äktenskap med män de inte känner ... till ett liv i slaveri". De kallas "importbrudar-import-gelin". Den typiska importbruden, skriver hon är i regel 18 år och har "köpts" av sin svärmor. Från sin by i Turkiet transporteras hon, direkt in i mannens familj i Tyskland och förbjuds att lämna huset; hon kan inte landets språk, vet inte var hon bor och har ingen som helst kontakt med världen utanför. Hon "är gömd och osynlig". Hon måste göra det som hennes man och hennes svärmor kräver av henne. Gör hon inte det skickas hon tillbaka till Turkiet och till ett liv - eller död - i vanheder. Detsamma gäller om hon inte föder barn.
Kelek träffar dem på det enda ställe dit de får gå - till moskén två gånger i veckan. Där berättar de om sina depressioner och gråter ut sin ånger. Eftersom de inte vet var de är ger de sina barn en traditionell uppfostran och misshandlar dem - bara så kan de avreagera sig sin förtvivlan. "Demokratiskt inställda turkar här tabuiserar temat därför att de skäms. Det är praxis bland turkiska invandrare att använda importbrudarna som gratis hushållerskor. Detta slag av modernt slaveri måste det sättas stopp för", skriver Kelek.
Hittills har nödropen från de muslimska kvinnorna klingat ohörda. "Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor i Tyskland hålls som slavar. I stället för att kritisera islam försöker man förstå", skriver Kelek. Från sin holländska erfarenhet instämmer Hirsi Ali: "Måste kulturrelativisterna först själva våldtas, spärras in och förtryckas för att kunna förstå dessa kvinnors situation. Är det inte hyckleri att bagatellisera eller tolerera något sådant, medan man själv profiterar av frihet och framsteg i väst?"
Först nu går böckernas SOS-signaler ut till omvärlden. I Tyskland kommer tvångsgifte att förbjudas i lag i sommar. Ty det är bråttom. Med livet som insats söker de skrivande kvinnorna rädda sina medsystrar innan det är för sent. Lagarna måste skärpas, skriver de, och invandrarna måste tvingas att leva efter de lagar som gäller i landet. Dit hör likaberättigandet mellan man och kvinna.