Sannfinländarnas succéval har orsakat politiskt kaos i Finland. Som vanligt när ett högerpopulistiskt parti gör entré med dunder och brak orsakar det en yrvaken chockreaktion.
Varje gång ekar samma frågor. Hur gick det till? Varifrån kommer väljarna? Hur kunde det ske? Frågorna präglas av en naiv historielöshet.
Högerpopulismen betraktas alltid som något nytt, något främmande. En smitta som dragit in över landet. Nu ser vi det hända igen.
Det finns många förklaringar till att den folklige Timo Soini lyckats så väl. Men i försöket att förstå landets politiska vindkantring är det en sak som glöms bort.
Sannfinländarna är inget nytt parti. Framför allt är den finska populismen inget nytt fenomen.
I slutet av 1960-talet tog Veikko Vennamo plats som finsk politiks badboy. Hans parti, Finska landsbygdspartiet, skakade om det politiska livet med en effektiv populism. I valet 1968 lockade partiet hela 11,3 procent av väljarnas röster. Finska landsbygdspartiet ställde sig på den lille mannens sida. Men en nationalistisk framtoning lockade man landets småbönder i en revolt mot makten. Partiet tappade så småningom sin attraktionskraft och gick 1995 i konkurs. Ur resterna bildades Sannfinländarna. Nu skördar partiet den mark som dess bonderomantiska föregångare plöjde.
Givetvis finns det saker som skiljer Sannfinländarna från de tidiga finska populisterna. Tiden är en annan. I dag har EU-motståndet fogats i den populistiska jargongen. Och den folkliga kritiken mot makten kläs i andra ord.
Men retoriken går hem, inte bara för att den träffar väljarna rätt i stunden, utan också för att den känns igen. Sannfinländarnas tal om det finska, om den lille mannens kamp mot makten, har en lång tradition. Timo Soini har dessutom lyckats formulera ett budskap som går hem både på landsbygden och i städernas förorter.
Det finns ytterligare en fråga som skiljer Sannfinländarna från sina föregångare – invandringsmotståndet. Europas högerpopulistiska partier kommer i grova drag från tre håll. De nya antimuslimska partierna föds ur liberala och konservativa kretsar, vissa av partierna har sin historia i Europas övervintrade fascism och andra har kombinerat populistisk nyliberalism med främlingsfientlighet.
Sannfinländarna tillhör inte någon av partifamiljerna.
Den finska populistiska traditionen började tidigt. Men när resten av Europas högerpopulister sög upp invandringsmotståndet stod Finland bredvid. De fick aldrig sitt Ny demokrati eller Framstegsparti.
De har i stället, drygt två decennier senare, fått Sannfinländarna.
Sannfinländarna använder nu samma framgångsrecept som Bert och Ian i början av 1990-talet. Partiet kombinerar en folklig populism med en tydlig invandrarfientlig retorik.
Skillnaden är att dagens ekonomiska läge inte ger utrymme för förenklade krav på avregleringar och mindre statligt inflytande. Tvärtom ska välfärden stärkas. Åtminstone för dem som uppfattas som finländare.
Sannfinländarnas framgångar beror på många faktorer. Invandrarfientligheten är en av dem. Finland har upplevt ett hårdnande tonläge i invandringsdebatten och Sannfinländarna har inte varit sena att utnyttja läget. Hur viktig frågan i slutändan var för partiets väljare återstår att se. Men en sak vet vi. Timo Soini leder ett parti som blivit samlingspunkten för finsk högerextremism. Där finns kandidater som anser att den historiska bilden av Förintelsen är grovt överdriven. Bland partiets företrädare finns personer med kopplingar till den högerextrema gruppen Suomen Sisu, som för fem år sedan deltog på en nazistisk festival i Sverige.
Finländska medier frågar sig nu hur det finska politiska klimatet kommer att förändras. Svaret ligger i mediernas och de andra partiernas händer. Det är de som avgör om Timo Soinis förenklade förklaringar bemöts eller inte.
Trots alla frågor som nu surrar vet vi en sak. Sannfinländarna må vara en udda fågel i den högerpopulistiska familjen. Men en sak delar partiet med sina likasinnade.
Det egna ska skyddas mot den andre.
Någon är alltid syndabock.