Då man lyssnar till inläggen i fråga om fildelning grips man av sympati - för båda sidor! Å ena sidan finns den behjärtansvärda synpunkten att konstnärliga utövare bör få betalt för vad de gör. Å andra sidan finns den lika behjärtansvärda omsorgen om vår personliga integritet. Det tycks ju vara omöjligt att försvara upphovsrätten på nätet utan grava intrång i vår mest intima kommunikation.

Betyder det att problemet är olösligt? Jag tror inte det. Häromdagen efterlystes på denna sida en ny filosofisk grund att stå på i frågan. Men det finns redan en lösning som tillgodoser båda sidornas önskemål. Den är i själva verket uppenbar. Enda skälet till att den inte diskuteras är tidsandan. Den är inte på modet. Lösningen stavas nämligen socialism.

I själva verket tillämpar vi denna lösning på flera områden redan. Också tryckt material kopieras. Det innebär inte att upphovsmännen blir utan ersättning. En uppskattning företas, av olika instanser i vårt samhälle, av ungefär hur mycket en viss författare blivit kopierad. Pengar tas in - och delas ut till författarna i form av stipendier. Något liknande sker då böcker lånas ut på bibliotek. En bibliotekspeng utbetalas till författarna med stöd av en grov uppskattning av hur mycket deras verk blivit utlånade. Visst borde systemet kunna utsträckas också till nätet.

Vi skulle i så fall få ut hela fördelen av nya medier. Många mellanled skulle elimineras. Producenten kunde i många fall vända sig direkt till konsumenten av kulturella produkter. Dessa produkter skulle sprida sig som ringar på vattnet. En myndighet gör uppskattningar av den ungefärliga omfattningen av nedladdning och användning av respektive verk.

Också en konstnärlig bedömning sker rimligen. Med hjälp av skatter samlas nödvändiga medel in, och fördelas enligt en lämplig algoritm, där popularitet vägs mot kvalitet, på det sätt som demokratiska instanser har fastställt.

Nätet är globalt, invänder kanske någon. Nå, då får vi inrätta en global beskattning för ändamålet.