Engelskan - den nya svenskan?

Svenska språket har haft en utomordentligt stor betydelse för mitt liv och min utveckling. Jag kom till Sverige som nioårig immigrant från ett krigshärjat Polen. Här skulle jag stanna, det fanns ingen väg tillbaka. I mitt pinsamt dövstumma tillstånd fattade jag ett livsviktigt beslut: Jag måste snabbt som attan lära mig behärska, ja just behärska, mitt nya hemlands språk.

Jag insåg till fullo att förmågan att kommunicera med omgivningen var en grundläggande förutsättning för min emotionella och professionella integration med Sverige. Jag har aldrig funnit anledning att ifrågasätta beslutet. Mina kunskaper i svenska har tjänat mig väl.

Ändå kan jag inte avstå från att reflektera över det svenska språkets inneboende egenvärde, när nu dess begränsade utbredning i en alltmer globaliserad värld tvingar de flesta av oss som är svensktalande att förvärva ett världsspråk vid sidan om.

Engelskan har sedan länge varit mitt helt dominerande arbetsspråk. I mitt yrke som forskare har jag valt en utpräglat internationell profil. Praktiskt taget all min vetenskapliga produktion har publicerats på engelska. Jag har inga problem att hantera svenska språket, varken muntligt eller skriftligt, i professionella sammanhang. Ändå föredrar jag att jobba på engelska när jag får välja.

1991 fick jag uppdraget att etablera ett forskningsprogram i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Jag valde mineraler och energi, mina egna specialiteter, som ämnesfokus. Programmet fick en internationell inriktning, naturligt, eftersom mineralers och energiprodukters ekonomi har en tydligt gränsöverskridande karaktär.

På ett tidigt stadium utfärdade jag en ukas: All vår verksamhet skulle ske på engelska. Samtliga skrifter skulle författas på det språket. Engelskan skulle vara det enda som gällde vid seminarier och föreläsningar. Inga undantag skulle accepteras. Mitt beslut var lätt att motivera. Vi befann oss på ett litet provinsiellt universitet i den civiliserade världens utkant. För att vårt forskningsprogram skulle vinna akademisk trovärdighet, måste vi utsätta oss för internationell granskning. Det skulle inte gå med svenskan som arbetsspråk.

Jag höll fast vid beslutet trots livliga protester från fakultet och studenter. Framstående utländska specialister engagerades som lärare. Ett internationellt råd tillsattes för att granska vårt arbete. Doktoranderna sändes i väg för en termin eller två till amerikanska universitet för vidare förkovran. Inget av detta hade varit möjligt om vi inte valt engelska till vårt arbetsspråk. Verksamheten har utvecklats framgångsrikt. Nationella utvärderingar placerar Luleås nationalekonomiska forskning högt på rankinglistorna, vilket i betydande grad måste tillskrivas vårt språkval.

Mina personliga och professionella erfarenheter leder mig tillbaka till den kontroversiella frågan: Hur stort är egentligen det svenska språkets egenvärde? Behövs svenskan över huvud taget? Skulle inte fördelarna överväga massivt om engelskan gjordes till Sveriges huvudspråk i alla väsentliga sammanhang, medan fortsatt odling av det svenska språket överläts åt grupper med särskilt historiskt eller kulturellt intresse för dess bevarande?

I en ekonoms ögon framstår en tänkt övergång till engelska som huvudspråk i Sverige som ett gigantiskt investeringsprojekt. Liksom vid andra investeringar blir det då naturligt att jämföra projektets kostnader med den nytta det avkastar. Kostnaderna uppstår tidigt och blir tidsbegränsade i det aktuella fallet, men den nytta som sedan följer blir permanent, och kommer alla framtida generationer till godo. Vilka kostnader och nyttor är det då fråga om?

Den dominerande kostnaden skulle drabba den övergångsgeneration som växt upp med svenskan som modersmål, men som fick ställa om till engelska som huvudspråk. Det skulle ta tid, hårt arbete och omfattande anpassning. Redan för övergångsgenerationens barn, som växte upp med det nya huvudspråket, skulle dock engelskan bli ett dominerande och naturligt uttrycksmedium, medan alla därpå följande släktled skulle få det nya språket som sitt modersmål. Svårt och slitsamt? Otvivelaktigt ja, men otänkbart och omöjligt? Inte alls! Många stora invandrargrupper har tvingats, och klarat av att ta sig igenom precis en sådan process. Tänk på de stora italienska och polska invandrargrupperna i USA i slutet av 1800-talet, eller de många estländare som landade i Sverige i samband med andra världskriget, och som framgångsrikt och fullständigt anammade det nya språket inom loppet av en generation!

