Den pågående demokratiska revolten i Libyen är bara en vecka gammal, ändå är slakten och förlusten av människoliv redan större än i både Tunisien och Egypten. Säkerhetsstyrkor och inhyrda legosoldater har dödat hundratals och sårat tusentals. Internet har legat nere sedan förra onsdagen. Många platser har saknat mobiltäckning, och nu har det blivit omöjligt att kontakta någon någonstans i Libyen.

Det var under de omständigheterna som överste Khaddafi i ett deperat försök att klamra sig kvar vid makten bestämde sig för att föra fram sin mest presentable son, Saif al-Islam. Den unge Khaddafi höll ett tal som kunde tävla i absurditet med faderns alla anföranden. I en lång, osammanhängande utläggning där han antingen hötte med fingret mot kameran eller stirrade tomt mot bordet framför sig – ett bord som såg ut att stå både för nära och för högt – strödde han det ena hotet efter det andra omkring sig.

En av hans oftast återkommande varningar var den om inbördeskrig. Enligt Saif al-Islam skulle Libyen utan familjen Khaddafi kastas ut i ett ”ändlöst krig”. Varför? För att det libyska samhällets stamkaraktär gör ett sådant krig helt oundvikligt, påstod han.

Libyen är stort, men glest befolkat: 6,5 miljoner männi­skor på ett område sju gånger så stort som Storbritannien. Genom seklerna har tätt ihopsvetsade klaner spelat en viktig roll i det libyska samhällets sammanhållning.

Och även om dessa klaner med sina traditioner och sin särart har främjat provinsialism, har de under historiens lopp aldrig vållat inbördes­krig. I själva verket är det precis tvärtom, under några av Libyens mer turbulenta perioder har de stått för nationell stabilitet och skapat regionala och nationella maktstrukturer som inte varit lika aggressivt hierarkiska som Khaddafis. Det var just därför som översten efter sin militärkupp 1969 beslöt sig för att spela ut dem mot varandra.

Att använda klanerna för att söndra och härska är inte det enda trick den nuvarande arvingen till den bloddränkta tronen har lärt av sin far. Hans pr-inspirerat reformistiska jargong fick plötsligt vika för diktaturens välkända grammatik: hot och belöningar, barbari och mutor. Och nu ser vi den fasansfulla finalen spelas upp och demonstrera den groteska karaktären hos en regim som är beredd att hålla sig kvar vid makten, oavsett konsekvenser. Uppgifter talar om att flygplan skjuter mot demonstranter i Tripoli och Benghazi. Dödssiffrorna stiger.

Det libyska folket bevittnar ett döende odjurs sista ryckningar. Khaddafi har förtryckt dem i 41 år. Fyrtioett år av försvinnanden, summariska rättegångar, stöld och korruption, och fyrtioett år av förödmjukelser.

Hisham Matar är son till en ledande libysk dissident. Han är bosatt i London och författare till romanen ”Ingen i världen”, nominerad till Bookerpriset 2006. Artikeln har varit publicerad i Guardian.

Övers. från engelska: Lars Linder.