Det finns regimer som har en fientlig inställning till sina medborgare. De tål inte minsta kritik och tar illa upp i så hög grad att de måste straffa människor med kroppsliga och själsliga medel. Fängelse för det som kallas politiska brott hör oskiljaktigt samman med auktoritära regimer. Därför känns det nödvändigt att ha kategorin hedersmedlem inom Internationella PEN. Tanken är naturligtvis att hedra en speciell person, men oftast också för att ge honom/henne skydd och extra omsorg. Vi signalerar till regimerna att vi håller ett öga på våra medlemmar och agerar till deras försvar om det behövs. Här är några av Svenska PEN:s hedersmedlemmar som sitter i fängelse:
Dawit Isaak var svenska PEN:s Tucholskypristagare 2009. Han sitter med handfängsel och fotbojor dygnet runt i det beryktade fängelset Eiraeiro i öknen i Eritrea.
Den iranska författaren och människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har sedan drygt ett år suttit bakom murarna i Evinfängelset i Iran anklagad för ”agerande mot landets säkerhet” och ”propaganda mot staten”. Nasrin Sotoudeh har periodvis suttit i isoleringscell utan kontakt med sin familj eller sin advokat. Hon har protesterat mot den illegala behandlingen genom långa hungerstrejker.
Nyligen dömdes hon till sex års fängelse och tio års arbetsförbud. Under sina yrkesverksamma år har Nasrin försvarat människo- och kvinnorättsaktivister samt barn som råkat illa ut. Hon har skrivit flera brev från fängelset till sina små barn. I sitt senaste brev tar hon upp frågan om hijabtvånget i Iran och berättar att hon berövades besöksrätt på grund av sin vägran att bära obligatorisk chador, plagget som täcker kroppen från topp till tå. Hijabfrågan är högaktuell. Efter tre decennier kämpar iranska kvinnor fortfarande för att befria sin kropp från tygstycket som stänger inne hår, ben och armar från sol, vind och luft. Hijabfrågan är en politisk fråga i Iran. Att vara emot den obligatoriska hijab är detsamma som att vara i opposition till den islamiska regimen.
Hon skriver: ”Självklart lider jag av att inte få krama er. Jag lider också av att inte få höra era röster. Men mina älskade barn, ni kommer att kunna bedöma mina gärningar en dag, vare sig jag vill eller inte. Därför vill jag att ni ska veta att jag inte kommer att tillåta dem att olagligen tvinga mig att träffa er med chador. Jag föredrar att bli berövad rätten att träffa er under min fängelsetid framför att tillåta dem att behandla mig som de vill och olagligen tvinga mig till extra hijab eller dubbelt tvång. Jag är mamma och jag vill inte att mina barn ska se mig i en påtvingad och förnedrande utstyrsel. Jag vill inte att mina barn ska tro att andra kan utsätta dem för en olaglig handling genom att missbruka makt.”
Den kurdiska författaren, människorättsjuristen och småbarnspappan Muharrem Erbey har snart suttit två år i fängelse i Diyarbakir i Turkiet utan rättegång. I ett brev från cellen som han skickade till Sverige för publicering i dissidentblog.org skriver han om sin tro på livet och på demokratin, men också om den ständiga kampen i fängelset mot ”nätternas mörker som är ett fängelse i fängelset och ensamheten som innesluter den ensamme ... Här gör jag inget annat än att under vidriga förhållanden gå och vänta på rättvisans ankomst. Men jag är optimist. Kurderna vill bara använda sitt språk och göra sin kultur synlig i det offentliga rummet, de vill ha ett erkännande och möjlighet att medverka i landets administration.”
Det turkiska justitiedepartementet i Ankara har gång på gång vägrat att ge svenska PEN tillstånd att besöka honom i fängelset.
Det är inte bara kurdiska författares kritiska litteratur som väcker de turkiska myndigheternas misshag. Turkiska förläggare går inte heller fria. Nyligen arresterades förläggaren Ragıp Zarakolu i Istanbul några veckor efter att hans son översättaren och förlagsredaktören Deniz Zarakolu hade blivit arresterad.
Regissöreren Jafar Panahi har dömts till sex års fängelse i Iran. Han har också belagts med förbud att regissera, skriva eller producera film i tjugo år. Efter frisläppandet får han inte ge intervjuer eller resa utomlands. Anledningen uppges vara hans kritik av regeringen i Iran.
Vad är det som gör de här människorna så farliga att de måste isoleras från samhället och hållas bakom galler? Det måste vara deras ord.
Och vad är det som gör att de orkar kämpa mot glömskan, mot döden? Det måste vara deras dröm om frihet, det enda de äger.
Deras dröm räddar också oss i de dystra stunderna av vanmakt. Vi blir ställda inför en enkel fråga: Om de inte ger upp, utan fortsätter sin kamp, varför ska vi inte kunna fortsätta kämpa? Vi som är privilegierade och, med Stig Dagermans ord, ändå frihet äger.
Varje dag fram till Fängslade författares dag den 15 november publicerar DN Kultur texter om författare i exil. På onsdag: Karin Johannisson om Nelly Sachs.