Det fanns en tid när tidningens främsta uppgift var att förmedla nyheter. Denna uppgift varade så länge tidningen var världens snabbaste medium. Uppgiftens betydelse minskade i samma mån som andra, snabbare medier skapades, först radion, sedan televisionen. Därefter kom nätet och de sociala medier som förkortade tiden mellan händelse och nyhet till bara några sekunder. Snabbare än så går inte, om man inte börjar tillverka händelserna själv (ibland händer det också).
Tidningen är mycket långsammare. Ändå är den kvar.
Förr var även tidningarna snabbare. De publicerades på morgonen och på kvällen, med en viss variation av nyheter och typ av kommentarer, med ”senaste nytt” och tidningsbud. Denna skillnad har jämnats ut, med resultatet att tidningen håller sig med ett avstånd mellan händelse och nyhet på mellan tio och tjugofyra timmar.
Det finns många tidningsägare som betraktar detta dröjsmål som en strategisk nackdel och försöker att åtminstone till formen likna de elektroniska medierna. Det brukar betyda allt kortare artiklar, fler och större bilder, mycket variabla trycktider – och inte minst en sänkning av skribenternas löner och arvoden.
Men ägarna har inte förstått att dröjsmålet är en strategisk resurs. Ty gapet kan fyllas med kunskap, bakgrundsinformation och reflexion.
Tidningen behövs inte längre för att sprida nyheter. När den nått brevlådan eller kiosken har nyheterna redan hunnit tröskas i radio, television och digitala medier, och det som står på papperet är ofta föråldrat. Den utvecklingen började för många år sedan. Ändå behärskar nyheterna ännu tidningen, framför allt i dess första, politiska del.
Det borde de inte göra. För en tidning som accepterat sina villkor borde nyheterna i stället vara en anledning att mobilisera de egentliga resurserna: att leverera information, föra debatt och förmedla erfarenheter om hur världen ser ut.
Eller, för att tillämpa de rätta begreppen: kunskap, teori, inlevelse. Tre kategorier som alla är bundna till samma mediala fundament: det skrivna ordet, samhällets starkaste kitt. En tidning är ett ordbaserat medium, ingenting annat. Bilderna i en tidning fungerar enbart som komplettering till orden, som illustration eller kommentar. De fungerar aldrig på egen hand.
En konsekvens av det är att det tillhör tidningens elementära uppgifter att ständigt reflektera över språket, att föra en debatt om språkets förändring, om stilar och genrer – och att ägna sig åt det skrivna ordets tillstånd såväl teoretiskt som praktiskt, alltså inom de journalistiska formerna nyhet och reportage, kolumn och kåseri, kommentar och recension.
Utanför experternas små världar har reflexionen över språket ingen annan hemort i samhället än just tidningen. Kultursidan är den reflexionens centrala organ.
Det finns samhällsdebatter som enbart kan föras inom tidningens ramar. Dessa debatter har inga bilder, något som märks genom att tidningarna använder rent ornamentala bilder för att över huvud taget kunna illustrera dem. De är inte heller lämpliga för en tv-debatt, eftersom de kräver hänsyn till mer komplicerade omständigheter och djupare reflexion. De förutsätter en noggrann hantering av det skrivna ordet.
Somliga av dessa debatter är avgörande för samhällsutvecklingen. Under de gångna två åren hade vi i Tyskland minst tre sådana debatter: den om omskärelsen (är den judiska och muslimska traditionen förenlig med vad brottsbalken slår fast om liv och hälsa?), den om blasfemi (mot den muslimska såväl som mot den katolska guden) och den om plagiat bland annat i vetenskapliga verk (som slutade med försvarsministern Guttenbergs avgång).
Alla dessa debatter var bundna till kultursidan, och i alla dessa debatter hade tidningen en avgörande strategisk fördel mot andra, bildbundna medier.
När själva nyheterna inte längre är tidningens främsta uppgift blir en annan funktion avgörande: deras gradering. Möjligheten att redan med formella medel skilja mellan mer eller mindre viktiga frågor blir av desto större betydelse ju mer information som finns och ju bredare den sprids över olika medier.
Tidningens största tillgång i detta avseende är dess begränsning, alltså bundenheten till ett fysiskt närvarande material. Den finns på papper i begränsat format, med ett begränsat antal sidor, den börjar på första sidan och den slutar på den sista, och sidan läses från längst upp till vänster till längst ner till höger. Den första liksom den sista sidan är utan motsida. Varje sida har en baksida.
Graderingen av aktuella händelser, sorteringen av världen, den lilla och den stora, på ett intressant och nyttigt sätt, är den främsta tjänst en tidning kan göra sina läsare.
Det brukar sägas att utvecklingen går från det analoga till det digitala, från bok och tidning till dator och läsplatta. Visst är det sant. Men det är långt ifrån den enda sanningen. Ty en läsplatta delar inte tidningens begränsningar. I stället har den andra – läsplattans sida följer en konstgjord uppdelning av ett kontinuum, med bara lite utrymme för vänster och höger, utan motsida och baksida.
