FN-staten och de sju rövarna

En dag i december tystnar telefonen hos fru Hisari. "Ni får väl betala räkningen", svarar mannen hos telebolaget. Men det är inte min räkning, förklarar fru Hisari. Den är herr Trutschlers, som hyrde hennes hus. Jo Trutschler, det vet väl alla vem det är.

Herr Jo Trutschler är välkänd i Kosovo. Han är högste chef för energibolaget KEK, ständigt omskrivet för sina strömavbrott. Telebolaget kontaktar herr Trutschler. "Det är inte min räkning", låter han hälsa. "Men ni har bott hos fru Hisari och samtalen är till Tyskland." "Det vet jag inget om." Inte ens när tjänstemannen visar att samtalen gick till Trutschlers hemnummer i Bochum låter sig denne bevekas. Han tänker inte betala, och basta.

Fru Hisari är 70 år gammal, änka, har ingen inkomst. Jag har inte kunnat fastställa exakt vad Jo Trutschler har i lön när detta händer, men det är över 200.000 kronor i månaden. Av biståndspengar. Sida understöder företaget där han är styrelseordförande, EU betalar hans lön, allt under FN:s ledning som kommit till Kosovo för att garantera rättvisa, säkerhet och mänskliga rättigheter.

Så därför ger fru Hisari inte upp. Hon skriver till FN. Tyvärr, får hon till svar, FN tar inget ansvar för biståndsfolkets privata affärer. Då klagar fru Hisari på tysken hos domstolen i Pristina. Hon har föga val, telenotan är på 6.900 D-mark, halvannan albansk årslön.

Tyvärr, svarar domstolen, vi har ingen domsrätt över herr Trutschler. Han arbetar nämligen åt FN och åtnjuter därför immunitet i Kosovo. Så han kan smita från räkningar ostraffat? Jo, det verkar så ... nej, förresten, immunitet kan upphävas. Av Kofi Annan. Men inte tror väl fru Hisari att man besvärar honom för en räkning?

Detta hände 2001. År 2007 är FN på väg att lämna Kosovo. Missionen att bygga en rättsstat anses så gott som avslutad. Kofi Annan har lämnat sitt uppdrag. Fru Hisaris telefon är fortfarande avstängd. Hon själv tror numera att FN är ett rövarband.

Jag har funnit att fru Hisaris erfarenhet av FN delas av många. Det kan förklara varför ungdomar spänner plastband med "Brottsplats - får ej beträdas" kring FN-huset. Källan till deras bitterhet skall jag skildra i nästa artikel. Men låt oss först följa herr Trutschler ett stycke till.

Han har ett par FN-chefer över sig. Viceguvernören av Kosovo Andy Bearpark, till exempel. Bryr han sig inte om FN:s anseende? När tysken skämmer ut missionen (Hisaris räkning blir en följetong i pressen), varför tvingar man honom inte att betala? Eller överväger om han är rätt person att hantera biståndsmiljarder?

Ja, varför? Med facit i hand kan man tycka ett en åklagare borde besvara den frågan. Två år senare lämnar nämligen Jo Trutschler Kosovo. Och med honom 4,3 miljoner dollar, överförda till hans skalbolag i Gibraltar.

När FN:s revisorer i New York (Oios) försöker rekonstruera vad som hänt finner de att den man som i två års tid lett Kosovos mest krisdrabbade företag saknade kompetens för uppdraget. Hans meritförteckning var förfalskad. Han var inte ingenjör. Eller ekonom. Hade inte studerat i Boston och Florida eller doktorerat i Aachen. Inte heller hade han tioårig erfarenhet som företagare. (Hur hade han kunnat hinna detta, blott 33 år gammal?) Jo Trutschler var en tysk småsvindlare med ett par brevlådeföretag.

Vill man förstå varför Kosovo efter sju års FN-styre och hundratalet biståndsmiljarder är i så bedrövligt skick bör man studera detaljerna kring Trutschleraffären. Hur fick han jobbet? Oios finner att ingen granskade hans meriter. Varför inte? Oios svarar inte på den frågan.

