Jag ångrar delvis att jag använde "Förortsungar" som exempel på en film med fördomsfull syn på arbetarklassen (DN 20/6). När Lena Hanno Clyne (DN 25/6) försvarar filmen för hon sympatiska resonemang om klassperspektiv och mellanskiktets (klassblinda) agendor. Hon låter som någon jag skulle vilja samarbeta med om jag skrev film. Men problemet kvarstår. Förortsungars vuxna persongalleri är stereotypt: en excentrisk alkoholist (finne), en glad lirare i matbutiken (invandrare), en drömmande slacker (hårdrockare) och så vidare.

Att alla, utom bittra Maggan, har gott hjärta likställer Lena Hanno Clyne med att "skildras positivt och sammansatt". Jag kan sätta mitt artikelarvode på att persongalleriet skulle vara betydligt mindre socialt förenklat om miljön var mellanskiktets. Men när det gäller arbetarklassen behöver man inte anstränga sig.

Barnen i "Förortsungar" är undantaget. I min förra artikel borde jag ha framhållit att de skildras som socialt tillhörande och fullödiga individer.

Skulle filmen bli sämre om de vuxna gavs samma möjligheter? Nej, men valet vilar på en återkommande uppfattning om "bred film". Lena Hanno Clyne skriver att "filmen som bred konstart bygger på ett visst mått av typisering och social förenkling". Med andra ord: den "breda" publiken lämnas oförstående om den inte matas med stereotyper.

Lena Hanno Clyne talar som filmbranschen i stort där komplexitet och fördjupning förknippas med smal film för mellanskiktet, och massan får hålla till godo med vinstnyttiga förenklingar. Med andra ord: fördomar om sin publik, fördomar om sina karaktärer, fördomar om alla utom sig själva.

Den svenska filmbranschen är institutionaliserat ojämlik, därför havererar goda intentioner. Tusen maktutredningar kommer inte att förändra detta. Alltså upprepar jag frågan: hur skapar vi motbilder? Drömmarna ser inte lika ut för en Margaretha i Djursholm och Maggan i Förortsungar; allmänmänsklighet är mellanskiktets narcissistiska dröm.

Maggan är bitter. Jag vill höra henne berätta varför.