Sverige saknar kulturpolitik. Tystnadens kultur råder. Kulturpolitiker och kulturchefer är fega, teatern är på reträtt.
Så ser det ut och vi är alla ansvariga. I början på 90-talet började den nedmontering av ensemblerna på våra svenska teatrar som i dag är mer eller mindre fullbordad. Fasta tjänster försvann och ersattes av frilansare på korta kontrakt. Denna omdaning av kulturarbetsmarknaden har skett utan diskussion, utan konsekvensanalys. Tystnaden och rädslan har brett ut sig på teatrarna. Med de fasta ensemblerna försvann också den demokratiska garant som anställningarna var för både fasta och frilansande skådespelare. Teaterchefernas makt blev allt större, jämvikten tippade över.
Den fasta tjänsten kommer aldrig tillbaka - men det demokratiska samtalet måste återerövras.

Jag har under några år arbetat med ett projekt inom Teaterförbundet som går under namnet "Rädslan urholkar själen", där jag har försökt undersöka konsekvenserna av det ekonomiserade tänkandet. Jag har kontaktat många och blivit kontaktad av ännu fler teaterarbetare landet över och rösterna är samstämmiga: många skådespelare är i dag livrädda för att stöta sig med sin arbetsgivare.

Rädsla är en effektiv mun­kavle. Man tystnar och accepterar för att över huvud taget få utöva sitt yrke. Med nittio procent frilansare och en tjugoprocentig arbetslöshet i kåren är tystnaden inte svår att förstå. Om man kräver sina rättigheter eller påtalar felaktigheter får man inget förlängt kontrakt. Så ser verkligheten ut. Det bekräftas om och om igen av kolleger runt om i landet. Det berättas om allt från sexuella övergrepp till gratisarbete mot löfte om jobb, som sedan inte infrias. Arbetsgivarens villkor ­råder. Fullt ut.
Jag vill påstå att svensk teater i dag befinner sig i djup kris. Vi har teaterchefer som helt har lämnat sina anställda i sticket. Vi har en fackförening som är splittrad och förvirrad. Vi har skådespelare som inte vågar tala.

Vi har också en kulturjournalistik som inte vill veta hur det verkligen ser ut.
Ingen, jag säger ingen, har med ett ord kommenterat Suzanne ­Ostens artikel i denna tidning (28/4) om situationen på Stockholms stadsteater och kulturklimatet i Teater-Sverige. Samtidigt har Lars Noréns nyutkomna dagbok diskuterats och analyserats om och om igen i alla kultur­medier; ­radio, tv och tidningar. Det må vara hänt. Men jag kan inte låta bli att fundera över vem som får vara viktig och vad man får diskutera: Suzanne Osten är kvinna och initierar en debatt om kollektivet, helheten. Lars Norén är man och skriver om sig själv i konsten.

Nu får Benny Fredriksson skära ner obehindrat på Stockholms stadsteater, medan han skyller på regeringen och hyllas i pressen för sitt ledarskap. Samtidigt är han den chef som har sämst rykte bland Sveriges kulturarbetare. Och skådespelarkollektivet duckar.

Varför tillåter vi att teatern ­utarmas på kunskap och demokrati? Varför är ni rädda för kritik, teaterchefer? Varför väntar ni på en sketen kulturutredning, politiker? Varför står ni där med trubbiga pennor, journalister? Varför talar ni inte kulturarbetare? Ett samhälle utan ett levande och kritiskt kulturliv är ett samhälle i ­utförsbacke. Kritik är positivt, det är tystnaden som är farlig!