Hjälp, romanen är kidnappad! Hjälp, jag är en av kidnapparna!
Så tänkte jag när jag läste Jesper Högströms totalsågning av svensk romankonst i Expressen, sedan Ulrika Kärnborgs bifall i DN.
Märkligt att Högström och Kärnborg förfasas. Deras romansyn dominerar ju västvärlden totalt! Av alla romaner som kommer i min hand kännetecknas minst 90 procent av det prosaideal Högström och Kärnborg förfäktar: realism, "psykologiska" människoporträtt, samhällstillvänd intrig och inte minst ett språk som håller sig på mattan. Somliga är suveräna, andra kack och recenseras inte ens.
Resten kallar Kärnborg for stipendieprosa, medan Högström talar om författare med antingen för mycket hjärna, för mycket smetiga känslor eller så har de ett språk som är för mycket. Steve Sem-Sandberg har "hjärnan i en glasburk" och Björn Ranelid är en "emotionell jättebebis". Högström efterlyser mer av den lättsaltade hantverksprosa som passar alla munnar. Likaså Kärnborg. Hon vill ha mer pedagogiskt gestaltade moralproblem i intrigform. Som i fablernas värld, ty intrigen är det viktiga. Annars hittar inte romanen sina läsare, något som gör att både Högström och Kärnborg spår romanens undergång.
Jag älskar intriger. Men vad då hitta sina läsare? Hade Kafka prenumeranter?
Nej, detta är en journalistisk nyttosyn på romanen som bottnar i litteraturkritikens 1800-tal. Kritiken uppfanns av det borgerliga samhället när folk ville veta om litteraturen som skrevs var uppbygglig eller inte. Poesin bröt sig loss, med följden att den blev "obegriplig" och marginaliserad. I den marginalen skrev Gunnar Ekelöf och de andra. I dag anses Ekelöf någorlunda begriplig. Prosan är i princip kvar i sin bur.
Högström själv är en typisk svensk prosaist. Aldrig förr har nämligen så många journalister debuterat med romaner som på sistone. Välkomna! Ni är ofta bra! Men inte alla. Somliga av dessa romaner är - eller blir i mottagandet - inte mer än gödningsmedel i kulturjournalistikens ekosystem. De har ett uppenbart ämne, en politisk åsikt, ett eller två "psykologiska" människoporträtt samt ett språk hämtat ur skolböckerna. Det är som gjort för en kulturartikel och en liten debatt.
Eller ett inslag i ett litteraturprogram på teve. Därav att jag är en av kidnapparna. Men jag är en stolt kidnappare! Gödningsmedel är ren näring och att ha litteraturen som utgångspunkt för samhällsdebatt är livsviktigt, särskilt i en tid då vi fått en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok ("Sagan om ringen"). Men det kan bli för mycket nytta. All work and no play. Då blir litteraturen sekundär, medan det primära i stället blir vad litteraturen gör i samhällsdebatten. Precis som språket är sekundärt i Högströms estetik. Romankonst blir romandesign. Och där är vi nu. Jag gillar design, men saknar konsten.
Hade Kafka hetat Sven i förnamn och bott på Söder, hade han varit en typisk stipendieprosaist i Kärnborgs ögon, och Högström hade förmodligen kallat honom en hjärna i en glasburk. Det finns en tysk utgåva av Kafkas "Processen" som är horribel för att den är komplett. Inför originalutgåvan gjordes några små pyttiga strykningar som räddar hela rasket. I det kompletta manuset saknas nämligen tolkningsmöjligheter. Det visar sig att romanen faktiskt handlar om ett rättsfall och ingenting annat. Man blir, precis som när man läser Ian McEwan, intellektuellt imponerad, men knappast förundrad. Allt det som är mysteriet Kafka försvinner till formån för intrigens fullbordan.
Den kompletta romanen hade nog väckt rabalder i Prags domstolar om den kommit ut, fyllt dåtidens kultursidor, men sedan hade den glömts bort. Strykningarna gör att vi än i dag tolkar Kafka politiskt, jungiansk, existentiellt eller hur vi än vill.
Högström och Kärnborg är tvärsäkra på hur en roman ska se ut. Översätter man deras doktrin till poesi, borde alla poeter skriva som Tomas Tranströmer. Där har vi en hyfsat bred, hyfsat säljande superstilist med djupa människoporträtt och kristallklart språk.
Jag gillar verkligen Tranströmer. Han förundrar mig. Och även om Philip Roth inte är min couscous, tycker jag det är kul att han håller på. Men det nyttofärgade estetiska ideal Högström och Kärnborg finner i Roth och McEwan är en roman som går journalistikens ärende. En roman som passar journalistens bildningsgång, yrkesuppdrag, språk och intellekt. Med en sådan estetik kan framtidens romaner skrivas och recenseras av maskiner. Borta är förmågan att läsa form.
Ett exempel är det som Anna Hallberg påpekade i sin recension av Tom Malmquists diktsamling "sudden death". Hon noterade att vi har en hel generation unga manliga författare som problematiserar sin patriakala könsidentitet. Men ingen har sett deras ämne. Det är först när Ronnie Sandahl satte en titel på sin roman som är som en blinkande neonskylt ("Vi som aldrig sa hora") som poletten trillade ner och spaltmevterna kunde rullas ut. Varför? Jo, Niclas Nilsson, Jonas Brun och de andra var poeter, fjärran från lättsmält stilistik och övertydliga intriger. Man var tvungen att ge sig in i formen för att få ut ett innehåll som dessutom var nebulöst. Och det var det ju ingen som orkade.
Själv vet jag inte vad en roman är. Det var därför jag började skriva. När jag vet vad en roman är lägger jag av. Hade jag velat påverka min omgivning och nå ut till många läsare, hade jag blivit journalist. Och mitt estetiska ideal skiftar för varje bok. I vår till exempel vill jag helst vara en emotionell jättebebis med hjärnan i en glasburk under armen. Och mitt språk ska hela tiden ställa sig i vägen för vad jag vill säga. Tänk, vilken fantastisk roman det kunde bli!