Av Svante Nycanders liberalismartiklar får man intrycket att svensk liberalism brinner av längtan att återuppliva den idétradition som gjort att folkpartiets systerpartier i Danmark och Norge kallar sig Venstre. Min egen erfarenhet som liberal 1959–79 är den motsatta. Läget under Björklunds kommando har knappast ändrats.
Som redaktör för Liberal Debatt 1967–68 pläderade jag för ”vänsterliberalism”, med stöd av liberala tänkare som Svante Nycander saknar i dagens kurslitteratur. Jag initierade 1969 antologin ”En liberal vänster” där företagsdemokrati och radikal miljöpolitik var huvudnummer. I ”Kan folkpartiet spela någon roll” 1972 lanserade jag social solidaritet som huvudprofil för folkpartiet. Boken blev nedsablad på
DN:s kultursida av – Svante Nycander, som underförstått uppmanade mig att lämna folkpartiet. Jag behövde en period som fp-riksdagsman 1976–79 innan jag följde rådet.
Det blev uppenbart att 70-talets liberaler inte hade lust att påminnas om 1800-talsliberalernas självuppfattning som radikala och vänstersinnade, trots att folkpartiet under Ola Ullstens ledning 1978–83 var oändligt mycket socialliberalare än i dag. Även om mitt vänsterliberala projekts skeppsbrott delvis berodde på motstånd från maktspelare och valtaktiker, drog jag slutsatsen att problemet fanns djupare, i en av liberalismens grundbultar – tron på ”den osynliga handen”. Den tesen innebär ju att det inte finns någon motsättning mellan profitlystnad och ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”, eftersom egoistiskt agerande via ”den osynliga handen” resulterar i det bästa samhället för alla. Visserligen vittnar Gunnar Heléns kända erkännande av att han ”som liberal kände sig kluven” om viss medvetenhet om en inre konflikt. Min erfarenhet är dock att tron på ett konkurrenssamhälle som via ”den osynliga handen” automatiskt blir rättvist, är så stark i liberalt tänkande att det inre dilemmat oftast till slut löses till privatprofitens förmån – vilket ju kan ske utan att troende liberaler behöver känna dåligt samvete. Deras egoism skapar ju rättvisa åt alla!
För mig stod det till slut klart att sådant tänkande är felkonstruerat och aldrig kan skapa ett ”mänskligare samhälle” (=gammal fp-valparoll). Liksom andra 1800-talsideologier är liberalismen en typisk ”kulturell eftersläpning” (enligt Ogburns ”cultural lag”), det vill säga en tankemodell som har förlorat sin verklighetsförankring, men ändå lyckas hålla sig vid liv genom konstgjord andning.
Enligt Nycander insåg Olof Lagercrantz att socialism och liberalism är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”. Det vittnar om Lagercrantz’ framsynthet. Visserligen har båda ideologierna bidragit till uppbyggnaden av den demokratiska välfärdsstaten. Men de är båda handfallna inför 2000-talets överlevnads- och rättviseutmaningar, vilka knappast kan bemötas med hjälp av ”den osynliga handen” eller revolutionär klasskamp.
Nobelpristagaren Hannes Alfvén brukade säga att liberalismen föddes på 1700-talet och dominerade 1800-talet, socialismen föddes på 1800-talet och dominerade 1900-talet och det gröna tänkandet föddes på 1900-talet och kommer att dominera på 2000-talet. Svante Nycander kanske har rätt i att akademiska kurslistor är obalanserade, men problemet är i så fall inte för mycket socialism och för lite liberalism, utan att de länge inte innehöll någonting alls om den gröna ideologi som förespråkar ekologisk jämvikt i stället för ökad resursförbrukning, samarbete i stället för konkurrens, gräsrotsdemokrati i stället för klasskamp.