Folket bakom dubbla murar

Det pågår en kraftmätning i Palestina. al Quds-universitetets starkaste man ska koras. Inför en entusiastisk publik på utomhus-
arenan i Abu Dis utanför Jerusalem pressar muskelknuttar bågnande skivstänger i vädret. Häromåret var det nära att idrottsplatsen hamnade på fel sida om den mur Israel bygger på Västbanken, tvärs igenom städer, byar, åkrar. Tack vare universitetsrektorns internationella kontakter kunde arenan räddas.
En av domarna i styrketävlingen heter Fahed Abu al-Haj. Han är egentligen chef för museet strax intill: Abu Jihads fängelsemuseum.

Institutionen hade varit en egendomlig skapelse var som helst i världen. På ockuperat område, i sig en sorts fängelse, blir den en absurdistisk och väldigt platsspecifik konstinstallation. Porten är en gallergrind och gården pryds av en sten- och törnbeströdd stig till minne av via dolorosa och histo­riens första palestinska fånge: Jesus från Nasaret. Bredvid står en kopia av den mur vars original ringlar sig runt museet.

Själva byggnaden, finansierad av en Kuwaitbaserad stiftelse, sticker ut med sitt modernistiska formspråk. Enligt museichefen är arkitekturen inspirerad av den internationella fredssymbolen. Hans museologiska erfarenhet är av det praktiska slaget. al-Haj har suttit sammanlagt tolv år i israeliska fängelser. Han var bara sexton när han greps första gången 1978. Liksom för så många palestinier blev fängelset hans universitet. Det var där han lärde sig att läsa och skriva.

Sedan ockupationen inleddes 1967 har 800.000 palestinier suttit i israeliska fängelser. Det skänker fängelseerfarenheten en nationell dimension som gör den jämförbar med exilen. I stort sett varje palestinsk familj på ockuperat område har en eller flera medlemmar som suttit eller sitter i israeliskt fängel­se.

Fängelset är för palestinier vad folkhemmet var för svenskar. Så sett är Abu Jihads fängelsemu­seum en sorts Nationalmuseum.
För närvarande sitter omkring 11.500 palestinier i israeliska fängel­ser. 74 av dem har suttit längre än tjugo år. Här berättas om de 224 "martyrer" som hittills dött i israe­liska fängelser, och om de 76 olika former av tortyr som enligt uppgift praktiseras där. Här får ett rep i en monter påminna om avrättningsmetoden under den brittiska mandatperioden.

Ett helt våningsplan ägnas skapande i olika former: konsthantverk, bilder, textilier, berättelser, skulpturer. Den i särklass populäraste förebilden är Klippmoskén, som återges i ett otal material och storlekar.

I en monter visas brev med minimal skrift som smugglats ut i små hylsor instoppade i lämpliga kroppsöppningar. På översta våningen finns ett forskarrum med datorer, arkiv och bibliotek. Så småningom ska arkivet digitaliseras för att bli åtkomligt för studenter och forskare som själva har svårt att ta sig till museet på den av vägspärrar och checkpointar uppstyckade Västbanken.

Universitetsrektorn, som räddade idrottsplatsen från att hamna utan­för muren, kom också på idén om ett fängelsemuseum. Han heter Sari Nusseibeh och är något så ovanligt som en palestinsk dissident. Han kommer från en av Jerusalems äldsta och mest inflytelserika familjer och är utbildad vid några av västvärldens främsta universitet. När han på 1980-talet förespråkade den då kontroversiella tvåstatslösningen blev han misshandlad av radikala studenter. Några år senare fängslades han av de israeliska myndigheterna, anklagad för spioneri.

I början av 2000-talet var Nusseibeh högsta PLO-tjänsteman i Jerusalem. Tillsammans med Ami Ayalon, före detta chef för den israeliska säkerhetstjänsten, tog han 2002 initiativ till Folkets röst, som försökte skissera en hållbar överenskommelse mellan Israel och Palestina. Förslaget innebar bland annat återgång till 1967 års gränser, Jerusalem som delad huvudstad och ingen rätt för palestinska flyktingar att återvända.
Enbart det sistnämnda förslaget kan få vem som helst att betraktas som landsförrädare också i relativt måttfulla palestinska kretsar.

När jag träffar honom på al Quds-universitetets campus i Beit Hanina norr om Jerusalem understryker han vikten av en långsiktig politisk strategi. Den så kallade intifadan ler han ironiskt åt:

- Under den första intifadan mobiliserades hela det palestinska samhället. Alla var aktiva deltagare. I dag är de flesta resignerade åskådare. Folk i allmänhet är trötta på alltihop, trötta på politik, på USA och Europa och hela det så kallade internationella samfundet.

Enligt Nusseibeh har omvärlden inte bara misslyckats med sina fredsprocesser, den har genom sitt bistånd korrumperat det palestins­ka samhället. I synnerhet sedan USA och EU vägrade att tala med Hamas men fortsatte att skicka pengar med hjälp av olika mellanhänder. Det omskrutna internationella utvecklingssamarbetet ger Nusseibeh inte mycket för:

- Ingen underleverantör skulle finna sig i de krav som ställs på oss: vi får inte bara veta vad vi ska leverera utan också hur det ska framställas - fred, kärlek, god islam...

I jämförelse är bistånd från Kuwait "enkla pengar". Kuwaitierna betalade museibyggnaden, palestinierna fick själva fylla den med innehåll. Men, understryker Nusseibeh, Fängelsemuseet måste ses i sitt sammanhang:

- Det finns två andra museer på universitetsområdet i Abu Dis: interaktiva museer för matematik och naturvetenskap.

Besökarna får själva utforska matematikens och naturens lagar. Båda institutionerna är uppbyggda i nära samarbete med israeliska forskare. Sammantagna berättar de tre museerna om vår relation till Israel, som inte är entydig. För oss palestinier står Israel både för "the good, the bad and the ugly". Vår långsiktiga strategi måste syfta till samarbete snarare än konfrontation.

Rektor Nusseibeh ser historien som en läroprocess. Han anser att palestinierna har mycket att lära av, om och genom israelerna. Han talar om de två folken som sammanfjättrade vid varandra:

- Vill bara en simma drunknar bägge.
Så sett är Abu Jihads fängelsemuseum inte enbart ett monument över lidande och oförsonligt hat, utan en plats för undersökning, minne och reflektion. Men vem är al Quds-universitetets starkaste man? Här inne i museet är det tyst och folktomt. På sportarenan utanför jublar studenterna åt palestinsk muskelstyrka.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut