Den nya oöverskådligheten började man tala om på åttiotalet, ibland med hänvisning till en bok av filosofen Habermas, ibland mest som en opportun refräng. Vissa menade att idén om en samhällets nya oöverskådlighet inbjöd till svärmerier som knappast skulle främja vassare samhällsengagemang. Det låg väl något i de reservationerna.
Men det oöverskådligas begrepp har ändå kommit för att stanna. Senast, i den spanskspråkiga kontexten, mötte jag det i en ny essäbok, "La sociedad invisible" (Det osynliga samhället), av den sociologiskt orienterade Daniel Innerarity: "tecknen är svårare att tyda och bakom det som framträder öppnar sig en otolkbar avgrund där de sanna betydelserna av det som händer med oss göms." Likväl är det ingen exakt formulering. För Innerarity uppehåller sig också vid den globala maktens nya hypersynlighet, dess överallt sig visande närvaro. En platt avgrund alltså, omöjlig att tyda, men ofrånkomlig och överallt synlig.
Det finns i det oöverskådliga en allestädesnärvaro inflätad som gör att man kan börja dra i någon tråd och med ens känna att man har fått hela världen i nätet. Om Winfried Sebald (1944-2001), den store författaren till bland annat romanen "Austerlitz", har det sagts att han var besatt av oöverskådlighetens motsats: våldets och fascismens fasansfulla allestädesnärvaro. Det är alltså bara en halvsanning. Ja, Sebald var besatt av nittonhundratalets folkmord, Förintelsen, bombningarna av Dresden och Hamburg, fängelser, straffanstalter och deras subtila fortsättning i efterkrigstidens diskretare maktformer: inhuman arkitektur, upplevelse industri, en ständigt leende kapitalism. Men också nej: allestädesnärvaron är inte oöverskådlighetens motsats utan dess förutsättning. Det är en av Inneraritys poänger, preciserad i termer av maktens osynliggörande genom oupphörligt visande.
Boken "Invisible Cities", med bilder av Jonas Dahlberg och text av Göran Dahlberg, är fjärde delen av ett projekt med samma namn som inleddes med en installation (Sveriges bidrag) vid São Paulo-biennalen år 2004, där två filmer visades: "Weightless Space 1" och "Invisible Cities 1".
Projektet handlar om de tusentals städer
världen över som är "osynliga" därför att de är små, med några tiotusental invånare, och saknar särskilda karaktäristika. Svenska exempel (i en väldig lista) är: Skövde, Mariestad, Östersund, Örebro, Växjö... men också Västerhaninge utanför Stockholm. Livet i sådana städer kan naturligtvis ha mycket hög kvalitet, dock i långtifrån alla fall. Den bild av världen där de osynliga städernas begrepp hör hemma är föga idyllisk: 22 miljoner flyktingar och 100 miljoner hemlösa lever i dag i en värld där den formella ekonomin blivit osynlig och den informella alltmer synlig. Dahlberg nämner i detta sammanhang de "osynliga städer" i Kina som nu byggs för att tillgodose Nikes och Playstations behov av arbetskraft.
Det skulle kännas lögnaktigt att på något annat vis än detta cirklande närma sig den här artikelns egentliga ämne. I den allestädesnärvarande osynlighetens verklighet lever alltså miljontals människor som med sociologen Manuel Castells något olyckliga formulering har blivit "strukturellt irrelevanta". Det betyder inte att man inte kan nyttja dem. Det betyder att de är utbytbara och i många avseenden (fackliga, juridiska, sanitära) helt rättslösa. Majoriteten av dem är kvinnor. Några av dem arbetar vid de monteringsfabriker som finns i öknen i regionen Sonora i norra Mexiko. Några av dessa lever i staden Ciudad Juárez. Över fyra hundra av dem har de senaste tio tolv åren hittats mördade (torterade, våldtagna, strypta och stympade) i ökenlandskapet kring denna stad. Några av dem var elva tolv år gamla. Polisen och de undersökande journalisterna har inte fått någon fason på spaningarna. Spåren har förgrenat sig uppåt i samhällshierarkin, och ut i narkotikasyndikatens nätverk. Men alldeles i dagarna har polisen i Mexiko gripit fem män som antas ha med denna mordserie att göra.
"Fallet arkiverades." "De lades i den gemensamma graven." Dessa fraser återkommer ofta i slutet av de etthundranitton beskrivningar av mord på kvinnor i Ciudad Juárez som chilenen Roberto Bolaño (1953-2003) levererar i sin enorma, postuma roman "2666". Morden är romanens obeskrivliga, otolkbara avgrund, dess vittförgrenade, ideligen återuppdykande men ofokuserbara centrum, och ändå upptar de mindre än en tredjedel av romantextens inalles 1.119 sidor.
Man skulle kunna tycka att den jakt eller "quest" som håller samman bokens fem delar står i ett problematiskt förhållande till fasan i dessa mörka centrum. Första delen handlar ju om fyra litteraturkritiker som alla specialiserar sig på den gåtfulle, år 1920 i Preussen födde författaren Benno von Archimboldi, hans suggestiva men sällsamt undanglidande romankonst.
