För några år sedan träffade jag en nyandlig profet i Norditalien som hade rekonstruerat ett gemensamt mänskligt urspråk från tiden före den babyloniska förbistringen. Riktigt hur det såg ut och vilka metoder han använt i sin forskning var hemligt, tyvärr - och hemligheten var förstås poängen. Ett språk som alla kan förstå förmedlar knappast någon högre insikt.
Jag kan inte låta bli att tänka på det där när jag börjar läsa den tyske språkforskaren Harald Haarmanns nyutkomna "Weltgeschichte der Sprachen" (Språkens världshistoria) - en hisnande, komprimerad åktur genom den mänskliga språkutvecklingen, från apmänniskornas första gutturala interjektioner till våra dagars fragmenterade onlinespråk. Tanken på ett mänskligt urspråk har i alla tider lockat till spekulationer, och åtminstone sedan 1786, när William Jones påvisade sambanden mellan sanskrit och grekiska i en berömd föreläsning i Calcutta, har de dessutom haft något vetenskapligt över sig.
Och motsägelserna har alltid funnits där. Å ena sidan anspråken på universell giltighet; å den andra draget av exklusivitet, av vetenskapligt mysterium. Men hur stolliga och fantasifulla många av dessa "rekonstruktioner" än kan verka innehåller de alla en betydelsefull kärna av sanning. Språket är ju inte vilket verktyg som helst. Frågan om dess uppkomst aktiverar djupa, existentiella funderingar om tillhörighet, om vad som skiljer och förenar, vad som gör oss mänskliga.
Kanske krävs en örnblick som Haarmanns för att sådana dimensioner verkligen ska träda fram. Hans språkhistoria banar sig med brutal effektivitet genom årmiljonerna; redogör osentimentalt och utan fantasier för vad forskningen i dag anser sig veta om de arkaiska hominidernas språkfärdigheter. Att neandertalarna helt säkert hade någon form av språk är oomtvistat - och även Homo Erectus (som dog ut för 400 000 år sedan) bör ha haft viss grundläggande språklig förmåga. Sovjetiska arkeologer gjorde på åttiotalet ett sensationellt fynd när man under utgrävningar av en 430 000 år gammal boplats i Azerbajdzjan hittade abstrakta tecken ristade i en björnskalle. Ingen "skrift" förstås, men fyndet visar, skriver Haarmann, att Homo Erectus faktiskt tycks ha haft det symboltänkande som krävs för att ett språk ska börja växa fram.
Hur kan de då ha låtit, dessa urspråk? Nja, inget vidare antagligen. Språkets tidigaste stadium lär ha inskränkt sig till ett tonbaserat signalsystem, så småningom kompletterat med enkla ljudhärmande benämningar, ett fåtal räkneord, interjektioner och ettordsatser.
Neandertalspråket kan ha nått en högre nivå, framför allt med större ljudrepertoar. Ändå måste det ha varit ganska primitivt. Den för språkutvecklingen viktigaste anatomiska skillnaden mellan neandertalaren och den moderna människan är, som Haarmann förklarar, inte att hjärnvolymen blivit större (det har den inte) utan att tungroten har flyttats uppåt, vilket gjort munhålan trängre och tungmotoriken mer förfinad. Neandertalaren lär ha fått nöja sig med två vokalljud (a och e) och åtta konsonanter (p/b, t/d, s, h, n och m). Troligen kunde hon också producera en så kallad "glottisstöt" av det slag som finns i till exempel danskan.
Hur det lät kan man ju själv pröva sig fram till. För övrigt är exemplen på kvarlevor från detta stadium långtifrån sällsynta i dagens språk. Ubykiskan exempelvis - ett kaukasiskt språk - rör sig på samma sätt med enbart a- och e-vokaler, men kompenserar sig med hela 82 konsonanter. Ljudhärmande benämningar, liksom ettordsatser av typen "stopp!" och "hjälp!" är andra "språkfossiler" som lätt går att hitta i alla moderna språk.
Men det är alltså först hos den moderna människan - som framträder i Afrika för ungefär 200 000 år sedan - man hittar de anatomiska förutsättningarna för ett avancerat språk. När de tidigaste, komplexa språken kan ha uppstått är oklart, men det måste i alla fall ha skett innan de första människorna kom till Australien för omkring 60 000 år sedan. Detta eftersom aboriginspråken, trots många arkaiska egenheter, alla har en utvecklad grammatik och ett utvecklat ordförråd.
Om det också skedde innan de första utvandrarna lämnade den afrikanska kontinenten cirka 30 000 år tidigare förblir rena spekulationer. Däremot kan man vara säker på att människan redan då utvecklat vad som kan kallas "kulturell mångfald". Olika livsbetingelser ledde till skilda levnadssätt och därmed - säkerligen - till språkliga olikheter på ett mycket tidigt stadium. Hur detta kan gå till demonstrerar Haarmann genom att peka på hur vissa indianspråk till exempel saknar ord för grundfärgerna och i stället organiserar färgskalan efter vad som är "kulturellt relevant". Eller ta ett ord som "purpur", som på tyska - och svenska - motsvarar en helt annan färg än engelskans "purple". Språken, skriver han, anpassar sig efter sina ekosystem på ett sätt som påminner om floran eller faunan. Så har det varit ända från begynnelsen.
