I år är det 90 år sedan folkmordet på armenier ägde rum. Mitt under första världskriget organiserades vad de osmanska myndigheterna i nuvarande Turkiet betecknade som en tillfällig förvisning av misstänkt förrädiska icke-muslimska folkgrupper. Den urartade i allmän massaker på kristna, oberoende av samfundstillhörighet.
I december 2004 beslutade EU att inleda förhandlingar med Turkiet om medlemskap. Frankrike och Nederländerna krävde då att folkmordsfrågan skulle tas upp i förhandlingarna. Bakgrunden är att Turkiet har under alla år förnekat att det rört sig om ett folkmord. Generationer av turkiska diplomater har lagt tid och energi på att ifrågasätta och bemöta försök att seriöst diskutera händelserna. Det turkiska historiska sällskapets
president, Yusuf Halacoglu, har manat turkiska historiker till ett än mer aggressivt bemötande av forskning om folkmordet. Bara några dagar efter EU:s beslut upprepade han att inga historiker har "hittat ett enda dokument
eller någon källa som omnämner folkmord".
Sanningen är att bevisen för handlingarna är oändliga - men orden som då användes var "utrotning", "förintelse" och "brott mot mänskligheten", ordet folkmord uppfanns något senare.
Nyheterna om massakrerna publicerades omgående i världspressen och var en ständig del av nyhetsflödet från mars 1915. Detta till skillnad mot det nazistiska folkmordet under andra världskriget, då tyskarna under lång tid
kunde hemlighålla de värsta illdåden. I Turkiet fanns många tyska militärer, diplomater och biståndsarbetare liksom amerikanska missionärer
och sjukvårdspersonal, för att inte tala om påvens representanter.
Flyktingar av flera nationaliteter lyckades fly till ryska eller brittiska områden och gav hårresande vittnesmål om ovanlig brutalitet. Till att börja med handlade det om massakrer på armenier, assyrier och kaldéer under den
turkiska ockupationen av den västiranska provinsen kring staden Urmia i början av 1915 och om belägringen av civila armenier i staden Van i april 1915. Dessa aktioner utfördes av osmanska soldater tillsammans med en del
kurdiska frivilliga förband.
Världsopinionen påverkades till den grad att England, Frankrike och Ryssland gjorde ett gemensamt uttalande som publicerades den 24 maj 1915.
De förklarade att redan det som dittills kommit till omvärldens kännedom kunde klassas som brott mot mänskligheten och civilisationen och att "hela regeringen så väl som dess inblandade agenter skulle hållas personligen ansvariga för dessa massakrer" och ställas inför rätta.
Under sommaren 1915 strömmade ännu fler uppgifter ut till omvärlden, samtidigt som överfallen mot kristna spred sig systematiskt över hela östra Turkiet. Ett dåd som väckte osedvanliga reaktioner var mordet på den
armeniska, katolska ärkebiskopen i Mardin, Ignatius Maloyan, 11 juni 1915.
Han mördades samtidigt med flera hundra andra armenier, syrianer och kaldéer efter att ha tvingats marschera i kedjor genom stadens gator. För några år sedan helgonförklarades Maloyan av påven.
En del osmanska ämbetsmän protesterade mot dödandet av oskyldiga och lojala undersåtar, men de högsta befattningshavarna flyttades till andra poster medan oppositionella lägre tjänstemän omkom under märkliga omständigheter.
Efter första världskrigets slut ställdes flera högre tjänstemän och politiker inför rätta av de allierade, anklagade för att ha beordrat
massakrerna eller deltagit i dem. Somliga hann få sina straff och rättegångsprotokollen publicerades då i turkiska tidningar. Den forne
guvernören av provinsen Diyarbakir, Reshid Bey, en ovanligt blodbesudlad person, begick självmord efter att rättegången påbörjats. Flera hundra höga ungturkpolitiker, regeringstjänstemän, polismästare och arméofficerare arresterades och hölls länge i förvar i ett fångläger på Malta i väntan på
kommande rättegångar. Men i samband med en fredsuppgörelse mellan de allierade och den nya republiken Turkiet frigavs de helt.
Rättegångarna som förberetts kom aldrig igång. Turkiet var angeläget om att få dessa
krigsförbrytare utlämnade, och de allierade gick med på det för att etablera goda relationer med Kemal Atatürk, republikens president.
Historisk forskning om folkmordet har hindrats av att den inte kunnat använda källorna i de turkiska arkiven. Men det finns annat material. En hel del framgår av rapporter från tyska, österrikiska och amerikanska diplomater. Under och direkt efter kriget publicerades en mängd vittnesbörd och sammanställningar av utländska missionärer, lärare, läkare och sjuksköterskor som befann sig i området när massakrerna ägde rum.
Svenskan Alma Johansson arbetade sedan många år i Mush vid ett tyskt hem för föräldralösa armeniska barn. Hon lämnade uppgifter om hur alla barnen begärts överlämnade till en hög officer och hur de sedan dödats i en byggnad utanför staden. Hon lämnade vittnesmål till tyska och amerikanska diplomater som publicerade uppgifterna, och gav sedan ut sin berättelse på svenska.