Men FN:s revisorer upptäcker att Trutschler betalat en rundlig summa till sin efterträdare. Som denne FN-man från Kanada tog emot. Han kan inte förklara den märkliga affären. Det var en privat gåva, svarar han när revisorerna plötsligt ställer frågor. Verkligen, 200000 dollar, för ingenting? Jo.. nej, det var så att herr Trutschler tyckte att hans dotter sjöng så vackert. Det var ett bidrag till hennes sångkarriär...

Låt oss stoppa filmen. FN har ännu inte hunnit avslöja tjuven herr Trutschler, men redan rekryterat en ny osannolik figur i hans ställe. Kan det vara ren tillfällighet?

När FN:s revisorer skall dra sina slutsatser lånar de ett uttryck från James Bond. Denne Trutschler, skriver de, hade av Unmik utrustats med en "license to steal". Ingen kontrollerade vad han gjorde, all normal granskning var satt ur spel, höga chefer hade närmast oinskränkt makt - men ställdes aldrig till svars.

Det var en alarmerande diagnos som utfärdades 2003 - och bekräftades strax därefter. De som anställde Trutschler kunde nämligen lämna FN-landet med goda vitsord och en mindre förmögenhet på fickan. Viceguvernören Andy Bearpark, som in i det sista underlät att ingripa mot tysken, fick rent av förtroendet att återuppbygga Irak.

Inte heller Jo Trutschler blev dömd i Kosovo. Att han alls fick ett straff var en ren sinkadus. Rättvisan i Tyskland slog klorna i honom när den upptäckte att han utgett sig för att vara doktor. Tysk doktor! För det illdådet och för övriga bedrägerier fick han 42 månaders fängelse.

Också Unmik blev rannsakat i denna dom. "Uppenbar avsaknad av kontrollmekanismer", står det, "lätt för folk utan meriter att få uppdrag som de inte skulle kunna få någon annanstans. Oftast räcker det att känna någon som känner någon, och så vidare..." Så med hänsyn till att öppen kista gör tjuven dristigare överväger rätten att döma Trutschler mildare.

"Den som inte lämnar Kosovo med fickorna fulla är antingen dum eller ett helgon", säger Y. "Kosovo är en avstjälpningsplats för slöa politiker och ett eldorado för tjuvar", säger X. "Somliga stjäl helt öppet, skamlösa som småbarn. Snart drar de väl ner byxorna och gör på gatan", säger N. "Jag har varit med om en del FN-missioner, men ingen så rutten", säger Z.

Dessa fyra kommer från olika länder och har (eller hade) centrala positioner inom Unmik. Men ingen hade bättre insyn än Marie Fucci, som år 2004 varit vd för Kosovo Trust Agency, moderföretaget för alla samhällsägda bolag.

"Mannen på gatan har det sämre i dag än innan västs diplomater kom hit med penningmängder som Kosovo aldrig skådat tidigare", säger Marie Fucci. "De som vunnit på biståndet är inte Kosovos folk utan maffior, en del lokala politiker samt en rad fega och inkompetenta internationella förvaltare." Fucci hävdar att mängder av skattepengar "har slösats på projekt som inte kom till för att hjälpa Kosovo utan för att göda Kosovos och FN:s nomenklatura". Hon berättar att hälften av hennes arbetstid gick åt till kontakter med olika institut för korruptionsbekämpning, "de flesta inte heller särskilt kompetenta". Tills hon blev persona non grata inom FN.

Marie Fucci klandrar FN. Men säger också att både EU och Usaid är medskyldiga till korruptionen, eftersom de sprätter i väg skattebetalarnas pengar utan att kontrollera hur de används.

"Korruption" är ett relativt begrepp. Först när jag själv grävt ned mig i konkreta fall började jag ana vidden av fördärvet. Jag kan inte förmedla den insikten genom att stapla flera adjektiv. Så hav tålamod. Här kommer "Berättelsen om de sju rövarna eller lika många metoder att plundra Kosovo". Några är redan kända, andra har jag spårat upp själv.