Men hela denna forntida språkvärld har numera alltså gått förlorad. Vad vi har är spridda kvarlevor, "fossila" strukturer exempelvis i språk vars ordföljd börjar med objekt, eller i så kallade "ergativspråk", som skiljer mellan aktiva och passiva subjektsformer. Men här och var finns också språkliga "isolat" som i sin helhet tros vara äldre än de flesta. För det första bär khoisanfolken i södra Afrika (bushmän och hottentotter) på direkta genetiska förbindelser med våra tidigaste afrikanska anfäder. Deras språk anses följaktligen ha bevarat många ålderdomliga drag, bland annat sina utmärkande, distinkta "klickljud".
För det andra är det baskiska språket fortfarande en olöst gåta. Säkert är dock att dagens baskiska befolkning visat sig ha samma ovanliga genprofil (en övervikt för blodgrupp 0) som istidens cromagnonfolk - upphovsmännen till grottmålningarna i Lascaux och Altamira. Självklart betyder inte det att cromagnonmänniskan ska ha talat "baskiska" (som för övrigt är ett "ergativspråk") i någon vettig mening. Precis som andra språk är baskiskan ett resultat av fusioner och påverkningar från olika håll, särskilt under den senaste istidens folkvandringar. Och om dessa processer vet vi egentligen ingenting. Först därefter - alltså för cirka 12 000 år sedan - börjar konturerna av dagens språkfamiljer kunna anas vid den språkhistoriska horisonten.
Dystra nyheter alltså för nyandliga språkskådare. Ändå får man säga att dagens jämförande språkforskning har kommit en liten bit på vägen. Med hjälp av "glottokronologiska" och andra metoder har prototyper av de istida urspråken kunnat rekonstrueras. Men har ett språk som det "nostratiska" - föregångaren till flertalet av dagens indoeuropeiska och asiatiska språk - någonsin existerat som ett verkligt, talat språk? Det vet man inte. Och även på andra håll famlar forskningen i blindo. Av dagens drygt 6.000 levande språk finns mer än en femtedel, 1.100 stycken, på Nya Guinea. Ingen vet riktigt hur - eller om - de är släkt.
Harald Haarmann lyckas med bedriften att på bara 350 sidor ge en någorlunda greppbar bild av denna oöverskådliga utveckling. De sydostasiatiska språkens skilda "mans-" och "kvinnospråk" och latinets skilda "sociolekter", den arabiska skriftens spridning i Europa under 1400-talet och Atatürks latinisering av turkiskan; inte för att det hänger ihop - snarare är det de svindlande perspektiven i sig som gör berättelsen fängslande. I ett spännande avsnitt om kreol- och pidginspråk gendriver Haarmann många fördomar och visar på deras betydelse för den kulturella identiteten i länder som Nigeria, där pidginspråket används både i litteratur och tidningar. Han poängterar också att kreoliseringen långtifrån begränsas till de europeiska kolonialspråken i tredje världen. Ett tidigt exempel är det så kallade lingua franca, ett förenklat blandspråk byggt på några norditalienska dialekter som skapades av medeltidens korsfarare och levde vidare i länderna runt Medelhavet. Det ska ha talats i Alger ända in på 1800-talet.
Och framtiden? Ligger det något i de hemska dystopierna om en global monokultur, där den brutna engelskan till slut har tagit död på alla andra språk? Knappast, säger Haarmann; här handlar det trots allt om en rätt "tunn fernissa" - begränsad till vissa fackspråkliga miljöer, låneord och modeuttryck. Dessutom ska man komma ihåg att språkkontakter ofta är dubbelriktade, och dagens globala engelska står snarare på tröskeln till att knoppa av sig i nya dotterspråk. I stället är det språk som ryska, kinesiska och portugisiska (i Brasilien) som i dag hotar mindre språk, genom att utöva ett aktivt, assimilerande tryck.
Många av de språk det handlar om är förstås på utdöende ändå. Det finns i dag ungefär 2 000 "dvärgspråk" som tillsammans talas av bortåt en halv miljon personer - åtskilliga med bara enstaka kvarvarande talare. Frågan är väl om man alls kan tala om "levande" språk i dessa fall. Döende språk börjar redan tidigare "gå i barndom" - bli strukturellt ofullständiga och ordfattiga. När de inte längre används för att kommunicera behövs kanske ett annat begrepp, menar Haarmann, och föreslår själv det vackra ordet "drömspråk" för detta stumma slutstadium.
Ett stort antal språk - de flesta i Australien och Brasilien - befinner sig alltså nästan där. Det är trist, skriver Haarmann: "Med varje språk som dör går också en komplett terminologi under, där en viss lokal kunskap om vår värld får sitt uttryck." Hur ser vi då på denna kunskap, denna "insikt" för att tala new age-språk? Har den något egenvärde? Svaret på den frågan uttrycker nog lika mycket om vår mänsklighet som svaren på var språken kommer från. Jag vill påstå att den också är betydligt svårare.