Det är betydligt enklare att gradera händelser i en tidning än på en sida på nätet. Det är betydligt enklare att på papper arbeta med olika format och genrer. Och så följer tidningen en fast rytm: den kommer varje morgon, inte förrän nästa dag blir det en ny tidning. Nätet är däremot elastiskt. Det är inte enbart en fördel. Det är svårt att få ihop en tydlig gradering när nätsidan måste uppdateras varannan timme.
När nyheternas andel i tidningen minskas för att lämna mer plats åt kommentarer och reflexion, åt bakgrundsinformation, reportage och kåseri, ändras strukturen inom tidningen. Den största förloraren är bevakningen av inrikespolitiken.
Det är den inte bara för att inrikespolitikens betydelse över huvud taget avtagit i en värld där ränteläget i Spanien har mycket större effekt på svenskt vardagsliv än Socialdemokraternas problem att hitta en ny generation av politiker. Den är det också för att den ofta spekulativa rapporteringen från maktens korridorer och hemliga möten alltmer saknar intresse. De aktuella problemen är så mycket större. Och de är inte alls dolda. Att redovisa dem journalistiskt kräver förmodligen i betydligt mindre utsträckning goda kontakter och personlig tillgång till hemligheter än en gedigen akademisk utbildning, intellektuell skärpa och en suverän hantering av språket.
Akademisk utbildning, intellektuell skärpa och formuleringskonst är kvaliteter som främst borde tillhöra kultursidan. Det kan låta paradoxalt, men kultursidan har därför blivit den dominerande delen i varje större tidning, om än i tilltagande grad utanför dess egna sidor. Några av kultursidans klassiska genrer – det litterära reportaget, porträttet, essän, kåseriet – finns numera i tidningens alla delar, inklusive ekonomi- och sportdelen.
Kultursidan har inte vunnit på den utvecklingen. Tvärtom, i ett försök att tillmötesgå ett intresse för underhållning som inte nödvändigtvis hör hemma i en tidning, har kultursidans kärnverksamhet, nämligen kritiken – som är A och O i all tidningsverksamhet – ersatts av en självuppfyllande och bekräftande rapportering med porträttet och intervjun som främsta genrer.
Stympningen av kultursidan blir, oavsett all konstkritik, oavsett all bevakning av litteratur och musik, av arkitektur, film och teater, ett problem för hela tidningen eftersom dess intellektuella udd därmed går förlorad – och med den platsen där samhället reflekterar över sig självt, på språkets och journalistikens högsta nivå.
Kultursidans stympning motsvaras inte av en minskad roll för kulturen i samhället. Tvärtom: i alla västliga industristater lär kulturekonomins del i BNP ligga mellan två och tre procent. För Tysklands del betyder det ett värde (economic value added) av 64 miljarder euro per år (2010). Det är mer än vad hela bilindustrin uppnår och cirka hälften av finanssektorns resultat. Skulle man räkna alla branscher som ägnar sig åt att alstra symboliska varor och tjänster – alltså reklam, design, kommunikation och medier – till kulturen (det vill säga använda begreppet ”kultur” som i ”kulturvetenskap”), skulle nästan hälften av all produktion tillhöra kulturekonomin.
Den svenska kultursidan har dock varken resurser eller kompetens att ta itu med ett så utvidgat kulturbegrepp. Dels för att det aldrig krävts, dels för att det i Sverige knappast finns de som är utbildade för det, men också för att det alltid är lättare att arbeta sig igenom en befintlig agenda än att skapa sin egen.
I stället får vi otaliga artiklar om hur alla vill ha en Iphone 5, men knappast en enda artikel om vad detta instruments framgång berättar, inte bara om samhällets tillstånd och om vad folk har för sig, utan också om människans bild av sig själv.
Om tio år, kanske redan om fem, kommer de seriösa, nationella tidningarna att vara mycket annorlunda än i dag, inte bara i Sverige utan i hela Västeuropa. Bäst verkar det visserligen ännu gå för tidningar som publiceras för att förmedla trygghet till läsarna, detta på alla områden, inklusive omfattande rapportering om hälso- och familjeproblem – den tyska veckotidningen Die Zeit är ett exempel på denna strategi, chokladrecept på första sidan en annan. Hur en sådan tidning i längden ska klara sig mot nätet är dock oklart.
Men kanske har vi tur och journalistiken på papper blir uppfunnen på nytt, med ett antal europeiska tidningar smalare än dagens men intellektuellt intressantare. Förmodligen lär det då börja med ekonomidelen. Och så finns en äkta chans att kultursidan blir både bredare i sina ämnen och mer kritisk i sin hållning.
Men vill det sig riktigt illa fortsätter dock utvecklingen som i dag: med tidningsägarna och chefredaktörer som försöker bekämpa nätjournalistiken genom att härma den på papper i stället för att utveckla papperstidningen på dess egna villkor.
Det finns nämligen ingen tidningskris.