Det finns en fråga som jag tror alla danskar ställt sig när de som barn för första gången hörde H C Andersens skrämmande saga om den lilla flickan med svavelstickorna. För skrämmande är den ju. En liten flicka med nakna fötter fryser ihjäl i snön på gatan medan den varma kakelugnen dånar i vardagsrummen där en hel nation äter julmiddag, ljusen strålar i julgranen och man sätter kniven och gaffeln i den feta gåsen.
Frågan vi ställt oss är självklart om ett samhälle som utövade en sådan hjärtlöshet över huvud taget kunde kallas ett samhälle.
Jag tror att alla politiker som de senaste 150 åren har känt sig kallade att delta i uppbyggnaden av det danska samhället medvetet eller omedvetet haft H C Andersens saga som måttstock för framsteget. Ju längre vi rörde oss bort från den frusna gata där en liten flicka kunde frysa ihjäl inför allas ögon, desto längre hade vi nått i anständighetens riktning.
Men nu är den här igen, den syn vi trodde att vi lämnat bakom oss för alltid. Nu fryser hon återigen till döds inför våra ögon.
Jo, visst finns det värmeelement på flyktingförläggningarna, och solen skiner även i Irak. Ingen av de 282 irakiska asylsökande som nu ska tvångsförvisas kommer att dö av dansk vinterkyla. Det är ett annat slags köld som ska få blodet i deras ådror att stanna och krama hjärtat på dem tills de ger upp. Det är den själsliga kyla som utgår från oss. De dör mitt i en snödriva som heter Danmark.
De kom från ett helvete, och vi bjöd in dem till ettt nytt, flyktingförläggningarna, där de har tillbringat en tid som motsvarar ett och ett halvt världskrig bakom murar, staket och obarmärtigt stängda dörrar. Med alla upptänkliga administrativa regler har dessa på en gång sköra och modiga människor som tvingats fly för att de trotsat en enväldig diktator förhindrats att hitta en ny växtplats i stället för den de mist.
I övermått har läkare och psykologer belagt den ödeläggande verkan isoleringen från ett aktivt liv har på människor. Det är inget vi inte känner till. Vi vet allt om det. I medierna kan vi i detalj följa den dagliga nedbrytningen av våra avvisade gäster. Reportagen från flyktingförläggningarna är ett lika regelbundet fenomen som väderrapporten, men här är det inte från Jylland med omgivande öar det rapporteras. Det är en rapport från helvetet, om de alltid ovälkomna flyktingarna i den danska folksjälens Sibirien.
Det fruktansvärda är att i ett land där en hel omsorgsindustri står beredd om en dansk får minsta rispa på själen väcker dessa rapporter inte vårt medlidande eller slumrande omsorgskänsla, de vållar inte ens någon oro i det nationella samvetet.
Det motsatta tycks hända. Vi förhärdar oss. Det är som ett uthållighetsprov som vi triumferande utstår inför åsynen av andras elände. Det är som om vi gläder oss över vår egen hårdhet och de signaler den sänder.
Hit ska ni inte komma om ni vill bort från helvetet, säger vi till all världens flyktingar. För här väntar bara en ny version av helvetet.
När de irakiska flyktingarna kom hit för sju åtta år sedan var de på flykt från en diktator vars regim även vi betraktade som livsfarlig för varje anständig människa. Men vi behandlade dem inte som allierade. I en helt obegriplig paradox förklarade vi i stället för dem att vi var beredda att skicka tillbaka dem till just den regim vi ansåg så omänsklig att vi fann det nödvändigt att invadera landet och offra danska soldaters liv för att förbättra det.
Så föll diktatorn Saddam Hussein, och tack vare en enastående dilettantisk invasion gick Irak mot upplösning i ett blodigt kaos.
Nu hör vi att det råder fred och inte längre är någon fara. Men det är en falsk fred som härskar. Vapnen har tystnat enbart där den ena religiösa milisen slutgiltigt har segrat över den andra, eller där en skör vapenvila råder. Grannar lever i fred med varandra för att de blodiga etniska och religiösa utrensningarna har nått sitt mål, och alla som tillhört en avvikande trosriktning har fördrivits.
Kvinnorna som en gång hörde till Mellanösterns mest välutbildade har sänts i exil bakom slöjan. Den irakiska regeringen mottar sina diktat av samma iranska ayatollor vilkas predikstolar i dessa dagar vacklar under ett massivt folkligt uppror. I Basra härskar talibanliknande förhållanden, och i sunni-triangeln mitt i Irak regerar oinskränkt en tungt beväpnad milis av Saddam Hussein-anhängare.
I Iraks grannland lever två miljoner flyktingar. I likhet med sina landsmän i Danmark vägrar de att återvända hem. De vet något som vi vägrar inse. De vet att vår mission slagit fel, och att Irak inte längre existerar. I stället finns det ett Shia-land, ett Sunniland, ett Kurdistan, och om de två miljonerna och om deras 282 landsmän i Danmark återvänder hem kommer de flesta av dem att upptäcka att det enda som väntar dem är en ny flykt eller den död de som enträget ber oss att inte skicka hem dem till.
Irak existerar inte längre som en sammanhängande nation. De två miljoner tvåhundraåttiotvå flyktingarna är inte längre irakier. De är sunniter eller shiiter eller kurder, och den skillnaden avgör om de ska leva eller dö.
Det är den förgiftade gåva vi givit dem, inslagen i lögnen om demokrati. De asylsökande är de verkliga vittnena till vårt tragiska nederlag. I deras bön om att inte returneras till det helvete på vilket det också står Made in Denmark, ser vi domen över vårt självbedrägliga uppdrag på demokratins vägnar. Flyktingarna tror inte på oss när vi berättar för dem hur stor succé vi gjort i deras land, och det har de heller inga skäl till. Det är vittnena mot oss själva som vi nu utvisar från rättssalen. Här ska inte fällas någon dom.
Jag läser att en majoritet av befolkningen står bakom utvisningen. Jag vägrar att erkänna denna förhärdning. Jag ser självförakt i den. Det är som om vi danskar börjat hata det bästa i oss själva och vår historia.
En gång stod vi enade och hjälpte med fara för vårt eget liv de förföljda judarna till Sverige. Jag vill inte överge tron på att andan från oktober 1943 ännu lever i oss. Den här gången behöver vi inte försätta oss själva i livsfara om vi erbjuder irakierna att stanna och med tiden ger dem möjligheten till ett liv.
Gör vi det inte kommer vi på allvar att avslöja hur litet land vi har blivit: litet i generositet, litet i öppenhet, förtjänster, omsorg och ansvarskänsla. Ett land väljer själv hur stort det vill vara. Och jag vägrar att tro det: så små är vi inte i Danmark.
Låt denna fråga bli en vändpunkt – låt oss bevisa att Danmark, oavsett hur få kvadratkilometer vi har till vårt förfogande, ännu är ett stort land.
Översättning från danska: Lars Linder