De senaste dagarna har en debatt rasat på flera kultursidor som handlar om Ann Heberleins nya bok Ett gott liv. Handlar den om att hämnas på den förläggare, det vill säga Svante Weyler, som gav ut hennes skildring av en psykisk sjukdom inifrån, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva? Har han cyniskt utnyttjat hennes hälsotillstånd i marknadsföringen av boken? Insinuanta frågor har ställts av Åsa Linderborg i Aftonbladet och Karin Olsson i Expressen om Ann Heberlein i Ett gott liv inte i själva verket försöker smita ifrån sitt ansvar för sin egen bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Jag hade förutsett en debatt om innehållet i Ett gott liv. I denna uppföljare till hennes genombrottsbok diskuterar Ann Heberlein nämligen, med både skärpa och självdistans, något som borde vara känsligt av helt andra skäl, både för oss som ger ut böcker och för er som bedömer dem. Nämligen: hur långt är vi beredda att gå för att tillfredsställa vårt behov av autenticitet, nerv och drama? Använder vi författare som skriver om känsliga och komplexa ämnen som mediala freaks i marknadsföringen av deras böcker: för att roa oss och läsarna, för att förenkla och dramatisera? Det är i sammanhanget viktigt att påpeka – och det ser den som läser Ann Heberleins nya bok – att hon inte på något sätt smiter från ansvar för det hon tidigare skrivit. Men hon ifrågasätter med all rätt att tvingas spela en offerroll mot sin vilja i möten med läsare och journalister, långt efter det att boken är utkommen.
Det är det boken handlar om, och som borde mana till eftertanke hos både kritiker och förlag. Och det är det vi borde diskutera. Men Expressen och Aftonbladet har valt en helt annan linje. Man har citerat textavsnitt ur en tidig version av boken, som inte finns i den tryckta boken. Man har misstänkliggjort Ann Heberleins motiv och ifrågasatt hennes rätt att lägga fram sin egen syn på historien kring den så lästa och omdiskuterade förra boken. Och detta utan att ha läst eller bedömt vad hon faktiskt skrivit i den nya, i sin iver att skapa en synlig konflikt kring boken med två tydliga motparter enligt klassisk mediadramaturgi. Kulturredaktionerna har alltså brustit i sitt ansvar att föra en debatt om åsikter på en saklig grund, vilket väl borde vara en av deras främsta uppgifter.
Nej, det är faktiskt ingen hämndbok. Och den finns tillgänglig från och med i morgon fredag. Jag tycker att alla bör läsa den och själva bilda sig en uppfattning om vad där står. Det borde vara självklart för alla, inklusive kulturredaktionerna.