För ett antal år sedan framförde Göran Greider förslaget att en särskild skatt på fett borde införas av folkhälsoskäl. Liknande förslag har sedan dess dykt upp i den svenska debatten ett flertal gånger. Debatten har stimulerats av Morgan Spurlocks film "Supersize me" samt otaliga larmrapporter om fetmaepidemier och stigande ohälsa.

Motivet för att införa skatt på fett och socker är naturligtvis att få oss att äta nyttigare mat. Men kan inte folk ta ansvar för sin hälsa på egen hand? Behöver verkligen staten skydda oss från oss själva i folkhälsans namn? I dagarna anordnar Ekonomiska rådet en konferens med några av världens ledande nationalekonomer på plats för att diskutera dessa och liknande frågor. Temat ­för konferensen är "Frihet eller folkhälsa?" och den avslutande paneldiskussionen kommer att handla om just en eventuell skatt på fett och socker.

Men hur kommer det sig att världsledande nationalekonomer träffas i Stockholm för att diskutera en skatt på fett och socker? Hur kom nationalekonomerna i kapp Göran Greider?

Vän av ordning undrar kanske vad nationalekonomer har att säga om skatter på fett och socker förutom att de skulle innebära ett extra tillskott till statens budget. Nationalekonomin är dock ­betydligt bredare än vad namnet antyder. Det finns i dag inga tydliga gränser mellan olika samhällsvetenskaper - att döma av innehålls­förteckningar i till exempel nationalekonomiska och sociologiska tidskrifter är det svårt att ämnesmässigt skilja disciplinerna åt.

Nationalekonomer har mer att säga om en skatt på fett och socker än man först kanske kan tro.
Ett pragmatiskt skäl till att just nationalekonomernas syn på saken förtjänar uppmärksamhet är
att nationalekonomin har och har haft ett stort
in­flytande på politiken - i Sverige förmodligen mer än i många andra länder. Om Göran Greider får eldunderstöd från en nationalekonomisk
professor från Harvard kommer politikerna att lyssna.

Nationalekonomer har traditionellt utgått från den i huvudsak liberala utgångspunkten att människor gör fria och rationella val och att människors handlingar bestäms av deras vilja ­eller preferenser. Det man gör gör man därför att man vill det. Som teoretisk utgångspunkt kan det tyckas rimligt men det ställer till problem när man vill studera tvångsmässiga beteenden, som olika former av beroenden.

Strävan efter att förklara beteenden utifrån fria och rationella val har dock inte hindrat nationalekonomer från att studera till exempel drog­beroende. Den kände - och i många vänsterintellektuellas ögon ökände - Nobelpristagaren Gary Becker vid Chicagouniversitetet har utvecklat en modell för drogberoende. Hans utgångspunkt är att mänskligt drogberoende är ett resultat av ett rationellt beslut. Det kan tyckas som en absurd utgångspunkt för att studera beroende, men någon grad av rationalitet ligger bakom även sådana beslut. Till exempel reagerar cigarrettrökare på prisförändringar och man har till och med lyckats visa att rökare anpassar sin rökning i förhållande till förväntade framtida prisökningar - om priset på cigarretter förväntas stiga röker de mindre
redan i dag för att minska det framtida röksuget.

Den här typen av rationellt och förutseende beteende ger givetvis inte en fullständig bild av vad tobaksrökning innebär. Att vara beroende betyder ju till någon del att göra något man inte riktigt vill. Många av oss har säkert känt sig lika frestade som Odysseus när han lockades av sirenernas sång då vi erbjuds ännu en öl efter alltför många eller känner doften av nybakad pizza. Men det finns nästan lika många finurliga sätt att undvika frestelser som det finns frestelser. Till exempel kan man undvika rökiga krogar, ta omvägar förbi pizzerian eller ta det säkra för det osäkra och likt Odysseus binda sig själv vid masten:

"[I]fall du har lust, kan du lyssna på dem, men låt då/först din besättning binda dig hårt till händer och fötter,/stående upprätt vid mastens fot, med kraftiga skeppståg;/sen kan du höra sirenerna tryggt och njuta av sången./Skulle du tigga och be och befalla männen att lossa/repen, då får de surra dig fast ännu hårdare bara."

("Odysséen", tolfte sången, rad 49-54 i Ingvar Björkesons tolkning.)

I slutet av 1990-talet närmast exploderade nationalekonomers intresse för den här typen av självkontrollsproblem. Några framstående amerikanska nationalekonomer lyckades övertyga skrået om att människors vilja inte är konsekvent över tid. Vem har inte sagt att fönstren skall putsas till helgen, men när helgen väl kommer skjutit på fönsterputsningen till nästa helg? Den typen av beteende förklarar nationalekonomer utifrån begreppet tidsinkonsistenta preferenser. Det man i dag tycker sig vilja göra i morgon, kommer man när morgondagen väl infaller att skjuta på tills i övermorgon.