Den förste profitören kallar vi Bo Olsson. Han är av den modesta sorten, men desto vanligare. I hemlandet var han kanske en beskedlig tjänsteman. I Kosovo dyker han upp som internationell toppkonsult hos provinsens telebolag PTK. "Egentligen skulle det jobbet utlysas. Men jag kände en alban i Bangkok som kände den österrikiske chefen i Pristina", förklarar Bo Olsson. Och vad gjorde han i Kosovo? "Gav råd hur man skulle organisera ... och så hjälpte jag till att utforma anställningsannonser."

"Han var inte värd en tredjedel av sin lön", får jag höra på hans arbetsplats. Det kan jag tro. Den var på 110.000 kronor i månaden. Ja, just det. Den fastställdes av marodör nummer två:

Hon heter Lema Xhema. Hon tillhör den kategori lokala förmågor som FN placerat i ledningen för ett företag. Eftersom hon är albanska uppbär hon lokal direktörslön, 10.000 i månaden. Men inget hindrar henne från att städsla "personliga rådgivare" från utlandet för tio gånger så mycket. Hon hyr sig ett halvt dussin, berättar Olsson. Jag tror att läsaren redan gissat upplägget. Mycket riktigt: när både fru Xheme och herr Olsson hamnar i häktet (misstänkta för korruption) kan hon betala en halv miljon i borgen, med det kan inte han.

Hur många Olsson finns det i Kosovo? Inga-Britt Ahlenius, FN:s chefsrevisor i New York, har granskat hur FN anställer sitt folk. Mellan 2003 och 2005 sökte 403.792 personer 1.758 FN-tjänster. Det är 229 sökande till varje jobb. Enligt FN:s regler skall de meritprövas i flera omgångar. Närstudiet av en enda mission (i Sudan) visade att sex av tio anställdes på samma sätt som Bo Olsson: av någon de kände, utan meritprövning och utan att jobbet blivit utlyst.

Den tredje rövarsorten är besläktad med de förra, men fräckare. Man kunde säga - mer miljöanpassad. Han heter Gavin Jeffery och är vd för samma telebolag. Han går förbi sin ekonomichef och importerar på egen hand en bekant från London. Denne stannar i nio månader, spelar helst nätpoker, berättar kollegerna, men avnjuter 160.000 kronor per månad plus tjänstebil plus - ja, faktiskt - en extra summa för att kunna hyra en bil! (Jag trodde inte det var sant förrän jag själv såg kontraktet.) Är det ofint av mig att påminna om att dessa pengar hämtas från samma budget som skall understödja den miljon kosovarer som lever på åtta kronor om dagen?

Den fjärde rövartypen satsar på fetare byte och tar därför vissa risker. Som britten Roger Reynolds, också han FN-chef inom samma företag. Han hittar en partner som heter Norway Invest. Reynolds betalar ut tre miljoner till dess ägare Ove Johansen, som en utbetalning på ett utlovat kontrakt. Som är på över hundra miljoner ... Det heter att bolaget skall bygga ut nödtelefonin. Därefter tackar Reynolds FN för förtroendet och går över till den norska firman och en lön på 200.000 per månad - av Kosovos pengar som han själv beviljat.

Får man verkligen göra så, larmar Kosovos tidningar. Ja, det går bra, upplyser viceguvernören Andy Bearpark. Han ser ingen intressekonflikt.

Här är nog läge att lätta upp stämningen: Allt är inte illa i Kosovo, ty också i onda sagor finns det goda feer. I Kosovo talar de italienska och kör Alfa Romeo. Och sådan tur, denna gång hinner de fram i tid. En morgon stannar två svarta bilar utanför Norway Invest och åtta sorgsna individer stiger ut. Det tar dem (poliserna från Guardia di Finanza) någon timme att upptäcka att direktör Johansen, som i ett års tid förhandlat om jättekontrakt med FN, inte ens får lov att driva en korvkiosk i Oslo. Han är kriminell, har näringsförbud, 9 miljoner i skulder och 45 kronor i utmätningsbara tillgångar. Exit Johansen. (Men de tre miljonerna får Kosovo aldrig tillbaka.)

