Två tolkningar av det som skedde i senaste valet konkurrerar. Enligt den ena säger sig den borgerliga alliansen försvara välfärdsstaten, men underminerar den för att på sikt avskaffa den. Enligt en annan har medelklassen kapat välfärdsstaten för att använda den för egna syften. Här intresserar jag mig för den senare tolkningen. Nog borde ekonomer kunna upplysa oss fåkunniga om vad som händer. Hur mycket betalar olika inkomst- och förmögenhetsgrupper i vårt land i skatt? Och hur mycket konsumerar de av den gemensamma välfärden?

Det är lätt att tänka förenklat i dessa frågor. Man kan förledas att tro att skatter alltid är omfördelande till förmån för de fattiga. Man tänker så här: om två personer tjänar 100 respektive 200 kronor och får betala hälften i skatt och om skatten sedan tillfaller båda i lika grad, så blir effekten utjämnande. Staten tar in 50 kronor från den fattige och 100 kronor från den rike och delar sedan ut nyttigheter till värdet av 75 kronor till dem var. Finns det dessutom ett inslag av progressivitet i skatteskalorna borde saken vara solklar. Men bilden är förenklad. Den förutsätter att den rike inte skatteplanerar. Och den förutsätter att den rike inte konsumerar mer av den allmänna välfärden än den fattige. I vilken utsträckning är dessa antaganden riktiga?

I min ungdom, då jag var aktiv vpk-are i Nacka, kunde jag ta del av intressanta studier, vilka utfördes av vänstersocialdemokraten och bostadsekonomen Hans Andersson (pappa till, som det skulle visa sig, den inte lika radikala Mona Sahlin). Han visade att överklass och underklass i kommunen betalade ungefär lika mycket i skatt, men att överklassen konsumerade långt mer av den gemensamma välfärden än underklassen. De fattiga subventionerade alltså de rika!

Hur är det i dag? Hur är det i Nacka? Hur är det i hela vårt land i detta stycke? Finns det några ekonomer som kan ge svar på den frågan? Svaret skulle kasta ljus över vad som egentligen hände i senaste valet - och över den aktuella debatten om medelklassens roll i samhället.