Att människors vilja inte är konsekvent över tid kan motivera paternalistiska ingrepp såsom tobaks- och alkoholskatter, obligatoriskt pensionssparande och kanske skatter på fett och socker, men exakt vilka politiska åtgärder som skall vidtas är inte helt uppenbart. Tänk dig att du befinner dig på krogen och någon bjuder dig på ännu en öl, men att du av någon anledning avstår från att dricka den - kanske för att krogens öppettider är reglerade. Det innebär å ena sidan att tråkmånsen i dig mår bättre på söndagen, å andra sidan att festprissen i dig kanske mår sämre på lördagskvällen. På lördagskvällen ville du dricka den sista ölen, men på söndagsmorgonen är du glad att du inte gjorde det. Vilket av dina jag skall vi lyssna till och utforma politiken efter? Skall politikerna lyssna till ditt förnuftiga söndagsjag eller ditt impulsiva lördagsjag? Eller skall staten låta bli att lägga sig i dina eventuella självkontrollsproblem - om du vill kan du ju försöka binda dig vid masten på egen hand?

Att göra något som man egentligen inte vill eller som man senare kommer att ångra behöver inte handla om att ens vilja är inkonsekvent över tid. Det kan ju också handla om att man upp­lever ett socialt tvång eller att förnuftet helt sätts ur spel av alltför starka begär. Denna insikt har drivit nationalekonomer än längre bort från det traditionella antagandet att människor bara gör sådant de vill eller som man senare kommer att ångra behöver inte handla om att ens vilja är inkonsekvent över tid. Det kan ju också handla om att man upp­lever ett socialt tvång eller att förnuftet helt sätts ur spel av alltför starka begär. Denna insikt har drivit nationalekonomer än längre bort från det traditionella antagandet att människor bara gör sådant de vill.

I ett av de senaste numren av den mest ansedda nationalekonomiska tidskriften, ­American Economic Review, utvecklar två ekonomer vid Stanforduniversitetet en modell för beroende som ligger betydligt närmare medicinsk forskning än traditionell nationalekonomi. De utgår från att det ibland är ett misstag när man röker en cigarrett eller tar ett glas, och att beroendeframkallande ämnen gör vissa frestelser så starka att ens förnuft inte har någon möjlighet att fatta ett rationellt beslut.

På ett liknande sätt utgår en artikel med den slående titeln "The McDonald’s equilibrium" från att vi är programmerade att äta så mycket fett och socker som möjligt, vilket gör oss synnerligen missanpassade för det moderna samhället med dess ständiga tillgång till billigt fett och socker. Företag är inte sena att utnyttja denna mänskliga svaghet vilket resulterar i att fett och socker görs än mer tillgängligt och förpackas på än mer bedrägliga sätt. Det senaste i raden av exempel på detta är de automater med chips, godis och läsk som numera finns på nästan varenda tunnelbaneperrong i Stockholm.

Frågan om en särskild skatt på fett och socker är alltså både teoretiskt intressant och ideologiskt laddad.

Den teoretiska frågan handlar om vad som ­bestämmer vår konsumtion av fett och socker.
Gör vi en rationell riskkalkyl när vi beställer
supersize på McDonald’s, eller handlar det snarare om att vår vilja förändras över tid? Eller sätts helt enkelt förnuftet ur spel när vi känner doften av grillade hamburgare och fettångor från fritösen?

Om den stigande fetman är ett resultat av rationella val är det enda som skulle kunna motivera politiska åt­gärder risken för att samhällets vårdkostnader kommer att skjuta i höjden, eller att vi inte har tillräckligt med information om maten vi köper för att kunna göra rationella val. Tror man snarare att det handlar om att förnuftiga människors val är inkonsekventa över tid, ja då skulle förstås en skatt på fett och socker, eller subventionering av nyttig mat, kunna vara en framkomlig väg. Handlar det däremot om att vårt förnuft sätts ur spel av alltför starka frestelser blir det snarare fråga om att begränsa utbudet. Ett första steg skulle kunna vara att slänga ut godis­automaterna från tunnelbaneperrongerna, men det skulle också kunna handla om krav på reklamens utformning eller förbud mot doftmarknadsföring (som lyckligtvis ännu inte är särskilt välutvecklad).

Den ideologiska frågan handlar om huruvida människor ska lämnas att ta hand om sig själva eller om politikerna skall styra oss till ett bättre liv. Sätts friheten eller folkhälsan i första rummet? Det är ingen slump att socialdemokraten Göran Greider förespråkar en skatt på fett och att ledarskribenten på Svenska Dagbladet Per Ericson upprört argumenterar emot under rubriken "Hellre skräpmat än barkbröd". Den ideologiska dimensionen skär också rakt in i nationalekonomin. Nationalekonomer anklagas ofta för att dra liberalt vinklade slutsatser, vilket i den mån det är sant troligen beror på att många av national­ekonomins traditionella utgångspunkter sammanfaller med en liberal människosyn. Det är svårt att förutsäga hur de senaste årens teoretiska utveckling kommer att påverka nationalekonomin, men den gör det hur som helst svårare att argumentera för att nationalekonomin är ideologisk.

Debatten om huruvida staten bör skydda oss från oss själva i folkhälsans namn lär fortsätta länge till, men i avvaktan på eventuella politiska åtgärder finns det inte mycket annat att göra än att öva sig i självkontroll. Ställ dig utanför en pizzeria och frestas av den underbara doften utan att gå in, öva dig i att byta krispiga pommes frites mot fabriksskalade minimorötter eller varför inte pröva att bara dricka en öl nästa gång du går ut?