Johan Norberg menar (DN 5/7)att jag har en svartvit bild av den grekiska krisen. Att jag framställer Grekland som ett ”oskyldigt offer för marknadskrafter” och grekerna som fläckfria.

Jag har läst om de texter jag skrivit sedan jag började vistas i landet för ett år sedan, och jag ser inte denna svartvita bild. Tvärtom försöker jag förstå hur krisen har uppkommit som en kombination av orsaker, där både euron och Greklands samhällssystem spelar viktiga roller.

Jag skrev i min första text att samhällskontraktet i landet är brutet, vilket leder till att många inte betalar skatt (DN 8/8 -11) och att landet har en mardrömsbyråkrati som mest verkar existera för sin egen skull; jag har flera gånger beskrivit korruptionen och klientelismen (Dagens Arena 4/5, Expressen 13/5) och systemet med statliga anställningar i utbyte mot röster (DN 16/6). Att Greklands system behöver förändras är ganska uppenbart.

Men det är en sak att se detta, och en annan sak att ansluta sig till den ”Greek freak show” som medierna frossat i de senaste åren. Det är precis vad Norberg gör, när han inleder sin text med meningen ”Grekland var alltid något av ett särfall” och fortsätter med att dra fram bisarra detaljer efter varandra. Flera är rena faktafel. Den så kallade trettonde månadslönen som Norberg talar om är inte en extra månadslön utan samma årslön utslagen på tretton utbetalningar. Grekiska företag håller helt enkelt inne med en del av lönen och ”ger” den sedan i julklapp.

Och ja, vissa greker förtidspensionerade sig, men den generella pensionsåldern i Grekland är 61,4 år enligt Eurostat – högre än det europeiska genomsnittet på 61,1 år. Att Norberg tror att grekiska arbetare får bonus för att tvätta händerna är ju bara pinsamt. Jag undersökte saken och det är en hälsoåtgärd som tydligen fanns på 80-talet i byar som inte hade vattentoaletter. Knappast ”kärnan i den grekiska kollapsen”.

Det Norberg gör är tre saker. Först isolerar han krisen till att handla om ett exotiskt land med underliga vanor – ”medeltida” har han till och med skrivit. (Expr 11/5). Sedan skyller han på att löntagare har haft det för bra. Och till sist anklagar han den grekiska vänstern – de som inte haft någon skuld i eländet utan som tvärtom just vill förändra Grekland i grunden och skapa ordning i skattesystemet. För – och detta är det viktigaste felet Norberg gör – det är brist på skatteintäkter (15 procent av BNP), inte de offentliganställdas löner (9 procent), som har lett till underskottet.

Men genom denna retorik duckar Norberg för det övergripande problemet – att västvärlden har sin största kris på åttio år.

För tillåt mig att fråga, om Grekland är ett särfall: Varför Spanien, Irland, Portugal, Island, Italien och nu Frankrike? Varför finanskraschen i USA? Dessa länder är mycket olika sinsemellan. Vad de har gemensamt är att alla gjort sig beroende av en finansmarknad som inte fungerar. Den mest markanta utvecklingen som har skett i väst de senaste trettio åren är inte att en grekisk trombonist gick i pension tre år för tidigt. Utan att finansmarknaden avreglerats och flyttat fram positionerna samtidigt som klyftorna ökat enormt. Banker har lånat ut pengar hur som helst, buntat ihop lånen och sålt dem och slipper ta riskerna.

Resultatet ser vi nu: tjugofem miljoner arbetslösa i EU, klyftor som är större än på hundra år, en hel generation som växer upp utan arbete eller bostad och en nyfascism som är en tickande bomb.

För en ärlig nyliberal är det nog dags för lite självkritik.