Jag vet inte hur bra jag har det. Jag är fullt medveten om det. Konstant glömmer jag hur lyckligt lottad jag är. Jag som är bög - och präst dessutom - har haft nåden att födas i Sverige. När jag jämför mitt eget liv med den utsatthet som pinar hbt-personer i andra delar av världen, påminns jag om hur sällsamt tryggad min egen tillvaro är.
Här i Sverige finns skyddslagsstiftning mot hets mot folkgrupp - som visserligen inte fungerar när det gäller (religiös) hets mot oss lesbiska och bögar. Men ändå. Lagstiftningen finns där. Här i Sverige har mina tvillingar laglig rätt till båda sina föräldrar. Både jag och min man är deras juridiska vårdnadshavare. Lesbiska par har möjlighet till insemination på sjukhus. Och hör och häpna:samkönade par äger också rätten att ingå äktenskap i Sverige. Vi kan till och med gifta oss i kyrkan. Jag borde tacka min lyckliga stjärna att jag är född just här. Ändå gör jag inte det.
Jag tackar inte. Kanske beror det på att de nyvunna rättigheterna är just så nyvunna. De lagar som slag i slag nu upphöjt oss homosexuella till fullvärdiga medborgare i vårt eget land är ju till större delen genomdrivna under det senaste korta decenniet. Det känns som om jag inte hunnit hämta andan ännu. För bara några år sen var jag och alla andra homos skyddslösa mot diskriminering, i arbetslivet såväl som på krogar mm. Hets mot folkgrupp-lagen gällde endast etnisk bakgrund och religiös tillhörighet. Homosexuella flyktingar hade ingen chans att få stanna i Sverige "bara" pga förföljelse mot homosexuella i det egna hemlandet. Och värst av allt: våra barn var fullständigt rättslösa. De behandlades av staten såsom staten tidigare behandlat "oäktingar". Dvs barnen hade inte rätt till juridisk koppling till båda sina föräldrar. Om den ena föräldern dog hade barnen ingen garanterad rättighet att få stanna kvar i hemmet hos sin andra förälder.
Att jag själv så ofta har svårt att inse hur bra jag har det, tror jag beror på just dessa omständigheter. Den juridiska otryggheten är tidsmässigt inte längre än en flämtning ifrån mig. Jag har verkligen ännu inte hunnit hämta andan än. Det är väl ingen annan än Gud som vet hur svår kampen var för oss när vi kämpade för de rättigheter vi nu har vunnit. Segern var aldrig given. Varje delseger låg som i en vågskål. Ska den nya lagen gå igenom? Ska vi få adoptera? Ska lesbiska få möjlighet till insemination mm? Med mitt bultande hjärta följde jag de hetsiga riksdagsdebatterna via direktsändningen på internet. Och när jag och min man ingick äktenskap i Kanada 2006 kunde jag faktiskt inte drömma om att samkönade äktenskap skulle bli möjliga även i mitt eget hemland bara tre år senare.
Än mindre kunde jag föreställa mig att kyrkan skulle öppna sina portar för oss homos, att riktiga kyrkbröllop skulle bli verklighet så snart i Sverige. Motståndet här hemma var ju så aggressivt mot varje homovänlig reform. Kampen och den ständiga debatten plågade mig inpå bara skinnet. Och det som smärtade mest var att det stora flertalet hyggliga människor inte tycktes vilja engagera sig för de lagreformer som var nödvändiga för att Sverige skulle bli ett land där även homosexuella ägde fullvärdigt medborgarskap. Det fanns ju ett folkligt stöd för reformerna, varför var det då så få som engagerade sig? När det gäller striden om äktenskapet i Sverige, upplevde jag förra året som ett enda stort plupp. Plupp sa det och så rann ketchupen ur flaskan. I maj 2009 trädde lagen om könsneutrala äktenskap i kraft och redan i november samma år öppnade kyrkan plötsligt famnen för samma bögar och lesbiska som kyrkan i årtioenden (via offentliga dokument) förklarat såsom icke önskvärda som bröllopspar. Och inte nog med detta.
I november förra året fick världen också sin första öppet lesbiska biskop, Eva Brunne. Hon vigdes till sitt ämbete i Uppsala Domkyrka och hon verkar nu i Stockholms stift. I o m dessa beslut, och i o m dessa kyrkliga skeenden blev Sverige plötsligt världsunikt. Ja, Sverige blev helt outstanding i jämförelse med hela den övriga världen. Visserligen fanns det ett land som före oss medgivit juridiskt giltiga kyrkbröllop för homosexuella. Det var ju så jag och min man blev äkta makar i Toronto för fyra år sedan. Men prästen som vigde oss tillhörde det ytterst lilla samfundet Gammalkatolska kyrkan (ej att förväxla med den gigantiska Romersk-katolska kyrkan med dess homohatande påve).
