Den 20 juni för ett år sedan sköts 27-åriga Neda Agha-Soltan ihjäl på en av Teherans gator. Precis som otaliga andra iranier hade hon protesterat mot oegentligheter i det nyligen hållna presidentvalet.
Nedas sista sekunder filmades av förbipasserande och lades upp på nätet. Aldrig tidigare hade ett Youtubeklipp påverkat världsopinionen så starkt i en politisk fråga. (Time kallade det för ”historiens troligtvis mest bevittnade död”.) Det var svårt att värja sig mot Nedas blick mot kameran, precis innan hon avled. Det dröjde inte länge innan den helt vanliga Teherantjejen hade förvandlats till folkrörelsens främsta symbol.
Utan mobilkameror, internet och sociala medier hade Nedas öde varit okänt för världen. Teknologin var i högsta grad en viktig aktör i protesterna. Verktygen som användes var e-post, bloggar, Youtube, Twitter och Facebook.
Bloggandet var inget nytt: år 2005 fanns cirka 700 000 bloggar i Iran och året därefter var persiska ett av de tio största bloggspråken i världen. I och med regimens hårda kontroll av medierna och offentliga utrymmen var cyberrymden det enda fria, publika andningshål som folk hade. I slutet av 2008 (i god tid före valet) meddelade Revolutionära gardet att det skulle lansera 10 000 egna bloggar till förfogande för Basij, den paramilitära volontärmilisen under gardets kontroll.
Efter valet fick Youtube, Twitter och Facebook sina politiska genombrott. Twitter som tidigare mest gett inblick i kändisars vardag blev nu en nyhetskanal med minut-för-minut-uppdatering, så till den milda grad att amerikanska regeringen bad företaget vänta med en planerad uppdatering så att Iranrapporteringen inte skulle störas. När International Academy of Digital Arts and Sciences i New York listade de tio viktigaste händelserna för internet utsågs Twitters roll för Iranprotesterna till 2009 års viktigaste.
Ett Youtubeklipp säger mer än tusen ord. Bilderna var skakiga och pixliga, men skildrade å andra sidan folkstormens centrum. Varje gång man undrade hur en demonstration hade gått kunde en sökning på Youtube ge svaret; eventuella sammandrabbningar hamnade genast där.
Var och en med en kameraförsedd mobil blev en journalist med en potentiellt ovärderlig pusselbit som fick situationsbilden att klarna. Youtube synliggjorde händelserna från såväl demonstrationsdeltagarnas perspektiv som betraktarnas på hustaken. Filmer tagna av vanliga människor i sina hem hade dessutom en äkthet som hade varit svårt för en främmande journalist att fånga; spontana kommentarer eller svordomar som undslapp dem som smygfilmade gatutumultet från fönstret gav en bild av opinionen i landet.
Det var Youtube som gav obestridliga bevis på att polisen sköt in i folkmassorna, eller visade hur humant demonstranterna behandlade de avväpnade mc-poliser som nyss hade misshandlat dem. I en tid då regimen utmålade demonstranterna som ligister var Youtube motmedel mot falsk propaganda.
Utanför Iran FIck bloggarna en viktig roll i själva nyhetsspridandet. I början av protesterna hade västerländska medier haft dramatiska bilder att publicera, men när regimen slängde ut utländska journalister och rapporteringen blev tunn hamnade den uppgiften alltmer hos vanliga människor, ofta exiliranier med persiskkunskaper.
Nedas död visar tydligt männi- skans behov av identifikation. Miljoner förtryckta förblir en formlös massa medan en persons öde berör och väcker engagemang i sin hanterbarhet.
Det visar också hur mycket en enda människa kan påverka: Neda var en av miljoner medborgare som krävde tillbaka sina röster, omedveten om att hon skulle bli deras röst (Neda betyder ”rop” eller ”kallelse”). Michael Jacksons död den 25 juni förstärkte svepningen som lagts över nyhetsrapporteringarna och tendensen att vanliga ensamma bloggare fick axla rollen av nyhetsbyråer, för att få ut iraniers röst i världen.
I detta sammanhang kan ytterligare en individ nämnas: Redan i början av protesterna fanns kraven på att vår utrikesminister skulle fördöma övervåldet mot demonstranterna. På sin blogg beklagade Carl Bildt kort att vi skulle se en fortsättning av Ahmadinejads populistiska ekonomiska politik som lett till hög inflation, och att möjligheten till en ny start för Iran hade försummats.
I nästan en vecka efter valet kom inte en enda stavelse från regeringen. När uttalandet väl kom lyste ordet fördömande med sin frånvaro.
I augusti kom i stället en örfil, när Bildt skickade Sveriges Iranambassadör till ceremonin där Ahmadinejad svor presidenteden och därmed gav honom legitimitet. Inte nog med att Bildt inte hade fördömt blodbadet eller utnyttjat Sveriges unika position som ordförandeland i EU för påtryckningar mot Iran, nu visades det också med önskvärd tydlighet att Sveriges syn på mänskliga rättigheter inte gällde ”Långtbortistan”. Bortblåsta var läxorna från Sveriges ryggradslösa hållning mot Nazi-Tyskland.
Den shiamuslimska högtiden ashura var ett av de många datum då protesterna stegrade. Regimen tog i med allt den hade, med fler blodiga Youtubefilmer som följd. Då, den 27 december, kom det till slut. Huruvida det var pepparkakorna som fick Carl Bildt att bli snäll eller om julglöggen gjorde underverk med hans hals är svår att utröna, men Bildts tunghäfta gällande Iran botades till slut:
”Det är med stor oro som jag nu tar del av rapporteringen från Teheran … Vi har vid flera tillfällen fördömt den ökande repressionen i Iran, och i dag finns det all anledning att med stor tydlighet upprepa det fördömandet.” Att detta var en lögn visste bara vi som hade bett om fördömandet i 198 blodiga dagar.
Att Bildt kunde om han ville blev tydligt efter Israels attack mot ”Mavi Marmara”. Redan samma kväll sa han på tv: ”Vi har ju, inte minst genom Europeiska unionen, mycket kraftig fördömt våldsanvändningen, det är ingen tvekan om att det är ett övervåld …”
Denna sommar, ett år efter protesterna, har de stora demonstrationerna uteblivit. Det innebär inte att folk har gett upp. ”Glöden under askan” – som regissören Mohsen Makhmalbaf uttryckte det – finns kvar. Miljoner liv är beroende av att vi i den fria världen fortsätter bry oss. Annars kommer Neda att ha dött förgäves.