Archimboldi får i bokens sista, enastående kraftfullt gestaltade del sin levnadshistoria berättad: deltagandet i kriget, den långa relationen till en trogen förläggare, kärlekshistorien med dennes aristokratiska hustru, systerns öde med mera. Del två och tre handlar om en chilensk litteraturvetare som bjuds till staden Santa Teresa - som Ciudad Juárez heter i Bolaños fiktion - för att undervisa, om dennes livsbesvikelse och bitterhet, tätnande till en rädsla som förebådar det som skall ske i del tre och fyra.
Del tre kretsar kring Fate, en amerikansk journalist som får i uppdrag att täcka en boxningsmatch i Santa Teresa. Han gör det, men dras samtidigt in i de sociala sammanhang som genereras av knarkhandeln, människosmugglingen och prostitutionen i Santa Teresa, staden vid randen av den öken som bildar slutscenariot i Bolaños firade roman "Los detectives salvajes" (De vilda detektiverna; anmäld i DN 30/5 -01).
Ett mellanting mellan Woody Allen och Lautréamont, Tarantino och Borges har Bolaño kallats. När han efter många års fattigt slit i obemärkthet slutligen lyftes fram som den latinamerikanska prosans nya stora namn förekom det att kritiker som skulle karaktärisera honom hemföll åt samma komiskt famlande tonfall?-"ett jag vet inte vad för något?" - som vissa av kritikerna kring den undflyende Archimboldi hamnar i. Man kontrasterade gärna Bolaño mot den magiska realismens trevliga övernaturlighet och i grunden hoppfulla människosyn. Min egen formulering i nämnda artikel löd: I stället för fantastikens förlösning får man en tonlös absurdism. I stället för den målande prosans godmodiga majestät: hemlösheten i en oöverblickbar stad.
Visserligen är "2666" inte riktigt fullbordad. (I ett efterord skriver Bolaños vän, kritikern Ignacio Echevarría att den dock måste betraktas som mycket nära fullbordan: den dödssjuke Bolaño skrev mot liemannens klocka och nådde nästan ända fram.) Men det är samtidigt alldeles fel utgångspunkt när man skall värdera en roman som har några av sina starkaste fästen just i sin ofullbordbarhet. Vad är romankonsten? En spegel har det sagts, men vad för slags spegel i detta exempellösa fall?
Det finns en företeelse som kallas anamorfos. Under barocken excellerade man i anamorfotiska målningar som var systematiskt förvrängda. Den normala bild som gömdes i den förvridna framträdde om man tog en spegel, i regel cylindrisk, och ställde in den i bilden. Platsen där spegeln skulle ställas för att ur den förvridna färgmagman insamla en proportionerlig bild var gärna utmärkt med en dödskalle. Jag tänker på anamorfosernas värld när jag läser Bolaños roman. På dödens plats samlar den in en oöverskådlig, kaotisk fenomenvärld och visar oss den i litteraturens eller läsprocessens oändligt runda spegel. Och det är kanske inte den sämsta av modeller för att förstå detta det nya årtusendets första riktigt betydande romanmonument.
Då har man ändå inte sagt något om den oefterhärmliga, nervösa, illusionslösa men stenhårt sörjande tonen hos denne författare som verkligen var kapabel att rundmåla. Det gjorde han i en mäktig ström av kvicksilversnabbt sig förgrenande anekdoter, ofta humoristiska, inte sällan präglade av en sorts mörklagd innerlighet i gestaltningen av ensamma individers stumma undran inför sina egna versioner av tid och rum. Det gäller inte minst de nämnda litteraturkritikernas drömmar i första delen av "2666", liksom de tröstlöst harvande, med eller mot sin vilja korrupta poliserna på tacosbarerna i Santa Teresa. För att inte tala om den undersöknings-domare i samma stad som ibland, ensam om natten, kommer att tänka på de fyra hjärtinfarkter som dödade den trettonåriga Herminia Noriega efter flera dygns tortyr. Han försöker då gråta, men gråten är för djupt begraven bakom hans gamla ansikte. Det kommer bara ett torrt ylande.
Titeln "2666" förebådas på några ställen tidigare i författarskapet. I romanen "Amuleto" skildras en gata i Mexico City: "Guerrero ser så här dags mest av allt ut som en kyrkogård, men inte en från 1974, inte från 1968 eller 1975... utan som en kyrkogård från 2666, en begravningsplats glömd under ett dött eller ofött ögonlock, under den avtrubbade vattnigheten hos ett öga som till slut har glömt allt därför att det ville glömma ett visst något."
Detta något möter läsaren av romanen "2666", och det i många varianter och skalor. I fjärde delen bland annat i den tyske officeren Sammers självömkande berättelse om hur han med begränsade personella resurser gjorde sig av med fem hundra grekiska judar som av misstag anlänt i godsfinkor till hans stationering i Polen: med hjälp av bland andra några alkoholiserade småpojkar lät han döda och gräva ned judarna, femton om dagen. Denne Sammer blir strypt av Archimboldi i ett amerikanskt fångläger efter krigsslutet.
Bolaño var kanske den sydamerikanska prosans största namn när han avled, och det var han inte bara i kraft av sin förmåga att hantera väldiga textmängder. Han var också en mästerlig novellist och en stark poet. Alla dessa förmågor samverkar i hans postuma storverk. Det vore inte förvånande om "2666" på längre sikt skulle visa sig vara ett av de första riktigt betydande bidragen till det nya seklets romankonst.