I Sverige är det självaste "folkkyrkan" som tillåtit vigsel av homosexuella. Vi homos är alltså inte förvisade ut ur majoritetskyrkan. Samma kyrka som en gång döpte din bästa kompis, som vigde dina föräldrar och begravde din farmor, är nu också helt öppen för mig. Det är stort. Homos i andra delar av världen kan bara drömma om den tillgänglighet som Svenska kyrkan visar oss homos i Sverige. I andra delar av världen finns inte dessa möjligheter att även släppas innanför kyrkans portar och få säga ja till sin älskade där. Jag borde vara tacksam. Jag borde prisa min lyckliga stjärna. Tack att jag är född just här - det är vad jag borde säga.
Nåväl. Låt oss se på några andra svårerövrade bastioner i svensk offentlighet. I likhet med kyrkan har nu vår statsägda public service visat prov på en ny öppenhet. Sveriges Radio och Sveriges Television - tänk att homosexuella nu plötsligt får synas i rutan, utan ursäkter, utan kravet att underhålla. Tidigare var det ju bara glada bögar som gällde, med betoning på såväl "glada" som "bögar" (den rollen är alltjämt den vanligaste, även om det nu blåser litet nya vindar).
Jag tänker på detta storslagna att självaste riksbögen, Jonas Gardell, nu ska få leda en egen tv-serie om Gud. I många avsnitt. På bästa sändningstid. Vem hade kunnat tro det för bara några år sen? Tidigare var vi ju vana vid att ständigt se den kristna högerns ansikte närhelst någon skulle uttala sig om kristna frågor i Sveriges Televison. Det var Siewert Öholm, och Siewert Öholm igen. Och så där höll det på. Ungefär.
Apropå Siewert Öholm, minns ni för några år sedan då Siewert Öholm blev så rasande över en scen i melodifestivalen? Jonas Gardell hade tillsammans med sin man framträtt som ett äkta brudpar i rutan. Med Mark Levengood i en ljuvligt silvrig bröllopsklänning* och med Jonas i en minst lika stilig brudgumsutstyrsel. Siewert gick genast till attack och menade att SVT hade kränkt tv-tittarna och spottat publiken hånfullt i ansiktet. Melodifestivalen 2003 hade blivit "en manifestation av paret Gardells sexuella läggning". Bröllopsscenen var enligt Siewert "den största mediamanipulationen genom tiderna". SVT hade helt enkelt lagt sig platt under trycket av en diffus "homolobby".
Öholm menade vidare att syftet inte varit att "ge publiken god underhållning utan att uppfostra oss som inte har en politiskt korrekt uppfattning om olika sexuella läggningar". Siewerts raseriutbrott publicerades ursprungligen på tidningen Nya Dagens ledarsida, men fick sedan stor spridning genom kvällspress och övrig media. Själv kunde jag inte annat än att häpna inför denna gränslösa indignation och - det vill jag säga - ytterst raffinerade konspirationsteori.
Idag gläds jag åt att tiderna förändrats även inom svensk public service. Tv-serien "Åh, Herregud" ligger i händerna på en bög som vet att förvalta uppgiften. Gardells första bok om Gud gjorde honom till teologie hedersdoktor. Och Gardells andra teologiska verk, om Jesus, har sålts i massupplagor och nått ut till en betydligt vidare krets än "de redan frälsta". När Gardell är som bäst lyckas han förmedla Guds kärlek på ett sätt som går rakt in i hjärtat. Och jag själv blir liksom genomlyst, värmd, med vetskapen om att Gud älskar mig som jag är.
Så i morgon kväll hoppas jag att jag lyckats sjunga mina tvillingar till sömns litet tidigare än vanligt. "Bliv kvar hos mig" och några andra av deras favoritpsalmer borde nog göra susen. Och så, klockan åtta slår jag på tv-n och bänkar mig framför rutan. Åh, Herregud (och också du Jonas), det här ska bli spännande.
*Jag har ännu inte kommit över hur avundsjuk jag var över den där silvriga brudklänningen.
Lars Gårdfeldt
Lars Gårdfeldt är teologie doktor och författare. Hans senaste bok är pulpromanen "På knä i köpenhamn" som lars skrev med sin bror Niklas Gårdfeldt Leawy (Normal förlag).