Frågan om Maria tillhör ingen åldersgrupp.
Det är inte lätt att skriva slutreplik i en debatt som lanserats under rubriken ”feministisk generationsklyfta”. Det innebär att min oro för att kvinnokulturella värden förhånas när den historiska Maria-bilden sexualiseras (DN 11/2) av redaktionen på dn.se försetts med ett passerat bäst-före-datum.
Men Maria inte är våldtagen, utom på Historiska museet i Stockholm. Hon har lärt ut medmänsklighetens etik i två tusen år, och det som bör diskuteras är vilken aktualitet budskapet har i dag för såväl kvinnor som för män. En feministisk motståndsrörelse skriver in – och inte ut – kvinnlig auktoritet! Att min tolkning inte var helt bort i tok visar andra reaktioner på Maria-utställningen, som Kerstin Vinterheds i Kyrkans tidning (6/11 -08), Elisabeth Hjorths i Expressen (5/1) och Elisabeth Stengårds i dn.se (20/2). Läs dem!
För Athena Farrokhzad och Mika Nielsen är jag en mossig ”kulturkonservativ”, som med Maria saluför det heterosexuella moderskapet (dn.se 20/2). Jag är för ”kvinnors strukturella underordning” när jag inte förstår finessen i ”att frikoppla feminitet från kvinnokroppen och det föreskrivna heterosexuella begäret, för att därigenom undersöka dess subversiva potential”.
Det är en uppläxning jag tar med jämnmod, eftersom jag vet att ”frikopplad feminitet” är lika svår att sälja in i Rinkeby som i övriga världen – Maria vördas inte bara av 1,1 miljard katoliker utan även av alla grek- och ryskortodoxa. Genom att bortse från och moralisera över hela spektrumet av kvinnliga erfarenheter cementerar queerteorin klass-, etnicitets-, sexualitets- och generationsskillnader.
Det är utmärkt att denna ”feminism utan kvinnor” nu kommer ut i ljuset så att alla tänkande människor förstår vad som håller på att hända: en symbolisk förskjutning från historisk, komplex kvinnlighet till enklast tänkbara sampling av ”maskulin” feminitet och kvinnliga offerklichéer.
Maria Sveland längtar efter ett ”respektfullt samtal” (17/2) men vill inte samtala om sitt stridsrop: ”befria kvinnorna från moderskapet”. För mig innebär ”respekt” att ta varandras ord på allvar. Sveland gör motsatsen när hon raljerar över mig som ”sur minipåve” som bedriver ett ”sorgligt och obegripligt” generationskrig”. Men jag var inte ute efter någon viss åldergrupp när jag diagnosticerade kulturens tilltagande kvinnliga självhat. Queerteorin förespråkas av medelålders akademiker, och jag illustrerade även med uttalanden (om ”offret” Maria) av Kristina Lugn, som tillhör generationen före mig.
Det är problematiskt att vi har ett samhällsklimat som premierar traditionellt man-
liga, anti-kvinnliga beteenden. I Svelands ”Bitterfittan” utbrister huvudpersonen ”Jag vill också vara man!”. Med risk för att, i gott sällskap av jungfru Maria, förpassas till historiens sophög vidhåller jag att Sverige nu upplever en backlash jämfört med 1970-talsfeminismens stolta Kvinnokamp.