Ensam är svag

Kiefer Sutherland och jag har ett filmprojekt ihop. Christina Ricci, Coolio, Spike Jonze och ­David LaChappelle är också med på ett hörn. Tillsammans producerar vi "The 1 second film", ett animerat stycke filmhistoria som varar i en sekund. Eftertexterna är runt en och en halv timme långa, och rullar alla medproducenters namn bredvid en dokumentär om hur filmen blev till. Jag är ganska över­tygad om att Sutherlands ­avspända donation om 600 dollar och 23 cent (en tjusig LA-restaurang, ett checkhäfte, en signatur) kommer att vara med i den dokumentären, mindre säker på att mitt småaktiga bidrag om en dollar (en kopp kaffe, ett Paypal-konto, ett klick) får ­synas i bild.

"The 1 second film" är filmhistoriens största samarbete någonsin. Vem som helst är välkommen att inte bara producera utan även medverka till filmens (eller snarare eftertexternas) faktiska tillblivelse. Regissören och eldsjälen bakom initiativet är Nirvan Mullick, en experimentell och idealistisk filmmakare i Los Angeles. I skrivande stund har Mullick efter åtta år samlat 9.842 producenter från 59 länder. Filmens­ officiella release­datum är satt till någon gång under 2009 ­eller 2010.
På sajten the1secondfilm.com berättar han att inspirationen hämtades från de "perfekta ögonblicken" i Jean-Paul Sartres roman "Äcklet"; en kreativ önskan att komprimera utdragna tidsrymder till kompakta moment. Men tanken går snarare till ett annat Sartrecitat: "Om du är ensam när du är för dig själv befinner du dig i dåligt sällskap."

Nirvan Mullicks projekt bygger på motsatsen: Om du känner dig delaktig när du är med andra befinner du dig i gott sällskap. Och hans film är inte den enda på samma tema: den 14 augusti i år bjöd Intel in såväl professionella filmmakare som amatörer världen över till "The mass animation project", ett Facebookbaserat sam­arbete som syftar till att producera en tecknad kortfilm i regi av Sony Pictures Digital-chefen Yair Landau. Englandsduon Chemical Brothers uppmanade nyligen sina fans att bidra med videosekvenser eller fotografier till en reklamfilm för samlingsalbumet Brotherhood.

Förmågan till samarbete skiljer den kulturella människan från vilddjuret, men det är först med det senaste decenniets tekniska utveckling som nya digitala samarbetsformer har börjat sudda ut gränsen mellan producent och konsument. Plötsligt finns massor av prosumenter. 2006 var, enligt författarna Don Tapscott och Anthony D Williams, året då "samarbete" blev ett honnörsord, då "programmerbara" webbplatser gick om världsvävens gamla "statiska" giganter: Wikipedia blev större än Britannica, Blogger större än CNN, Google maps större än Mapquest.
I boken "Wikinomics" beskriver duon entusiastiskt en värld där publiken inte går att skilja från skaparen, och där nya samarbetskulturer växer fram. Dagens digitalisering av mänsklig kunskap jämförs med den alexandrinska drömmen att samla världens vetskap i det Stora Biblioteket.

Bakgrunden, menar Tapscott och Williams, är framför allt demografisk. I sin bok "Growing Up Digital" döpte Tapscott redan 1997 om den årskull som forskarna tidigare benämnt "babyboom-ekot" till "Nätgenerationen", människor födda mellan 1977 och 1996 som vuxit upp i en digital värld. De föddes in i ett globalt nätverk och har alltid varit del av en kultur som i grunden bygger på sammanlänkningar och samarbeten. En post-individualistisk generation bortom gamla motsatspar som specialisering kontra amatörism, överklass kontra underklass; en massklass som i motsats till sin passivt kulturkonsumerande föräldrageneration (tänk tv) är en aktivt kulturprosumerande grupp (tänk Youtube).
För massklassen har det länge varit självklart att inte bara ifrågasätta den gamla världens korståg mot fildelning, utan att även likställa massans preferenser med sanning och smak. Den som kontrollerar en stavning genom att skriva in två olika varianter i Google och jämföra vilken som får flest träffar undersöker inte huruvida stavningen är rätt utan huruvida fler människor föredrar den ena stavningen framför den andra. Flest träffar vinner. Massan kan inte ha fel.

Att dela med sig av musik, film och text är legio. Runt 13 timmar video laddas upp på Youtube varje minut: inspelningar av vem som helst om vad som helst. Samtidigt försöker webbplatsen Askbright.com att bli ett rådgivandets Ebay genom mikrosamarbete: användarna ges redskap att snabbt hitta och betala för experthjälp inom olika områden. Sajten Helpareporter.com låter i samma anda allmän­heten hjälpa journalister med faktagranskning. I den nyligen utgivna boken "Crowdsourcing. Why the Power of the Crowd is Driving the Future of Business" förklarar Wiredjournalisten Jeff Howe hur en framgångssaga som Istockphoto på sex år med hjälp av mikrobetalningar och hobbyfotografer förvandlades till ett företag värt över 50 miljoner dollar.

Utvecklingen har förstås sina kritiker. Mest känd är kanske Andrew Keen, som i stridsskriften "The Cult of the Amateur" ondgör sig över de flesta användargenererade mediefenomen, från Myspace via Second life till bloggar. Allt är dåligt, förflackande och samhällsfientligt. Och den massredigerade encyklopedin Wikipedia är för Keen själva galjonsfiguren för massklassens urvattnade amatörism och likgiltighet inför hederstitlar och doktorshattar. "På Wikipedia kan ibland två plus två bli fem."

Medan Tapscott och Williams påpekar att det i genomsnitt tar användarna 1,7 minuter att rätta till ett fel på Wikipedia får Keen visst medhåll från Larry Sanger, filosofen som var med om att starta den fria encyklopedin. Den Wikipedia-bebis han uppfostrade har växt upp till en slarvig tonåring, menar Sanger, och jämför delar av innehållet med en opålitlig bloggsfär och Myspacevärld.

Kontentan? Nu är tiden kommen att lägga i en överväxel. "Starka samarbeten" är mycket mer än bara wiki-teknik. Akademiker och professionella aktörer har till slut insett vikten av en mer seriös digital samverkan. Jämte amatörkulten kommer vi att få vetenskapliga samarbeten som använder massklassen men "ägs" eller redigeras av specialister med verklig expertis. Med alexandrisk idealism drömmer Sanger om flera framtida projekt: en revolutionärt redigerad Book of the World, ett konceptuellt indexerat lexikon, ett verk som summerar världens alla kontroversiella åsikter och argument samt en webbplats för omedelbar kronologisk historieskrivning i realtid.

Det är en inspirerande vision som kanske till och med kan bli verklighet. Vem trodde för ett decennium sedan att "Encyclopedia Britannica" kunde hotas av en bisvärmsliknande hop driftiga amatörer? Men tills Sanger når en kritisk massa hoppas jag ändå främst på "The 1 second film". Min insats är lika hög som Woody Harrelsons. Snart ska jag skicka ett självadresserat frankerat kuvert till Nirvan Mullick för att få mitt visitkort med titeln Producer skickat till mig.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut