Låt börja med att säga: Tack för att skolan har fått stor uppmärksamhet i Dagens Nyheter de senaste veckorna. Maciej Zaremba har med en stilistik som väcker starka känslor rest i Skol-Sverige. Skolan är så mångas angelägenhet, eftersom den just är en grundsten i kunskapssamhället.
Jag vill se en debatt som fokuserar på de lösningar som måste till för att vända trender i svensk skola, exempelvis när det gäller elevers kunskaper och skolans kraft att bryta segregation och utanförskap. Jag tror att DN har bidragit till det samtal som hela tiden måste pågå om var svensk skola står och vart den ska vara på väg. Vi är helt överens om att skolan börjar och slutar med lärarna.
Tyvärr grumlas ambitionerna som säkert finns hos Dagens Nyheter av att bland annat den fjärde artikeln innehåller en hel del osakliga argument och felaktigheter. Som ordförande för 230.000 lärare är det nödvändigt att lyfta fram ett flagrant exempel på den anekdotiska bevisföring och avsaknad av öppna källor som dessvärre minskar artikelseriens trovärdighet. Att lära elever källkritik är som bekant ett viktigt uppdrag för oss lärare.
DN skriver att ”var tionde fast anställd lärare är inte lärare alls, utom i Lärarförbundets mening”. Sanningen är att arbetsgivarna under många år har använt ett kryphål i skollagen och anställt obehöriga lärare varför båda lärarfacken har medlemmar som är obehöriga. Att påstå att Lärarförbundet inte anser att lärare ska vara behöriga är ett rent falsarium. Alla elever har rätt till utbildade och behöriga lärare. Vi har drivit fram de reformer som nu gör att behörighetskraven skärps och legitimation för lärare införs.
Att dessutom förvanska de sammanställda medlemsfakta som vi lämnat till skribenten i vår strävan att vara transparenta, säger en del om behovet av att driva en egen tes. Det är svårt att tolka skribenten på annat sätt än att han inte anser att alla med examen från en lärarutbildning är lärare. Det visar på en beklaglig kunskapssyn.
Jag vill sätta punkt för en skoldebatt som präglats av polarisering och grova överdrifter. Den som sätter svart mot vitt, höger mot vänster, kunskap mot okunskap – ofta kallat flum – och disciplin mot kaos. DN:s artikelserie säger sig vilja göra upp med en rad historiska fenomen i svensk skola. Polariseringen borde vara ett av dem. Eller finns det skäl att låta debatten fortsätta handla om enskildheter eller gamla oförrätter?
Svensk skola tappar mark. Det mest allvarliga är att de elever som har lägst resultat tappar mest. Skillnaden mellan skolor ökar och segregationen tillåts slå rakt in i klassrummen. Det framgår i den internationella jämförelsen Pisa från OECD. Lärarförbundet har länge och tydligt krävt att resurser i mycket högre grad ska styras utifrån elevernas behov. Pisa-studien ger därför en omedelbar hemläxa till både staten, kommuner och fristående skolor att hitta bättre modeller. Så varför tillåts detta att vara en partiskiljande fråga?
Välutbildade lärare är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat. Det visar all forskning. Jag är helt överens med Dagens Nyheter om att läraryrkets status har sjunkit under 40–50 år, oberoende av huvudmannaskap. Det har många olika orsaker. En av de viktigaste – i perspektiv av artikelserien – är bilden av yrket. Jag är helt övertygad om att ett framdrivet lärarförakt inte är det som utvecklar svensk skola i rätt riktning. Vilken är den unga människa som vill bli lärare, när läraryrket hängs ut och föraktas?
Internationellt erkända konsultföretaget McKinsey har utvecklat rekommendationer till länder och skolsystem. En slutsats är att lärares möjligheter till kompetensutveckling och tid till samarbete för att utveckla varandra och undervisningen måste öka. Lärare behöver genom egen forskning utveckla yrkets kunskap om vad som fungerar bäst. Så varför avsätter varken staten eller huvudmännen ens en promille av budgeten till att beforska vilka metoder som verkligen fungerar i skolan? Vilken annan kunskapsintensiv verksamhet skulle behandlas så?
De bäst lämpade måste enligt McKinsey också lockas till att bli lärare. Finland med sin kommunala skola är ett gott exempel. Svenska lärare tappar varje år i löneutveckling jämfört med andra grupper med lika lång utbildning och stort ansvar. Dessutom tvingar ogenomtänkta och kortsiktiga beslut lärare att göra mer av allt och mindre av undervisning och planering. Så var är regeringens utlovade satsning på att stimulera de kommuner som höjer lärarnas löner? Och varför klarar inte arbetsgivarna av att genomföra den individuella lönesättning som varit en pelare i avtalen i mer än 15 år?
En annan utmaning för Sverige och andra länder på samma nivå som vi är att öka skolornas självbestämmande och lärares och skolledares inflytande. Varje skola ska själv bestämma arbetsformer, organisation och resursfördelning. McKinsey ger inget som helst stöd för att flytta mer makt in i statlig byråkrati – tvärtom. Och enligt Pisa-studien måste den makt som fastnar hos kommunförvaltningarna i stället snarast flyttas till lärare och skolledare i kombination med ökad självvärdering. För vilken annan arbetsplats utvecklar inte ständigt sin egen verksamhet?
De förenklande skolspeglingarna har i många år dominerat i diskussionen om skolans problem och möjligheter. Dagens Nyheters artikelserie står inte ensam. Artikelförfattaren tycker att svenska lärare varit för tysta. Det håller jag med om. Det är därför både glädjande och befriande att nu se allt fler lärare höja sina röster mot den nuvarande debatten om skolan. I brist på utvecklingsdiskussioner organiserar de själva spridningen av framgångsrik undervisning. Ett av de nyaste och bästa exemplen är det organiska nätverket på twitter under #skollyftet. Ta gärna del av detta embryo med framtiden för sig!
Ska vi klara att återupprätta en likvärdig skola måste alla goda krafter arbeta tillsammans, släppa på prestigen och lära av vad internationell och nationell forskning visar fungerar. Svenska ungdomar och svensk tillväxt har inte tid att vänta. Vi lärare vill se längre än till kortsiktiga mediala vinster och cyniska uttryck. Jag välkomnar Dagens Nyheter att vara med på den resan.