Språkets viktigaste uppgift är att underlätta kommunikation. Och kommunikationerna i den globaliserade världen sker alltmer på engelska. Med rådande ordning tvingas därför majoriteten av svenskarna, generation efter generation, att tillbringa mycket tid och möda, i skolan och senare i livet, för att tillägna sig hjälpliga och oftast ofullständiga kunskaper i engelska. Svenskan är ett litet språkområde, och med svenska språket kommer man inte långt, om man vill resa, läsa oöversatta skönlitterära opus och prosaiska manualer, eller om man vill jobba i svenskägda multinationella koncerner vilka anammat engelskan som arbetsspråk, eller i de allt fler utlandsägda företagen i Sverige.

Den stora grupp svenskar som regelbundet behöver kommunicera med hjälp av engelskan, ett förvärvat andra språk, bär på ett distinkt handikapp jämfört med dem som fått sin verbala uttrycksförmåga på världsspråket tillsammans med modersmjölken. Detta handikapp skulle försvinna om engelskan adopterades som "vårt" språk. Tänk dessutom på de enorma tidsvinster som skulle uppstå om svenskan avskaffades som nationalspråk och ersattes av engelskan, från allra första början! Tänk på de ekonomiska vinsterna om den sparade tiden kunde nyttjas till välfärdsökande arbete eller ytterligare yrkesförkovran!

Svenskar i framstående internationella positioner, Dag Hammarskjöld, Sture Linnér, Hans Blix och Carl Bildt är några exempel, har alla gjort värdefulla insatser för att förhindra konflikter och för att påskynda ekonomisk utveckling i världen. Andra svenskar med potential har hindrats av bristande språkkunskaper från att uppträda på den internationella arenan. Sveriges roll för att främja fred och att bekämpa fattigdom skulle kunna vidgas ofantligt om existerande språkliga barriärer kunde hävas, om alla svenskar hade det dominerande internationella språket som sitt främsta medium för kommunikation.

Bristande förståelse för vad motparten menar är en vanlig orsak till osämja i världen. Sannolikheten talar för att denna konfliktgrund skulle mildras om både vi och dom talade samma språk. Sveriges övergång till engelska som huvudspråk kunde då bli ett litet men förhoppningsvis mönsterbildande steg mot att vidga rollen för ett nyansrikt och levande världsspråk som hjälpte att rasera det existerande babelstornet.

Visst, språket är inte bara kommunikation. Det är också en viktig kulturbärare, och svenskarna skulle tappa en del av sin kulturella själ, främst då litteraturen, vid övergång till engelska som huvudspråk. Jag är djupt medveten om att förlusten inte kan avhjälpas med översättning av svensk litteratur, eftersom översatta opus regelbundet förlorar sin särprägel. Språkets subtila nyanser blir nästan alltid borttappade vid översättningar. Mot denna förlust måste dock ställas tillträdet genom vidöppna dörrar till den minst lika rika och mångfaldigt större anglosaxiska litteraturen som skulle bli "vår", när engelskan väl anammats från barnsben.

Med rådande värderingar är sannolikheten nära noll för att mina funderingar skulle omsättas i en praktisk handlingsplan inom förutsebar framtid. Därför har jag inte ägnat många tankar åt hur en övergång till engelska som huvudspråk i praktiken kunde gå till. Men det är viktigt att påpeka att det svenska språkets fortbestånd sedan länge åtnjuter ett aktivt (jag skulle vilja säga alltmer krampaktigt) stöd från en lång rad offentligt stödda institutioner med Svenska Akademien i spetsen. Kunde det vara så enkelt att språkövergången skulle ske smidigt och med automatik, om globaliseringen bejakades också på språkområdet, och om detta stöd eliminerades? Frågan tål att ställas.

Hela denna essä kommer att betraktas som en hädelse av det traditionalistiska Sverige. "Riktiga" svenskar får inte ens spekulera längs dessa tankebanor, ty det svenska språket utgör en ovärderlig tillgång, och det är bara krass ekonomism, när denna tillgång ställs mot vinster i sparad tid eller ökad materiell välfärd.

Det fordras en medveten erfarenhet av svetten och mödan för att tillägna sig det svenska språket, en djup men ändå ofullständig integration med det svenska samhället, och en smula svartskalleattityd för att tänka utanför svenskhetens begränsningar. Och även om det kan synas futilt att ens överväga ett så vidlyftigt projekt som att överge nationalspråket, är det samtidigt nyttigt att vidga ramarna och varsebli möjligheterna bortom det tillåtna, eller hur?

"Med varje språk som dör går också en komplett terminologi under" - läs också på lördag en essä av Dan Jönsson om språkens världshistoria.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut