I Jijiga, huvudstad i Etiopiens sydöstra, somaliska region, var det brännande hett när jag steg ned på gruset på den lilla flygplatsens landningsbana. I regionen bor en av det fattiga landets allra fattigaste etniska minoriteter. Hit kommer inga turister. Förmodligen hade jag inte heller rest dit om jag hade vetat hur det skulle gå för Martin Schibbye och Johan Persson när de besökte samma region tre år senare.
När jag vandrade längs landningsbanan försökte jag göra mig osynlig, eftersom jag visste att här var jag en statens fiende. Jag ville nämligen med egna ögon se det landskap där det svenska oljebolaget Lundin Petroleum letade efter olja och gas och som enligt mina intervjupersoner kunde kopplas till grova övergrepp på lokalbefolkningen. Jag var på väg att samla material till en bok om företagets verksamhet i Afrika, främst i Etiopien och i södra Sudan.
Enligt vittnesmål och en växande mängd rapporter, bland annat dokument från Wikileaks, är övergreppen som fortfarande pågår en del i den etiopiska militärens krig mot en rebellrörelse. ONLF, Ogaden national liberation front, hotar oljeverksamheten och regeringen räknar med att lokalbefolkningen stöder rebellerna. Vanliga helt fredliga civila människor fängslas, torteras, våldtas och dödas för att militären fått för sig att de kanske skulle kunna skada oljebolagens verksamhet. Lundin Petroleum är inte kvar, dess verksamhet har övertagits av Africa Oil. Men även det bolaget tillhör Lundinsfären så området är fortfarande intressant ur svensk synvinkel.
År 2008, när jag reste till Etiopien, ville regeringen, precis som nu, hindra grävande journalister från att avslöja vad som pågår. När jag anlände till Jijiga försökte jag därför se så biståndsarbetarmässig ut som möjligt för att smälta in i omgivningen. Jag hade ingenting som kunde tyda på journalistisk verksamhet med mig.
Hade jag velat resa längre in i området, för att se olje- och gasfälten, hade jag tvingats anlita ONLF som en sorts resebyrå. Bara rebellerna kan hjälpa journalister att ta sig förbi den etiopiska militära säkerhetsstyrkans kontroll. Just precis det som Martin Schibbye och Johan Persson planerade, funderade därför även jag på att göra.
Om jag hade rest med rebellerna hade jag kanske med egna ögon fått se de brända byarna och kanske en konvoj med oljearbetare och militär jag hört talas om så många gånger. Fast att se en sådan konvoj betydde ibland döden, för militärerna sköt på allt som rörde sig längs vägen, hade jag hört. Så jag tackade nej till erbjudandet om resan.
Efter att jag kommit hem från resan träffade jag en kvinna som hade sett en av konvojerna och överlevt. Hon berättade om en jeep med fönsterrutorna nedvevade. Inne i bilen såg hon en grupp män med västerländskt utseende som betraktade dödsskjutningarna av civila. En annan kvinna berättade om hur hon blev våldtagen utanför baslägret. Där mellanlandar oljearbetarna inför sin färd ut på de vidsträckta olje- och gasfälten och där förvaras även den utrustning som behövs. Därför är baslägret vaktat av militär, just den militär som enligt en stor mängd rapporter ägnar sig åt massvåldtäkter. Den unga kvinnan som råkade ut för militärerna vädjade om hjälp till några män med västerländskt utseende, som hon antog arbetade för något oljebolag. Men de hjälpte henne inte utan tittade i stället på under övergreppet och skrattade.
Jag tror att svårigheten att få Martin Schibbye och Johan Persson ut ur etiopiskt fängelse hänger ihop med det här. För oljebolagen, inklusive Lundin Petroleum och Africa Oil, har själva mycket att dölja. Om övergreppen i regionen avslöjas drabbar det även oljebolagen. Och övergreppen är rimligtvis det som de två svenska journalisterna vill avslöja, liksom alla andra journalister som också övervägt att göra resan med ONLF.
Det är här som utrikesministern kommer in i bilden. När diskussionerna om satsningen i den somaliska regionen fördes satt Carl Bildt i företagets styrelse, med ansvar för de etiska riktlinjerna, enligt hans egen uppgift. Så vad sa då Carl Bildt när varningarna om blodspillan och risker för lokalbefolkningen fördes på tal? Och varför satt han ens kvar i styrelsen medan förhandlingarna om det riskfyllda kontraktet genomfördes? En säkerhetskonsult som anlitats av företaget hade avrått från satsningen med tanke på risken för våld. Rebeller och andra från Ogaden kontaktade också företaget innan kontraktet skrevs under. Det fanns många varningssignaler och starka sådana.
Att Carl Bildt därför också har anledning att dölja vad som försiggår i Ogaden kan vara en förklaring till att journalisterna sitter kvar i fängelse. Den etiopiska regeringen vet att han inte kommer att ta till storsläggan mot den ifall ärendet förs upp till allra högsta politiska nivå. I sina uttalanden har han ju också fått de två fängslade journalisterna att framstå som personer som inte förtjänar stöd och som gott kan få sitta där i fängelse ett tag och begrunda sina misstag. Om ingen sätter tryck på Etiopiens regering är risken stor att de två tvingas tillbringa mycket tid i fängelse.
Hade de två kommit från ett annat land hade chanserna varit större att de varit fria nu. Amerikanen Jeffrey Gettleman från New York Times tillbringade bara några dagar som etiopiernas fånge, till exempel. När jag for till Jijiga kunde jag inte tänka mig att jag skulle kunna riskera månader och kanske år i fängelse.
Nu är alltså Martin Schibbye och Johan Persson den etiopiska regeringens troféer i kampen mot världens grävande journalister. De två sitter där i sin cell som ett varnande exempel. Kanske har det inte med Lundin Petroleum att göra. Men satsningen på tyst diplomati sammantaget med att Carl Bildt själv inte ens meddelar sina tjänstemän vad han har för sig, gör att frågorna kring det som sker är alldeles för många och oroande.