"När korruptionen är sexsiffrig (i euro) är den lokal. När den blir sjusiffrig är FN självt inblandat", hävdar Albin Kurti, ledaren för ungdomsrörelsen Vetëvendosje, som hotar att driva FN ut ur Kosovo. Dessvärre har han rätt. Här ger till exempel FN i uppdrag åt det irländska företaget ESB International att avhjälpa Kosovos makabra energiproblem: Elbolaget KEK förlorar 700 miljoner om året, levererar fem till sex strömavbrott om dagen och lyckas bara ta betalt för vartannat kilowatt. Irländarna stannar i tre år, inkasserar 100 miljoner i konsultarvoden och lämnar KEK i ungefär samma skick som de fann det. Nej, Kosovo kan inte klaga. I det hemliga kontraktet stod ingenting om att ESBI måste prestera. De fick betalt för att ... vara där.

"Detta avtal är trolöshet mot huvudman", säger en jurist. Huvudmannen är Kosovos folk, anser han. Och den trolöse är Förenta nationerna, som först slöt och sedan förlängde detta kontrakt, mot de inföddas protester. Min vän juristen är en melankolisk man. Han drömmer om att en dag få se två svarta Alfa Romeo utanför FN:s högkvarter. Men han vet att det aldrig kommer att hända.

Inte heller, tänker jag, kommer Islands regering någonsin ställas till svars. "Islänningarna plundrar flygplatsen", larmar en FN-ekonom i ett brev till OLAF (Europeiska byrån för bedrägeribekämpning). Ja, det gör de, men med FN-chefernas goda minne.

Det har hetat att det var av ren välgörenhet som Islands luftfartsverk (ICAA) åtog sig att hantera flygplatsen i Pristina.

Någon måste nämligen göra det. Kosovo är ingen stat, får inte driva internationell flygplats. Alltså lånar ICAA ut sin licens och skall även finslipa arbetsrutiner, övervaka verksamheten och uppgradera flygfältet, så det blir godkänt. Så vänligt, så solidariskt... Men efter en tid börjar kosovarer undra varför välgörarna aldrig blir klara. Hur lång tid kan det ta att resa ett staket runt flygplatsen? Sex månader? Efter tre år har man inte lyckats.

Vad kosovarer inte vet är att islänningarna saknar skäl till brådska. De har redan lyft nära 150 miljoner i traktamenten och konsultarvoden. Och mer lär det bli. (Beloppet motsvarar en fjärdedel av landets vårdutgifter.) I det hemliga kontraktet som FN slutit med Island framgick inte när ICAA skall fullfölja uppdraget. Det bara förlängdes ett år i taget. Därtill brandskattar Island alla upphandlingar. Varje gång flygplatsen beställer ett datasystem eller en konsult rasslar det in 15 procent i Reykjavik.

En gång i tiden var världen mer välordnad. Italienare ansågs korrupta, skandinaver stod för ärlighet. Men i Kosovo är "the Viking maffia" numera ett begrepp för danska, norska och isländska profitörer. Som man ber till Allah att de omutliga italienarna skall sätta dit.

Den främste rövaren i Kosovos svarta saga är inte heller som den borde vara. Den är en demokratisk stat. Frankrike, under socialisten Lionel Jospin.

Så fort det står klart sommaren 1999 att FN skall ingripa i Kosovo och att en fransk minister (Bernard Kouchner) skall leda den aktionen, bildar regeringen en särskild kommitté, Mission interministérielle pour lEurope du Sud-Est (Miese). Uppdraget: att förhindra en upprepning av Bosnien. Den gången stod Frankrike för 17 procent av biståndet, men fick bara 5 procent tillbaka i order till franska företag. Nu skulle strömmarna vända.