Redan under kriget beställde det brittiska parlamentet en sammanställning av dokument om massakrerna. Uppdraget utfördes av två välkända historiker, Lord Bryce och Arnold Toynbee. De hämtade materialet huvudsakligen från rapporter och brev skrivna av amerikanska och brittiska missionärer. Efter att Hjalmar Branting läst denna dokumentsamling använde han ordet
"folkmord" i ett massmöte i Stockholm 1917 till förmån för de kristna flyktingarna - veterligen den första gången termen använts i svenska
språket.
Även tyskarna publicerade en omfattande dokumentsamling. Den kände orientalisten Johannes Lepsius, ledare för det tyska armeniska förbundet, fick uppdraget att sammanställa diplomatiska källor om hur Tyskland
reagerade på massakrerna och fördrivningen av kristna. Det uppenbara syftet var att i framtiden kunna hävda att turkarna ensamma stod för brotten, och att tyskarna förgäves försökt stoppa, begränsa eller mildra turkarnas operationer. En del av materialet har justerats för att ta bort sådant som skulle ha visat tysk inblandning.
Dokumenten visar dock att den tyska regeringen visste att kampanjen leddes av den ungturkiska regeringen, att anklagelserna om att de kristna började ett väpnat uppror var överdribna, och att massakrerna inte bara gällde armenier
utan även syrianer, assyrier, kaldéer såväl som katolska och protestantiska konvertiter.
Under senare år har en del av de vittnesmål som publicerades i samband med kriget utgivits på nytt i svensk översättning. Dessa böcker är främst sådana som behandlar situationen för syrianer assyrier och kaldéer eftersom
så många av dem numera lever i Sverige. Joseph Nacim var en kaldéisk präst från Urfa. Hans bok är delvis en självbiografisk berättelse om hur han flydde från massakrerna, bland annat ger den unika inblickar i mordet på den kaldéiske ärkebiskopen av Siirt, Addai Sher, som också var en berömd vetenskapsman, välkänd i dåtidens Europa. Ärkebiskopen hade gömts av kurdiska vänner, men gömstället upptäcktes och både han och hans beskyddare avrättades. Yonan Shahbaz, en assyrisk-amerikansk baptistmissionär verksam
bland assyrier i en ort utanför Urmia i nordvästra Iran, vittnar om hur militären tillsammans med kurder attackerade byar och städer och om hur främst assyriska kristna flydde till de amerikanska och franska
missionsstationerna i staden Urmia. Turkisk militär gick in i den franska missionen och grep präster och ledande assyrier som sedan torterades och avrättades.
Till de märkligaste dokumenten från 1915 hör olika krönikor skrivna av präster. Tre franska dominikanmunkar sattes i husarrest i ett katolskt kloster i staden Mardin. Två av dem skrev långa och detaljerade redogörelser över händelserna. Viktigast är den av Jacques Rhétoré, känd expert i semitiska språk och som tillämpade sin vetenskapliga exakthet i
försök att beräkna befolkningsförluster. Syriansk-ortodoxa överlevande har sammanställt muntliga historier om de olika drabbade byarna. Tillsammans ger dessa verk en heltäckande bild av vad som hände i varje stad och större by med kristen befolkning i provinsen Diyarbakir, Turkiets Killing fields.
De kristna befolkningsförluster som anges av personer på platsen var höga. Diyarbakirs provinsguvernör Reshid Bey uppgav för regeringen att 120.000 kristna hade deporterats från provinsen fram till september 1915. Rhétoré
anger de totala kristna förlusterna fram till slutet av 1916 för provinsen Diyarbakir provins till 144.000, medan en brittisk utredare 1919 uppgav att befolkningsförlusten uppgick till 157.000.
Men om allt detta vet dagens turkiska medborgare i stort sett inget, inte
ens de fåtaliga kvarvarande kristna har tillgång till fakta. Händelserna omnämns inte i skolböckerna och de turkiska yrkeshistorikerna har prioriterat andra forskningsuppgifter. På sin höjd vet vanliga turkar i de berörda områdena att armenier, syrier, assyrier eller kaldéer bott där tidigare, men säger ofta att de inte vet varför de kristna lämnade orten.
De som har velat sätta sig in i de kristnas situation hänvisas framförallt till det officiella Turkiska historiska sällskapet, som inrättades av Atatürk. Sällskapet bidrar till mörkläggningen och ifrågasättande av folkmordet med två huvudargument. Det första går ut på att bagatellisera det som hände. Sällskapets president påstår att endast 23.000 armenier dog
under kriget, och att den siffran bleknar i jämförelsen med den vida större skadan på flera miljoner turkiska döda som föll offer för angrepp där kristna deltog som frivilliga. Det andra argumentet går ut på att de kristna själva, utan minsta anledning, skulle ha organiserat ett väpnat uppror mot den osmanska staten och ha konspirerat med fiendemakten.
Följaktligen borde de behandlas som landsförrädare.
Inom Turkiet reses nu krav om att inrätta en kommission som skall undersöka folkmordet. En kommission är en god tanke - bara det inte blir i det turkiska historiska sällskapets regi. En internationell och oberoende kommission har större förutsättningar att kunna föra en seriös diskussion om vad som erbjuds i de turkiska arkiven. Först då kan moderna turkar få
en mindre ensidig kännedom om nationens historia.