Frankrike skall "ge med ena handen och ta tillbaka med den andra", fastslår kommittén. Men det är bråttom, man måste komma först till denna "bingomarknad" där "allt kan säljas dyrare, på grund av nöden". Franska storföretag får regeringens välsignelse att klä ut sina reservofficerare till Kfor-soldater, i akt och mening att inhägna revir och etablera "informella kontakter". Det gäller att skapa välvilja, så "man får inte tveka att emellanåt göra ett humanitärt handtag". (Ja, så står det faktiskt. Ibland äger franskan en avundsvärd klarhet.)

Miese ser till att utnyttja alla kanaler inom FN, EU och Världsbanken, på det att missionen gynnar franska företag. Det gäller att formulera hjälpbehovet på rätt sätt. (Inte som i Bosnien, där FN utlyste anbud på minröjning med hundar, utan hänsyn till att fransk militär röjer utan hund!)

Och se - vilken fantastisk succé. Efter tre år låg Frankrike på 13:e plats bland biståndsgivarna (långt efter Sverige), men hade tagit hem över 30 procent av alla Unmik-order! Låt oss se hur det kunde gå till.

När Bernard Kouchner landar i Kosovo sommaren 1999 har landet ingen telefoni. Tyska Siemens och franska Alcatel lämnar var sitt anbud. En panel av lokala experter väljer Siemens. Offerten är den billigaste och den är inte kolonial. Tyskarna erbjuder sig att för ett fast pris bygga ett nätverk åt Kosovo. Enligt det franska budet skulle nätverket förbli i franskt ägo och använda Monacos landsnummer.

Vad händer? Bernard Kouchner, Kosovos lagstiftare, regeringschef och domstolschef i en och samma person, ersätter den albanske teledirektören med en viss Pascal Copin och ger uppdraget till Alcatel. Det är det enda möjliga, hävdar denne Copin, ty endast Alcatel (i samarbete med Monaco Telecom), kan förse Kosovo, som ju inte är en stat, med ett riktnummer.

Facit: Sju år senare har Kosovo Europas sämsta och dyraste telefoni, konstaterar Europarådet. Men varje gång en kosovar lyfter luren klirrar det på franska och monegaskiska bankkonton. Det har blivit en del genom åren. Närmare en miljard, mer än Sveriges årliga bistånd till Kosovo.

Rätt bra betalt, får man säga, för lånet av ett landsnummer (0377) och en del rundtjänster. Men varför, undrar en svensk, som trodde att det var Kosovo han hjälpte och inte Frankrike, varför var det omöjligt för FN att ordna ett eget nummer åt Kosovo, när det är ett FN-organ (ITU), som utfärdar landsnumren? Kosovarerna ställde den frågan från början. Och år 2002 fick de ett svar. De hittade ett brev från FN-mannen Copin till ITU:s styrelse. Där han bad ITU att inte utfärda landsnummer för Kosovo.

Därefter försvann monsieur Copin från Pristina. Och nästa gång man fick syn på honom - quelle surprise - representerade han Alcatel, berättar Bedri Rama, på den tiden chef för telebolaget.

Bedri Rama har skrivit ett öppet brev till FN. Han ville veta hur han skall förklara för biståndsgivarna, som skänker pengar till Kosovos elementära behov, att Kosovos egna tillgångar samtidigt försvinner till Monaco. "Hur skall vi kunna förklara det för de arbetslösa, för lärare och läkare som lever på existensminimum?"

En omöjlig fråga. Om någon tycker att korruptionen i FN-landet antagit bisarra proportioner, bör han betänka att människan är ett djur som anpassar sig efter miljön. Dessa Trutschlers och Johansens ... ingen av dessa organismer hade kunnat fara fram som de gjorde om inte FN skapat en lämplig biotop. Men i Kosovo fick de ett privilegium som inte ens medeltidens monarker kunnat drömma om. Om detta handlar nästa artikel.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut